Men det är enkelt att förändra sitt liv. Alla kan göra det. Det är bara att förändra sig själv. Det är bara att ändra sina tankebanor, bryta livsmönster och spränga sina gränser.

Men då vill de jag talar med inte längre förändra sina liv. För de vill vara precis som de alltid har varit, trots att allt ska förändras. De allra flesta människor har absolut ingen idé om att för att förändras krävs en förändring.

Hur korkade får vi människor vara?

Vi lever på ytan av oss själva och förfasas över världen och önskar en förändring. Ingen har lust att göra en djupdykning i sig själva och ta tag i de gamla såren, dra upp dem till ytan för rengöring och läkning. Nej. Det är för jobbigt.

Hur skulle världen kunna förändras om inte vi förändras? Det är bara önskedrömmar ända tills var och en av oss inser sitt ansvar och tar hand om sig själv och sitt inre. Sina egna gamla spår och mönster, sina egna felprogrammeringar. Istället säger vi till oss själva och till andra "jamen det här är jag, det är bara sån jag är!" när vi velar omkring och orsakar kaos och elände.

Vi måste programmera om oss själva för att skapa en annan värld, och för att skapa den verklighet vi vill ha själva. Med våra gamla programmeringar fungerar det inte.

"Öh, jag orkar inte, det är för jobbigt!" att gå djupare i sig själv, att lösa upp smärtor och kluster i nervsystemet. Jamen, räkna inte med att något blir annorlunda då heller.

Egentligen är allt väldigt enkelt. Det kanske är det som gör det så svårt?

Om alla tog ansvar för sina egna handlingar och inte gjorde något som kunde skada en själv eller någon annan, ja, då skulle det inte finnas någon maffia, inga knarklangare, inga illegala verksamheter, ingen trafficking, ingen barnmisshandel, inget våld, inga krig, inga skumma telefonförsäljare, ingen miljöförstöring, inget maktmissbruk.

Och om det ändå fanns några som gjorde sina försök så skulle det inte finnas en marknad för det.

Måste jag vänja mig vid detta? Är det så här livet ska se ut? Nähä ... jag tror inte att jag vill det. Men jag blir  påverkad. Av mina barn och av alla andra runtomkring som har mer och mer avancerad teknik ... som om livet blir roligare med mer avancerad teknik... jag vill också ha!    Nä.    Man får tänka ett steg längre. VAD är det jag vill ha som jag tror att tekniken kan ge mig? Kul. Det är svaret. Jag vill ha kul. Och jag vill känna att jag är delaktig i världen. Och jag vill nog bli bekräftad. Blir jag det med mer avancerad teknik? Nix pix. Men jag tror det. Jag har en känsla av att det är så. Någon eller något har skapat en illusion om att det är här, framför datorn, den riktiga världen är.

Men det är ju inte sant.

När ska vi komma på det? Och hur kommer vi hantera sanningen när den går upp för oss? Att det är du och jag som är livet, det är beröringen som är verklig, det är att se in i dina ögon när du säger något som gör att du känner dig levande och förstår vad kommunikation är. Att umgås är att träffas och äta något tillsammans. Eller ta en promenad tillsammans. Eller kanske ta en fika på sta´n. Att umgås är inte att slänga käft på facebook eller vara vitsig på twitter. Hur många är det som har svårt att sova för att de är rädda att stänga av datorn och bli "ensamma"? Som inte kan hantera ensamheten, själva, i natten ... som om livet är att vara uppkopplad ... Det är konstigt, tycker jag. Är jag på väg att bli lika konstig?

sedan ska jag ...

sedan kommer dom ...

jag minns när ...

då var det ...

Men tanken har ingen substans

tanken har ingen mening

tanken har ingen verklighetsförankring

Bara i nuet finns verkligheten

närvarande

Bara i stunden lever varandet

Att njuta av ögonblicket

känna intensiteten i sekunden

uppleva evigheten i blinkningen

Bara där lever jag

Det andra är utfyllnad för att

fylla tanken med tron

att det är den som är verklig

Vad gör de med sina pengar?

Samtidigt svälter människor runt om i världen. Barnhem drivs av idealister och allmosor. Barn får vara glada om de har möjlighet att gå i skola. Människor lider i krig.

Det finns så mycket pengar, och så lite kunskap om var det behövs och hur det kan komma världen till nytta. Förutom Rädda Barnen som fördelar sina insatser där dom behövs bäst finns mindre men lika aktiva organistationer som till exempel CHILD. Sök på youtube och kolla deras film. Det är en organisation som funnits i många år och hjälpt många barn med svåra omständigheter att växa upp med en bra utbildning och ett bra självförtroende.

Vad kommer det sig att det verkar som om ju mer pengar desto mindre intresse för att hjälpa till? Det är ändå så att ju fler människor som mår bra, desto bättre värld på det stora hela. Ju fler som kan försörja sig själva, desto större möjligheter att hjälpa dem som har det svårt. Enkel logik. Att hälpa ger dessutom ett psykiskt välbefinnande och en känsla av mening och existensberättigande.

Det är bara jättekonstigt att alla dessa pengar svävar omkring och gör ingen som helst nytta när (exempelvis) CHILD skulle kunna helrenovera ett tillgängligt hus för 100.000 och utöka sin skolverksamhet. 100.000 är ingenting i sammanhanget. Inte för den som har 50.000 i månaden utöver sin vanliga lön. Men för en fattig organisation i Indien är det som att resa till månen.

Känner verkligen att jag behöver göra något angående det här ...

Yogi Bahjan har sagt många kloka saker. Här är en sak jag fastnat för ...

"There is one problem with your "I am in love with so - and - so". When you say that, I hear it loud and clear and know that you are miserable. It is a sign of your misery; it is a sign of your loneliness. I don´t belive that woman needs to fall in love with anybody. She doesn´t need to fall at all. "

Det är bra. Men det bästa är att det inte bara är en intellektuell idé, utan helt klockrent sant. Det betyder bara att kärleken ÄR. Jag är kärlek.

Hurra!

Det enda man kan vara säker på är att allting förändras.

Vad är det som ska till för att människor ska använda sitt sunda förnuft, inte till att döma ut hela folkgrupper, utan till att se till att saker och ting fungerar? Och då menar jag alla, de som flyttar till ett nytt land och de som tar emot dem.

Jag tänker på det som hände i London inatt med en man som blev ihjälskjuten av polisen. Vem tittar på helhetsperspektivet? Vem ser vad konskvenserna är av ett visst handlande? Det gäller att förstå mer än bara det omedelbara.

Hela det rasistiska tänkandet går ut på att det finns ett vi och ett de. Men gör det verkligen det?

För mig handlar det om att fatta att allt jag gör återspeglar sig i världen. Jag har ansvar för mina handlingar, mina tankar och mina känslor. Alltid. Och alla mina negativa reaktioner, aktioner påverkar min omvärld. Liksom det positiva jag gör, tänker och känner.

Det finns inga "vi" och "de" även om det ser ut så. Det finns bara vi och vår jord. Det finns inga "dumma" och "snälla", det finns bara människor som lider mer och dom som lider mindre eller inte alls. Ska vi plana ut de skillnaderna kan vi inte slå ner lidandet, eller förskjuta det, det skapar bara mer lidande.

Är inte det livet går ut på? Att minska lidandet och öka kärleken?

Bara en svårt misshandlad själ kan få för sig något sådant. Allt det han gjorde mot omvärlden var sådant han bar inom sig. All smärta han orsakade var en bild av smärtan han kände. Jag får lust att hata honom, men vet att då är jag likadan som han. Ändå ... sorgen och smärtan i mitt hjärta när jag ser på det som hände i Norge är stor ... förlåtelseprocessen kommer att ta tid. Men jag tänker inte låta honom vinna. Jag vill inte ha en värld som stänger ute människor, som bara tillåter ett enda tänkesätt, som värderar människor olika.

Han är en av de där narcissisterna jag önskade till en annan planet, så de kunde ha ihjäl varandra. Men han är här och han är här nu, sjuk och katastrofal. Vi behöver veta hur vi ska bemöta sådan ... galenskap. Och vi behöver ha hjälp av varandra för att inte börja hata. Vi behöver vara rädda om kärleken och empatin och värna om dem. Vi behöver varandra för att inte fastna i extremisternas nät. Det är så konstigt att han kan säga att han vill något bra.

Jag önskar ingen ett sådant samhälle som han vill ha. Ingen. Spelar ingen roll vilken form av extremism det handlar om, de är likadana vare sig de är norrmän, muslimer, svenskar, amerikaner, ryssar eller bara människor vem som helst. Folk som tror att de kan sätta sig över allt och alla genom att bomba eller döda andra människor är mycket, mycket sjuka. Någonstans under deras uppväxt har de blivit djupt svikna av sin omvärld, vilket fått dem att skapa en pseudovärld. Och de försöker tvinga oss andra att vara med i den världen.

Då gäller det att stå kvar i centrum av sig själv och se och förstå sin egen roll i dramat. Det är bara om man går in i det som det blir någon form av sanning. Vara närvarande, klar, kärleksfull är inte det lättaste i de här sammanhangen, men det är allt som går att vara om man vill hjälpa.

Grupper, cirklar, träffar med meditation och positiv inriktning, allt som gör att vi kan stötta varandra och skapa närhet och vakenhet behövs.

Och så behöver vi få gråta. Vi behöver få sörja och visa att vi sörjer.Vi kan gråta i varandras armar.

Allt som behövs är tillit till kärleken, tro på kärleken och en längtan efter att skapa utrymme i hjärtat för den fullkomliga, rena kärleken.Och den är allt vi behöver.

Kanske behövs det också ett visst mått av mod för att våga gå igenom de smärtsamma känslokluster som gör att vi låser vårt hjärta och stänger ute ... inte bara smärtan, utan också glädjen och kärleken.

Att genomsyras av kärlek ... trots det som händer runtomkring, ibland på grund av det som händer runtomkring, det finns ingenting som är så läkande, så helande som det. Det finns ingen drog, ingen medicin, ingen människa och inget djur som kan skapa det inom mig själv. Det är bara jag som kan tillåta och släppa fram det. Även om jag ibland kan få hjälp av en människa eller ett djur som kan hitta en  kanal till mitt hjärta. Men det är bara jag som kan tillåta flödet genom att öppna, öppna och återigen öppna mitt hjärta. Jag önskar världen kärlek. Jag önskar världen mod att våga leva i kärlek.

Jag skulle undra varför de inte bryr sig om andra än de allra närmaste.

Jag skulle verkligen undra hur det kommer sig att de inte ser helheten; jorden, naturen, djuren, människorna, samklangen.

Cool kom du till oss

Cool har du varit all tid

Cool går du ut nu

I världen för att

slå den med häpnad sanning

Och förundran JA

Tankfull vildsint god

I grunden begrundande sann

Lär du och växer

In i livet självt

Utan ursäkt med gehör

För sanning rättvisa

En spännande väg som

Ingen vet  vart den går hän

Träder du an nu

Vi följer dig spänt

Intresserade nyfikna

Allt vårt stöd har du

Cool går du din väg

Cool hittar du till dig själv

Cool ut i livet

Skillnaden är att vi inte alltid är "där", i mörkret. Vi har för det mesta en gräns som vi inte vill överskrida. Och att vi kan be om förlåtelse efteråt och mena det, när vi gått över gränsen och betett oss som svin.

Men just nu, i den här stunden, känner jag att mitt tålamod har prövats länge nog och för att lätta på trycket skriver jag här ett brev till alla narcissister och psykopater som bebor vår jord. Det räcker att öppna tidningen så kastas rubrikerna med alla dårars handlingar mot oss, från Kaddaffi till mördande tonåringar.

Öppet brev till alla narcissister och psykopater

Oj, vad vi är trötta på er nu! På era krig, på era konflikter, på allt ståhej kring era personer. Vi vill bara leva vårt liv i fred (och jag menar "i fred" och i "fred"). Vi vill sköta vårt vanliga, underbara liv och göra det bästa av det. För vi tror att det är genom medmänsklighet och kärlek världen kommer vidare och vi kan läka oss själva. Inte genom krig och genom att äga människor som förslavas. Det leder bara till utarmning av mänskligheten och till förminskning av människan.

Vad leder krig mer till? Kalla, känslomässigt förvirrade personer som i alla fall till det yttre påminner om er, narcissister och psykopater! De som varit utsatta för våld och blivit traumatiserade är ofta de som har lättast att ta till våldet i andra situationer när de känner sig hotade. Vill vi ha det så? Nej. Vi ni det? Ja, det vill ni antagligen. Det är väl den värld som finns inom er och det är den värld ni helst vill se avspeglad runtomkring er.

Men de allra flesta av oss är inte intresserade. Vi vill bidra till världen, inte dominera den. Vi vill se till så att den mår bra, inte massakerera den. Vi månar om vår nästa, för om min vän mår bra så mår jag bra. Vi vill ha, och vara vänner, för genom vänner får vi stöd och hjälp, uppmuntran, glädje och mycket mer.

För oss är inte livet en maktkamp. För oss handlar det inte om att vinna segrar över andra, hur destruktivt det än är. För oss handlar det om att minska skadorna av en konflikt till ett minimum och bygga något konstruktivt av kompromissen som kanske måste till. Hört talas om "win - win situation" ?

För oss handlar det inte om att vinna eller försvinna, om vi eller ni. För oss handlar det om att se och förstå helheten och arbeta för att helheten ska kunna växa och läka, i lugn och ro.

Vi är trötta på alla Kaddaffis, på alla regenter som tror att de är suveräna härskare, alla män och kvinnor som skadats känslomässigt så illa i treårsåldern att de stannat där i sin utveckling. Alla de som reagerar som i sandlådan, fast nu har de maskingevär i händerna som de avfyrar vilt omkring sig. Bara för att de inte gitter, orkar eller vågar ta hand om sin egen känslomässiga skit som enbart handlar om rädsla för att inte vara värd att bli älskad.

Låt oss få leva vårt liv i fred! Låt oss få tänka och handla som vi vill, utan att bli avbrutna av dessa meningslösa, dåraktiga krig och bråk stup i kvarten. Låt oss få odla medmänskligheten och hjärtevärmen utan er sönderkokta rädsla för att inte vara värda kärlek. Ta och flytta till en annan planet! Där kan narcissistens inre universum bli sant och bekräftat, för om alla ni är där, så vet ni säkert att ingen vill er väl (för alla är ute efter DIG! AAAAAARGH!) eftersom alla vill varandra ont.

Så kan vi som vågar tillåta närhet till varandra, vi som vågar öppna, eller i alla fall stråvar efter att öppna hjärtat, vara kvar här, på denna underbara planet och fokusera på hur vi ska hitta en strategi som inte bygger på att rikast och våldsammast vinner, för att ta hand om vår ljuvliga Moder Jord.

Det är bara att njuta.

:-)

Inte en skugga må falla över mina föräldrar. Om jag vuxit upp i rädsla så var deras uppväxt ännu mer grundad på samma sak. De har tagit udden av det värsta från sin barndom och jag hoppas att jag gjort detsamma för mina barn. Allra helst hoppas jag att jag lyckats förmedla att rädsla är ett dåligt perspektiv att utgå ifrån; kan man välja ett tillstånd av kärlek så är det så oändligt mycket bättre. Nej, det är inte bättre, det är det enda alternativ som över huvud taget är acceptabelt.

Men med tanke på min egen uppfostran förstår jag att jag fört över en hel del rädsla till mina barn, vare sig jag velat det eller inte.

Vad innebär det egentligen att växa upp i en atmosför av rädsla? Det första som slår mig är att det blir något att vara trygg i. Rädslan blir en känd och allt genomsyrande känsla. Den blir, paradoxalt nog, något att känna sig hemma i.

"De vuxnas definitionsmakt är total". En mening som följt mig sedan jag läste den första gången. Dess betydelse är så stor att det är svårt att få grepp pm den, och får man grepp om den så har man antagligen ändå inte förstått, eller kommit igenom alla lager av gamla föreställningar och rädslor och kan därför inte stå helt fri och betrakta den objektivt.

Vad de vuxna för över är långt ifrån bara sina ord och handlingar; det är sinnesstämningar, känslor, sättet att analysera och tolka omvärlden. Det är grundperspektiv, såsom vad som är viktigt att utgå ifrån när livet inträffar i hela sin paradox.

Vi lever våra mönster och präglingar. Det ligger en stor utmaning i att avprogrammera sig och hitta sitt eget ljus, sin egen väg och följa den. I kärlek.

Olivia Bergdahl

Medkänsla

Förståelse

Humor

Tillit

Öppenhet

Kommunikation

Balans

Ömhet

Klarhet

Kanske kan det underlätta att fokusera på när världen skakar i sina grundvalar, på ett globalt plan eller på ett personligt plan.

Och visst kan man känna att det händer något! Ordet som dyker upp i mitt huvud är mangling. Jag känner mig manglad av livet, fast det är ok. Inte särskilt tungt eller svårt, det är som det är.

Little Grandmother, en ung kvinna som tagit stor plats som taleskvinna för den "nya" tiden säger att igår, den 9 mars, gick vi riktigt in i den nya energin. Jag kan tro henne ... Andra talar om sådana här skiften som att dom äger rum över tid. Så är det naturligtvis också. Det här året och nästa kommer att vara turbulenta på många plan. Det gäller att fokusera på ljuset, hålla sig till centrum i varandet och inte låta sig dras med i det yttre dramat. Då blir det kopiöst mycket lättare. Dramat är bara drama. Sanningen ligger bakom dramat. Eller innanför. Jag föreställer mig en virvel (den nya energin). Kräver oerhört mycket om man ska virvla med i utkanten. Blir mycket lugnare att hålla sig i virvelns öga. Om man dessutom försöker göra motstånd mot alla förändringar, då blir det fruktansvärt jobbigt.

Så visst är det en utmaning vi står inför. Men det är så bra. Se på Nordafrika och vad som händer där. Det är något nytt. Jag tycker man kan märka det på så många olika sätt. Människor är över lag mycket öppnare, vaknare, vänligare. Och några är tvärtom, räddare, argare, ledsnare. Det blir så om man inte vågar följa med i flödet.

Framför allt är det barnen som kommer att skapa det nya. Det nya tänket, bejakandet av de nya känslorna, förståelsen för helheten, samförståndet. Förmågan att välja ett perspektiv på det som är som är konstruktivt, fruktbart och kärleksfullt.

Det kommer att bli väldigt annorlunda så småningom, det är bra. Mänskligheten växer upp och mognar. Vågar öppna hjärtat och förstår att det är hjärtat som är vägen, inte hjärnan.

God in every heart.

        Ann Smith

i tystnaden

hörs varandet

växa

I varandet

kommer förståelsen

för sammanhang

ännu ej

sedda

I kärleken

upplöses smärtan

som samlats

i minnets

vendetta

I ljuset

rensas det svåra

och skänker

lättnad med

hjärta

Tänk om du hade varit min mamma! Vad bra det hade varit!

:-)