är inte en känsla. Det är ett tillstånd i ljus.

Hur mycket skyddar vi oss från att ta in andra apekter av livet egentligen?

Skadade mig häromdagen så att jag fick åka till akuten. Där skulle man mäta blodtryck, andning och puls. Eftersom jag har tränat min djupandning i många år vid det här laget och arbetat både med mig själv och med andra som varit i chocktillstånd så vet jag andningens betydelse i det sammanhanget. 

Så snart olyckan inträffade började jag djupandas för att motverka chocken i kroppen. När jag kom till sjukhuset och de mätte andningen hörde jag att de sa sju andetag i minuten. (Man talar ju gärna över patientens huvud så det var inte riktat till mig).

- Vänta lite, sa den ena sköterskan, den brukar stabiliseras efter ett tag! 

Jag upptäckte en klocka på väggen och tänkte att jag skulle kolla själv hur andningen låg till. Det är ju alltid intressant. Det var skönt att fokusera på andningen. Det var väldigt skönt att djupandas. 15 sekunder in ... 15 sekunder ut ... Kom in i ett lätt meditativt tillstånd. Två andetag per minut. Hmm det var jag nöjd med. Kände mig väldigt avslappnad. Hörde liksom på avstånd sköterskornas diskussion. Den ena försökte göra rätt och den andra instruerade. Mätinstrumentet för andningen hade tydligen gått sönder. De försökte på olika sätt sätta på och stänga av för att få igång den. Ingenting verkade fungera ...

- Ja, den måste ju vara sönder, sa den ena till den andra. Två andetag per minut är inte möjligt!

Då vaknade jag till lite. Jag sa, ursäkta vad sa ni? De ville inte oroa mig (förstod jag) så de sa att det är ingenting, ingenting att bry sig om, mätinstrumentet fungerade inte som det skulle bara, men det kunde dom mäta senare. Jag sa att jag arbetat med min andning i många år och att det kanske stämde, det som mätningen visade. 

Hon log vänligt men skakade på huvudet:

- Nej, men det är inget att fundera över.

Och den andra sköterskan sa, med schwung:

- SÅ långsamt kan INGEN andas! Så knyckte hon på nacken och gick iväg. 

Det var lite roligt. Jag blev full i skratt.  Kände att det inte spelade någon roll vad jag sa, hon hade bestämt sig, dom hade bestämt sig. Två andetag per minut existerade inte i deras värld, alltså hade instrumentet gått sönder, det var inte mer med det.

Då kunde dom väl få tro det.

;-)