http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1132181.svd

Han ser inte mycket ut för världen, men det är inte heller utsidan som räknas ... en riktig goding för själen! 

http://www.youtube.com/watch?v=vshBnR4Z9x8&feature=related

 http://www.youtube.com/watch?v=4aUjLiLiriA&NR=1

också att varandet i nuet, detta att låta varje dåtid dö sin död och inte försöka skapa en framtid som ännu inte är här, är exakt samma sak som att förlåta fullt ut. Samma sak som att förlåta som om det aldrig har hänt.

Undrar hur många gånger mitt ego, min hjärna kommer att trixa med mig för att få mig att tro att jag är i nuet, fast jag i själva verket för mig själv bakom ljuset. :-)

Det är något med det här att släppa det som har varit, som är alldeles essentiellt. Vi släpar med oss gamla smärtkroppar från vårt tidigare liv och tror att vi ska identifiera oss med dem! Men vi är ju inte alls vår gamla smärta! Bara om vi tror att vi är samma sak som våra kroppar kan vi tro att vi är vår gamla smärta. Men i själva verket är vi oändliga och mycket mer. 

Ibland behöver den gamla smärtan "av-slöjas" för att vi ska kunna släppa den. Andra gånger räcker det med att säga att nu är det nog.

Egot är inte intresserad av att "av-slöja" någonting, för egot får sin näring från smärtkroppen som är ett annat uttryck för "kluster i väven". Den väv som vi själva har vävt från det att vi föddes, och den väv som vävdes av det som är vår omvärld innan vi kom hit som pyttesmå människor. Egot kommer att kämpa för att behålla sin första plats i prioriteringen. Och det är både listigt och lurigt, det ska gudarna veta! Framför allt kan man inte slåss mot det, för det älskar kamp.

Det enda man kan göra är att byta fokus.

Och när jag kan falla in i nuet, med full medvetenhet och total acceptans, så löser väven upp sig och egot är borta som om det aldrig funnits.

Det har det ju heller aldrig ... inte på riktigt. Bara i illusionen. 

hmmm 

jag äntligen har valt en helt ny plattform att stå på. Har ingen aning om om jag kommer att stå kvar, men som det känns just nu så har jag nått en punkt där inte längre någon del av mig är intresserad av att gå in i ett drama.

Orättvist anklagad? Spelar ingen roll.

Fel uppfattad? Har ingen betydelse.

Smärtsamt? Bara om jag ser det på det viset.

Någonting har vänt. 

En zenbuddistisk berättelse talar om en vis man, högt respekterad i sin by som en dag blev anklagad för att ha gjort grannens unga dotter med barn. Föräldrarna var djupt upprörda och sa helt enkelt att deras dotter berättat vad han gjort med henne. Han såg på dem och svarade:

- Är det så? 

Hans rykte var förstört och därmed också hans försörjning. Hans inställning var densamma och han gjorde inget för att försvara sig. När barnet var fött kom dotterns far och överlämnade det med orden:

- Nu får du stå för dina gärningar! 

Och han svarade vänligt:

- Är det så? 

Efter ett år erkände flickan att hon ljugit och att det var smedens son som var fadern och under stora ursäkter och ett väldigt bugande kom flickans far för att hämta tillbaka barnet. Han berättade att dottern tidigare ljugit.

- Är det så? svarade mannen och lämnade kärleksfullt tillbaka barnet som under året som gått fått all den kärlek och all den omvårdnad som det behövde.

(jo, jag har plockat berättelsen från Eckhart Tolles bok ... )

Dit, där berättelsens huvudperson har nått, är jag inte, men jag kan ha berättelsen som en slags ledstjärna. Och komma ihåg att bara genom att vara i nuet kan jag leva fullt ut. Det som har varit finns inte och det som kommer finns inte. Det är bara nuet som finns. Bara det här steget som jag tar exakt just nu.

Och just nu är allting precis som det ska vara. 

att det kan vara så svårt att göra sig förstådd i en nära relation. Konstigt hur tydliga vars och ens "tavlor" är och hur mycket dom styr i det omedvetna.

Har man bestämt sig för att situationen ser ut på ett visst sätt då ser den ut så. Plötsligt handlar det om prestige och rätt eller fel. Sedan kan den andre känna sig helt förvirrad och  inte alls förstå hur det kunde tolkas på det viset, eftersom det är på  det här viset det i själva verket är. I alla fall från andra hållet sett.

Och på det följer huvudvärk, osäkerhet, förvirring, vanmakt, trötthet, och uppgivenhet.

Och alltihop handlar om egot.

Vart tog den djupa, gudomliga kärleken vägen bland alla rädslor för att inte vara älskad, eller att inte vara tillräckligt älskad?

Vart tog stillheten och eftertanken vägen? Värmen och tilliten? Vart tog vetskapen om att var och en gör sitt absolut bästa utifrån de kunskaper och erfarenheter han eller hon har, vägen?

Egot kommer ivägen för allting. Egot är som en stor, svart bromskloss som gnisslar och skriker.

Jag kliver ur den här bilen nu. Jag släpper den här bromsklossen. Jag vill vara fri, fri att älska och leva i glädje och kärlek.

Och det är bara jag som kan göra mig fri. 

Apropå mitt förra inlägg. Kan inte riktigt släppa det ännu. Det finns så många aspekter, så många saker som påverkas att det är svårt att inrikta sig.

Regndiset av tankar som tänker sig själva är självklart inte bara något som finns när man vaknar på morgonen, utan det är något som samexisterar med en hela tiden. Varje människa har sitt regndis, en del mer, en del mindre. Som fisken i vattnet inte är medveten om att den är i vatten, lika lite är vi medvetna om vilken typ av ständiga tankar, ständigt tankebrus vi bär med oss.

Men vi kan, genom att se hur vi tolkar andra människor, börja förstå oss själva. Tror vi att andra vill oss väl? Tror vi att dom vill oss illa? Tror vi oss vara manipulerade? Utnyttjade? Älskade? Sedda?

Om jag ständigt upplever att människor är lite smått ogina, allmänt griniga och helst vill utnyttja mig för sina egna syften, då har jag upptäckt vad mitt tankebrus består av. Det intressanta är att jag omedvetet skapar situationer som bekräftar mitt tankebrus. Det spelar ingen roll om jag anser att jag säger vänliga saker och på ett plan vill väl. En komplimang, kan, som alla vet, levereras med en tagg, en fråga kan ha en underliggande osäkerhetskänsla, omtanke kan vara besläktat med kontroll.

Det jag möter är det som ligger i mig själv. Kan jag i grunden förändra mitt tankebrus, mitt regndis av tankar så har jag förändrat världen.

Kan jag bli av med tankebruset ... då är jag fri.

;-))

så inspirerad av Eckhart Tolle den senaste tiden. Hade honom inlagd på min I-pod utan att jag visste det och började lyssna på honom av en slump. Har ju hört talas om honom länge, men kände ingen direkt önskan att läsa han böcker; det finns så många välmenande böcker och gurus och jag har läst det mesta. Tänkte jag.

Men att lyssna på honom har verkligen givit mig massor. Det känns som att han uttrycker det jag redan vet, och det är också exakt det han säger. Vi kan inte lära oss något nytt, bara bli påminda om det vi redan bär inom oss.

I vilket fall. Han tog upp det här med att de allra flesta lever i ett omedvetet brus av tankar och föreställningar. Mycket ofta handlar det om ett negativt brus. Vi vaknar med lätt ångest och tror att det är så det ska vara. Eller vi kan inte tro på det som går bra, för det kommer snart att gå åt skogen. Eller vi tolkar oss själva utifrån hur andra är mot oss. Exempelvis finns det dom som inte ler mot andra för att de inte själva får ett leende tillbaka.

Det här kom upp i en Cirkel jag och några vänner hade häromdagen. Trots att det nu inte finns dom där problemen (ekonomi, tragik, olycka) för speciellt en av de medverkande, så hade hon upptäckt att det ändå fortsatte att mala inom henne av oro, melankoli och vanmakt. Det vill säga, det blev tydligt att det inte hade med hennes konkreta livssituation att göra, det hade bara med hennes inre föreställningar att göra. Och jag kände igen det så tydligt, för det var exakt så för mig för bara några år sedan (eller något år sedan? Jag minns inte och det är ju inte heller intressant; det som har varit finns inte längre). Jag kunde vakna och min första undran var vad det var för problem jag hade att ta itu med idag. Nästa tanke handlade om vad jag hade gjort för fel igår. Och fanns det inget negativt att ta fasta på, undrade jag hur det skulle gå och om jag skulle få ihop det i största allmänhet och ... och ... och ... Och jag trodde att det var som det skulle.

Men det enda det handlade om var att jag var utlämnad till en ide om att jag inte existerar NU, utan bara fanns i dåtid eller framtid. Och jag har ingen kontroll över varken då eller sedan, för inget av det finns. Att bli medveten om bruset är det första och viktigaste steget. Att bli observatör. Då har jag frigjort mig från det ständiga regndiset av tankar som tänker sig själva. Då kan jag se på det, förstå att det finns där och konstatera att det där är inte jag.

Som alltid är det mycket som samspelar. Att höra min vän berätta om det hon upptäckt, när jag dagen innan hört Tolle tala om det, samtidigt som jag nästan varje morgon numera vaknar med en känsla av att livet vill mig väl och att det är spännande att möta dagen, gjorde mig helt enkelt väldigt glad. Jag insåg att det är verkligen ett mänskligt beteende att göra på det viset. Men det är precis lika möjligt att bryta det och ändra inställning. Visst, precis som med kondition krävs det naturligtvis övning.

Vår stora grej idag är vår djupa identifikation med vårt "mind". Med hjärnans tankar och idéer, med känslornas dramatik. Vi tror verkligen att vårt jag är lika med det vi tänker och känner. När vi i själva verket är mycket mer än så, när vi i själva verket inte alls är det vi tänker och känner, för det är bara uttryck för vad vi har fått lära oss.

Tolle beskriver det ungefär så här: Vi kommer hit som bebisar utan någon uppfattning om skillnaden mellan jag och du. Vi kommer med något slags ÄR medvetande. Vi ÄR. Så småningom lär vi oss att vi har ett namn. Det blir en identifikation. En identifikation i form. Många små barn talar också om sig själva i tredje person. Så småningom lär vi oss ordet JAG. MIN. MITT. MIG. Då har vi verkligen separerat oss från DE ANDRA. OM någon tar min spade är det samma sak som att JAG blir tagen. Vi flyttar omdevetet ut vårt ÄRmedvetandet ur oss själva och gör om det till ett JAGmedvetende som ligger i formen utanför. Vi blir mer intresserade av vad vår form förmedlar till andra än vem (eller vad) vi verkligen är. Jag uttrycker mitt jag genom min bil, mitt hus, mina vänner, mina kläder osv.

Och väldigt ofta växer en tomhet fram inom oss. En tomhet som vi fyller med tankebrus. Kanske försöker vi förgylla tillvaron genom att skapa spänning och dramatik i livet, men det handlar bara om att försöka komma undan tomheten.

Om vi orkade, tordes, ville stå ut med tomheten ett tag och vänta tills tankebruset tonat bort genom att släppa allt vi identifierat oss med i formen, skulle vi snart känna kontakten med Närvaron, som finns hela tiden, men som är dold bakom bruset, dold bakom tomheten.

I Närvaron finns ingen död, sorg eller smärta. Bara ljus.

är verkligen ett sätt släppa sina "hakar". Allt som kan skapa gnissel och frustration försvinner på ett (faktiskt) mirakulöst sätt.

Det betyder inte att det alltid är lätt. Men det är värt att pröva. Om och om igen.

Förlåta som om det som ser ut att ha hänt aldrig har hänt. 

bloggen. Går in och kollar då och då, men dom där timmarna som fanns förut har inte funnits på länge. Vet inte hur jag fick till det då. Känns inte som om jag är stressad eller har extremt mycket runt omkring mig. Tvärtom, så känns det väldigt välbalanserat just nu.

För att jag omedvetet har skurit ner på alla aktiviteter som jag tidigare kände att jag "måste", kanske? För tillfället är det verkigen en slags jämn, behaglig, lunk med diverse uppfriskande avbrott som exempelvis kursen förra veckan.

Ska hålla föredrag om några veckor. Det upptar mig förstås. Ska prata om självcoaching. Tänkte ta upp matchande tavlor. Har skrivit en del, men är långt ifrån klar ...

Tänkte att jag inte skulle låsa nervsystemet den här gången utan bara lita på att allt verkligen är som det ska och att jag får den hjälp jag behöver.