det alltid är läge att förlåta ... som om det aldrig hänt. Men det är skillnad på att leva tillsammans och att förlåta. Även om jag förlåter allt som händer är det inte alls säkert att jag ska leva med den personen. Att förlåta är en sak, att se vad jag behöver är en annan. Ett tecken på att det inte är bra att stanna hos den man lever med kan vara återkommande ångest, olustkänslor, mindervärdeskomplex, osäkerhetskänslor, trötthet, misströstan, sjukdom, död.

Alla dessa symptom kan naturligtvis vara orsakade av annat än relationen. Men om jag ser ett samband med relationen (alltså, inte nödvändigtvis den person jag lever med, utan själva relationen, den personen och jag i kombination) och att jag mår dåligt, så kan det vara en bra idé att dela på sig.

Det handlar om mig själv, inte den andra personen. Jag kan förlåta den andra personen. Men välja att inte leva med honom eller henne. Precis som jag kan älska många människor, men välja att inte vilja leva med dem.

Sedan kan jag välja att skuldbelägga mig för att jag inte kunde, orkade, klarade, att hålla samman familjen, eller välja att förlåta mig själv och förstå att den där synden jag trodde jag begått genom att välja separation finns bara i min fantasi.

Var kommer egentligen idén om att en familj ska vara i den form vi tror? Den idén är också en fantasi, fast en gemensam, samhällelig.

Därmed inte sagt att vi ska säga upp relationer till höger och vänster. Självklart inte. I nära relationer möter vi oss själva på ett sätt som är svårt att göra på egen hand. Vi får speglingar som är ... kristallklara. Kan vi komma igenom är det bra. Kan vi inte är det också bra, då är det vår väg. Ibland kommer vi igenom och då kan det betyda att det är dags att bryta upp, helt enkelt för att nya djup i oss själva behöver få plats och utrymme, nya marker inom oss själva behöver utforskas.

En familj som är kärleksfull mot barnen kan vara levande och rörlig utan att det på något sätt skadar. Tvärtom. Ständiga gräl, dåligt stämning, gnäll och irritation, kanske alkoholbruk/missbruk för att döva skapar en underlig plattform för barn att växa upp på. Dom kommer att tro att det är så livet är för en vuxen. Att det är normalt.

Finns mycket mer att fundera över, men nu ska jag åka och jobba.

viktiga och intressanta kommentarer. Ska fundera på dom och skriva om dom lite senare.

I det här inlägget vill jag bara säga att det händer verkligen något när jag förlåter. Igen var det som en dimridå drogs undan och jag kunde se. Och jag såg mig själv, såklart. Behövde inte krångla, intellektualisera, analysera eller förklara. Det blev bara tydligt hur en gammal känslo"allergi" drogs igång av ett sätt att bli bemött på.

utslagen. Inte av någon annan anledning än att min " myskväll" inte blev av. Andra hade andra idéer. Eller kanske inte. Andra hade kanske inga idéer alls men upplevde något slags hot i att det skulle "göras" något? Ingen aning faktiskt, men jag tappade sugen.

Nu letar jag efter den så mycket jag kan. Sugen, alltså. Läser mina böcker och blir påmind om att förlåta, för det jag tror har hänt har ju inte hänt. Precis som alla deltagare i mina nattliga drömmar är uttryck för mig själv, så är också alla jag ser runt mig, och alla jag tolkar, delar av mig själv (som jag inte vill se).

Så när jag ser någon som inte vill möta mig ... är det i själva verkat en del i mig som är rädd för att möta min omvärld?  Som är rädd för att samverka, av rädsla för att bli manipulerad?

Kanske. Eller så har jag inte fattat någonting.

Jag fortsätter att förlåta istället för att grubbla. Det har funkat bra tidigare idag i alla fall. 

drömde att Gud kom till honom och berättade att trakten där han bodde skulle komma att drabbas av en förfärlig översvämning. Alla runtomkring skulle drunkna, men han, mannen, behövde inte vara orolig. Gud skulle rädda honom.

Mannen kände sig lugn och beskyddad och en dag kom översvämningen. Det blev ett oväder utan dess like som övergick i hällande regn. Det regnade i dagar. Vattnet steg ... och steg. Han satt i ett träd och väntade på Gud. Då flöt en luftmadrass förbi. Han skänkte den knappt en blick. Det gick en tid till och en roddbåt med några människor tog sig åt hans håll. Nu hade vattnet stigit ytterligare och han satt långt upp i kronan på trädet. När han såg roddbåten närma sig ropade han: - Bekymra er inte om mig! Gud kommer att rädda mig, ni kan ro vidare! Och vattnet fortsatte att stiga. Snart satt han högst upp i kronan. Det var lite vingligt och svajigt. Då kom  en helikopter dånande. Den släppte ner en repstege alldeles framför näsan på honom. Men mannen skakade på huvudet och vände bort ansiktet. Han vinkade åt helikoptern att ge sig iväg. "Gud kommer snart och räddar mig", tänkte han.

Så kom en vindil och svepte ner honom i vattnet där han, matt av att han suttit i trädet så länge, drunknade.

Det första han sa när han mötte Gud var: Men hallå!? Du skulle ju rädda mig!?

Och Gud svarade:  Jag skickade en luftmadrass, som skulle ha tagit dig långt därifrån, i säkerhet. Jag skickade en hel roddbåt, full med folk som skulle tagit emot dig med öppna armar. Jag skickade en helikopter med repstege som bara var att klättra upp för. Men du tackade nej till alltihop. Vad ville du att jag skulle göra?

nackdel med att ha förmågan att vara analytisk ...

Den gör det svårare att släppa. Händer det något är längtan efter att förstå och "göra bra" så stark, att förmågan att bara släppa det som händer och ha tillit till att allt löser sig liksom kommer bort sig.

Har nog höga krav på mig själv, och svårt att förlåta om jag gör "fel". Tror att jag ska gräva ner mig och analysera vad som egentligen hände för att jag ska kunna förlåta mig själv. Som om intellektet kan lösa något.

Undrar om jag inte har allra svårast med förlåtelsen av mig själv? Det är lättare att förlåta andra. Som att jag hellre slår mig själv på fingrarna, än säger att jag är en bra människa som gjorde så gott jag kunde utefter mina förutsättningar, och det allra svåraste är att komma ihåg att det jag trodde jag gjorde inte ens hände eftersom alltihop är en dröm, en illusion.

Det som en vän en gång kallade för självhat styr fortfarande mer än jag vill.

Men jag förlåter mig själv för det.

I alla fall snart ...

:-)

jobbet. Har just avslutat dagens arbete, bara undanplockning som gäller. Känns som att det är lite synd om mig. Varför älskar ingen mig!

I samma ögonblick kommer den "rätta" tanken; jag är visst älskad, av både människor och djur. Och framförallt av existensen. Och återigen blir jag påmind om vikten av att vara medveten om hur kroppen mår. När jag är trött blir det lätt synd om mig. (Vilket inte är sant) Om jag är sjuk, likaså. Om jag har ont ... samma sak.  

Men det är inte ett dugg synd om mig. Det är bara en av alla gamla matchande tavlor som trillar ned och påminner om något jag egentligen har glömt. Något som hänt när jag var barn och fick göra sådant som låg utanför min förmåga utan att bli bekräftad.  Och det hände väl några gånger, så det är inte så underligt om kroppen går igång ibland på saker som påminner.

Men jag släpper det också och är tacksam för det som ÄR. 

bilden av att spräcka ett membran. En tunn hinna av något som hindrar mig. Känner det som att detta är inte min dröm. Så här ser inte min dröm ut. I min dröm vågar människor vara kärleksfulla mot varandra, föräldrar vågar vara respektfulla mot sina barn och barnen mot sina föräldrar. Kvinnor vågar ha förtroende för män och män vågar ha det för kvinnor. Människor emellan förutsätter man att andra vill väl och menar väl.

Varför skulle det vara annorlunda?

Träffade en människa idag som farit illa som barn. Det var inte första gången, men just idag har det påverkat mig hela dagen.

Varför ska det vara så svårt att visa kärlek på ett kärleksfullt sätt?

Idag säger den här personen att i huvudet finns tankar som tänker sig själva, tankar om att inte vara värd något, att inte vara värdig att vara människa. För det fanns inte utrymme att vara som man var, som barn.  

Det gör mig förbannad.

Så jag övar på att förlåta. Personens föräldrar, personen själv, mig själv och världen.  

har en idé om att jag egentligen är en postkassörska. (Under cover)

En person som behöver ha ordning och reda och pengar på fredag. Ska det stämplas så ska det och det ska vara på rätt ställe dessutom.  Det ska inte velas och hattas och vara oklart. Det är nog den första person som har sagt något sådant om mig någonsin. 

Men det ligger lite i det. För att hantera livet, som kan te sig kaotiskt ibland, tycker jag om att veta vad som förväntas av mig. Vet jag det, är det lättare för mig att förhålla mig till min omvärld. Men självklart finns det andra sätt att agera på. Han skrattar åt min blogg ibland och tycker sig läsa in postkassörskan där med. Hans skratt är mycket kärleksfullt. 

Men när jag skriver är det inte postkassörskan som är inblandad. Det är mera som att det finns så mycket som vill ut, så mycket som pockar på, att jag decimerar flödet så att bara essensen är kvar. Annars skulle det bli för tungt, för mycket. Ibland, kanske ofta, är det bara jag som vet att det är så. Det står bara några få ord, men bakom varje ord finns en hel värld av känslor och tankar. De orden är för mig laddade till bristningsgränsen. De är för mig vackra. 

Min älskade är en stins (under cover). Han klockar tågen och ser till att de kommer in och åker ut på rätt tid. Han hjälper passagerarna till rätta och ser till att bagaget kommer med. Han har sitt sätt att hantera livet.

Det kan bli en del roliga incidenter när postkassörskan och stinsen försöker få världen att agera utifrån sin idé. När hon inte vill bli hjälpt på tåget för att hon har koll på läget genom att stämpla frimärken, och han inte vill skriva på en uthämtningsblankett för att han ska vinka av tåget.  

Och båda tror att dom har "rätt" sätt att hantera livet på ...

Det är kul när man genomskådar det.