har jag förstått att man forskar mest på män inom skolmedicinen. Även om det har ändrats något de sista åren så sker den huvudsakliga forskningen på 20-åriga män som väger 70kg. Varför? Jo, för att kvinnor är så krångliga att forska på. Dom ändrar sig hela tiden och hormoner åker upp och ner och hit och dit. Kvinnor är inte enkla, det går inte att dra en slutsats som gäller för alla hela tiden.

Kan man med det som bakgrund föreställa sig att hela vårt samhälle är uppbyggt på maskulina principer? Kanske inte är så många som skulle säga emot ...

Om vi tänker oss ett samhälle där alla invånare tänkte som vi människor gör, men såg ut som giraffer, vad skulle det innebära? Tja, när man byggde skulle byggnaderna antagligen vara mycket höga, med våra mått mätt. Kanske har giraffer, som så många djur, känsligt luktsinne.Gissar att allt som har med avgaser att göra skulle ha valts bort. Möjligen har dom en annan uppfattning om vad som är vackert, vi skulle säkert inte känna oss hemma i deras sätt att bygga sitt bo, deras sätt att leva.

Beroende på att de är annorlunda än vi så skulle de tänka på ett annat sätt. Deras skolmedicin skulle förmodligen vara mest intresserad av att forska på giraffer.

Om hundar kunde skapa ett samhälle gissar jag att det mesta skulle bygga på lukter, snarare än på synen. Om fladdermöss kunde skulle de antagligen lägga störst vikt vid hörseln.

Tänk om det är så att män och kvinnor är mer olika än vad vi vill erkänna för oss själva? Tänk om det är så att kvinnor är "sexfiliga" och män är "enfiliga", som jag hörde för några veckor sedan i en föreläsning om yoga. Det stämmer ju med den västerländska forskning som säger att kvinnor tänker associativt medan män tänker linjärt. Det stämmer också med den populära uppfattningen att kvinnor kan hålla många bollar i luften, medan män kör sitt spår.

Men vad kan det egentligen innebära? Rent praktiskt? Vi har i så fall ett samhälle som är uppbyggt för människor som är "enfiliga". Det är det "rätta". Det betyder att kvinnor och kvinnors sätt att vara och tänka är "fel". Vi gör ju så gott vi kan för att anpassa oss till normen ... men fortfarande betraktas vi som det andra könet. Att tänka sexfiligt kan verka krångligt för den som kör enfiligt, men tänk vad man måste lägga band på sig för att passa in i det enfiliga när man vill, kan och behöver köra sexfiligt! Det är ganska smärtsamt. Om man inte stänger av delar av sig själv. Snöper sig mentalt och känslomässigt.

Är det så konstigt att det är kvinnor som äter mest psykofarmaka? Är det så konstigt att det är mest kvinnor som får anorexia?

Under några tusen år har vårt samhälle skapats till det som det är idag. De sista hundra åren har den tekniska utvecklingen gått i en rasande fart. Det vi tidigare vande oss långsamt vid, får vi nu vänja oss vid fort. Vi säger utan att blinka att vi har kommit långt i utvecklingen för att tekniken fungerar bättre och bättre och mer förfinat. Men det känns som att det är enfiligt ... det känns som det finns så många andra spår som borde ha utvecklats parallellt med det tekniska.För vad vet vi egentligen om konsekvenserna?

Här är spår jag tänker borde ha fått lika stor plats som tekniken.

Vår empati och medkänsla.

Vår blick för skönhet och känsla för glädje. Det som faktiskt gör livet värt att leva.

Vår förmåga att dela med oss till varandra. Den ekonomi vi lever med och i, verkar idag mest tära på oss och på jordens resurser. Väldigt många bär på en ständig stress över att pengarna inte ska räcka till. Och det som sker i smått sker också i stort, vilket innebär att hela länder bär denna oro och stress.

Vår andlighet, vår respekt för naturen och för oss själva och vår del i naturen.

Vår förmåga att älska.

Om vi enskilda utvecklades inuti, parallellt med tekniken, så byggde vi länder som utvecklades i samma riktning. Länder som värdesatte empati lika mycket som reda pengar. Som förstod att ett land mår inte bra om inte innevånarna är glada och kärleksfulla, som ser att om mitt grannland har det svårt, är det svårt att själv vara lycklig. Dvs om min granne behöver hjälp så ger jag honom det.

Jag tror att det här är enkla och självklara saker för de flesta kvinnor. Men det kan krångla till det för ett enfiligt tänkande. Det blir besvärligt för dom som inte orkar se konsekvenser och förgreningar av ett visst handlande.

Ett samhälle som byggs utifrån en sexfilig, feminin energi skulle antagligen se helt annorlunda ut. Kanske hade vi inte haft lika vass teknik, men vi hade haft något annat. Jag kan inbilla mig att det hade varit bättre, men jag kan inte veta.

Däremot tror jag att vi behöver ta reda på och bejaka det som är det sanna feminina, det som vi inte ser och som inte blir bekräftat av omvärlden. Den milda och samtidigt allt övervinnande kraften som kvinnor känner av då och då, men som dom inte har ett naturligt utlopp för. (Eller förhållande till?)Den där fantastiska känslan av urkraft som vi inte har möjlighet att leva i, i vardagen. Inte än i alla fall. Inte som det ser ut just nu. Men snart.

En fullkomligt fredlig men allt överskuggande urkraft.

Jag tappar mina armar
Värken bryter ut på ett diffust sätt
Jag tappar mina armar
Ändå tror jag att jag lärt mig att inte
ge bort mig själv
Jag tappar mina armar

Nu tar jag tillbaka dem
Med dessa rader tar jag tillbaka dem
Jag tar tillbaka dem nu
Mina armar är mina och jag kan inte ge
mer av mig än jag har
Jag tar tillbaka dem

Jag har tagit tillbaka min armar
Värken avtar mer och mer
Jag har tagit tillbaka dem
Inget ansvar har jag för andras förväntningar
inget alls
Jag kan bara svara an till mig själv