jag gjort ett stort inre arbete.

Jag har accepterat att jag en gång tog beslutet att förneka mig själv och anpassa mig till min omgivning. Då var jag nio år. Jag har accepterat att det var den väg som var min och att det var enda vägen att gå. Jag har tagit hand om det barn som jag en gång var och hållt henne/mig i min famn och visat henne/mig all min kärlek. Det var ett svårt beslut när det togs och det har varit en tuff tid att leva med att ha stängt av en del av mig själv, men det var vad jag skulle göra. Jag har släppt den skuld jag har känt för att jag förnekade mig själv.

Och nu står jag i mig själv. Det må blåsa runt mig, men jag är den jag är.

I samtal med en nära vän insåg jag plötsligt att det inte bara är jag som har förnekat mig själv under livet. Många andra har också gjort det, utan att sätta ord på det, utan att vara medvetna om det. Ändå trodde jag att det bara var jag och att jag var en dålig människa som inte stod upp för mig själv.

Kanske, kanske har jag banat en väg för förändring för alla kvinnor som gått in i ett mönster som förväntats av dom, utan att ta hänsyn till sitt sanna själv. Jag och alla andra som gjort liknande saker. 

Kanske, kanske är det en förändring i väven, början på en upplösning av ett gammalt kluster som bara sitter i vägen.

TACK för den här dagen

vad jag håller på med. Vad är det som gör att jag inte bara kan nöja mig med ett vardagsliv med vardagsångest och vanliga existentiella funderingar? Vad är det som gör att jag inte är nöjd med hus, bil, jobb? Vad kommer det sig att jag ständigt, och jag menar det, ständigt funderar på hur jag ska komma vidare med mig själv och mina tankar och känslor? Varför tror jag över huvud taget att det går att leva ett kärleksfullt liv helt utan ångest?

Vad kommer det sig att jag är så intresserad av människor och deras drivkrafter? Vad är det som är mina drivkrafter?

Men så minns jag ju det. 

Min längtan. 

Min längtan efter ljuset. Det är den som driver mig. 

tar jag mina rundor med gamla tavlor, djupt sittande föreställningar och smärtor. För varje gång är jag säker på att nu är det färdigt, nu är jag klar, nu har jag släppt. Så tar jag ett varv och så är jag tillbaka där jag var för ett år sedan, eller tre år sedan eller tio eller fyrtiofem.

Men inte tillbaka till ursprunget, bara tillbaka till tavlan. Och för varje gång jag möter den blir den lättare att hantera. Jag tänker mig en uppåtgående spiral. När jag kommer tillbaka till samma punkt i spiralen där tavlan en gång var, fast ett steg högre, så drabbas jag av den igen. Snart kommer den att vara borta helt. Jag kommer inte ens att behöva kämpa för att lösa upp den. Det kommer att räcka att se på den med ljus så smälter den ner och försvinner. 

Tack och lov :-)

säker på att man kan leva utan kamp i glädje.

Frågade min inre vägledare idag hur man gör det, hur man ska kunna veta vad som är rätt att göra i varje stund utan att kämpa. 

Svaret kom:

Inför varje frågeställning, fråga dig själv: Är detta något som gör mig lycklig?

Hmmm

en bok om parrelationer. Den införde ordet "härbärgera" i mitt vokabulär.

I en parrelation är det helt ok att man härbärgerar varandra på olika sätt. Man kan ta hand om olika känslor för varandra, ex om mannen har en ångest som handlar om att bli övergiven och därmed inte älskad, kan kvinnan gå in och så att säga härbärgera den ångesten åt honom. Han å sin sida kanske tar hand om hennes känsla av att vara otillräcklig (och därmed inte älskad). Så man kan vara både en härbärgerare och en som är härbärgerard. 

Det kan också vara så att en av parterna är mer av ena sorten än den andra på grund av att det är ett mönster från barndomen; genom att härbärgera ångest  åt andra får man existensberättigande. 

Jag kan bara konstatera att jag antagligen hade fått högsta betyg i ångesthärbärgerande om man kunnat få det. Av gammal och ohejdad vana har jag härbärgerat både den ena och den andre.

Och nu har jag och min älskade träffats. Och vi är likadana när det gäller det. Vi härbärgerar av hjärtans lust och blir helt frågande när det visar sig att den andre inte alls är intresserad av att bli härbärgerad. 

Riktigt, riktigt intressant. 

Det är härligt när det dyker upp ett ord sådär, och sätter pekfingret på vad det är som händer ibland, det där som inte gått att förstå, när man menat så vääääl!

Eller när känslan av att bli styrd kommit över en, som om man var ett barn ... då är den andre som, helt godhjärtat, försökt härbärgera.

Ska bli kul att se vart det leder ... att vi blir fria, kanske? Vuxna, fria människor som "ser" den andre klart, utan att gå in i gamla spår som finns kvar sedan barndomen och som bara handlar om överlevnadsstrategier.

Livet är ett mirakel.

fungerar länken i det tidigare inlägget. Jag är inte helt klar över vad jag gjorde för fel innan eller vad jag gjorde rätt när det väl fungerade.

Men jag lär mig väl så småningom att göra rätt direkt, vare sig jag förstår eller inte.

Tipsar om en kvinna till, som är fascinerande, medan jag ändå håller på.

Emelie Cajsdotter, hon har skrivit böckerna "Zander och tiden" och den nyutkomna  "Kungens alla hästar".

En kvinna som verkligen lyssnar på sitt inre, eller kanske det sanna yttre? och tar det på allvar utan att på något sätt bli flummig. Tvärtom, hon verkar mer jordnära än många "vanliga" människor jag känner. Hon talar med djur. Har arbetat med det i många år och har hjälpt många djur. Och människor.

Hennes bejakande av sitt inre, sina drömmar (konkreta, på nattendrömmar) har lett henne till resor världen över, bla Jordanien, där hon har arbetat med det kungliga stallets fullblod. Och på ett lite drömskt och ändå klockrent sätt, berättar hon sin historia för oss i "Kungens alla hästar".

Den handlar om möten med djur och människor, och att hitta svaret på om det är möjligt att leva utan hierarki.

http://www.tv4.se/1.283438?videoI

Här är en intervju med henne på tv 4 . Sök på Emelie Cajsdotter.

Tack, Emelie, för att du finns!

:-)

på det här med glädjen. Kanske är det faktiskt inte möjligt, eller kanske snarare, ointressant att dela glädje med någon annan?

Om det är en gammal tavla, en gammal dröm, att få göra det, en romantisk fling, så gissar jag att det (som vanligt) bara är jag själv, som är den, som skapar glädjen och lever den. Och att det inte spelar någon roll om jag har någon med mig eller inte. Det är jag som skapar min dröm, ingen annan.

Det här känns inte helt sant i mitt inre ... ännu. Skulle inte drömmar kunna mötas?

Iris Johansson är en intressant och mycket klok kvinna som har, som jag tycker, kloka och sunda tankar och idéer. Hon var som barn kraftigt autistisk, men bestämde sig någon gång i 10 årsåldern för att undersöka vad det innebar att vara människa och göra som dom andra gjorde. Det ledde till att hon blev en slags expert på kommunikation. Hon har färdigheter och medvetenhet som är få förunnade och "ser" klart och tydligt.

Hon har skrivit en bok som heter "En annorlunda barndom".

Här är en länk till hennes sida:

I alla fall ... hon beskrev i sitt föredrag att kärlek är ingen känsla. Kärlek är ett tillstånd. Det tillståndet finns runtomkring oss hela tiden och är ständigt möjligt att komma i kontakt med ... om vi kommer förbi våra spärrar. Då kan det bli en känsla som uppfyller oss. Jag tänker att där kan en annan människa ibland fungera som en nyckel, som¨, i alla fall tillfälligt, låser upp dörren, till tillståndet kärlek. Men det beror inte på någon annan än mig själv om jag kan vara kvar där.

Och det är väl det livet går ut på, att komma förbi spärrarna och komma i kontakt med tillståndet kärlek. Kanske är det samma sak som att bli upplyst. Jag vet faktiskt inte.

Men i min fantasi verkar det fortfarande underbart att någon gång få dela detta tillstånd med någon annan. Eller med andra över huvud taget.

Det har jag kanske gjort också ... i retreater jag varit på, i gruppmeditationer och andra djupa, andliga övningar där jag har släppt på tankespärrarna.

Så vad är det då jag längtar efter?

Grunnar vidare.

nær barnen var små. Jag minns att jag, mitt i stressen på morgnarna, i byggstøket, i matlagningen och i utearbetet ændå tænkte att jag var så glad!

Glad før mina barn, glad før var jag bodde, glad før min man, glad før maten på bordet,glad før att jag hade det så bra.

Det var verkligen en slags tavla jag hade... bilden av att leva i glædje. Jag kunde kænna tacksamhet många gånger, ibland hela tiden. Jag ville førtvivlat gærna att tavlan skulle vara sann.

Men jag hade ingen att dela glædjen med. Min livskamrat hade helt andra tavlor som han levde ut. Andra tavlor som han på något plan kænde behøvde ventileras. Och det førvånade mig.

Idag førvånar det mig inte. Idag ær jag på ett helt annat sætt medveten om hur vi ær styrda av våra tidigare upplevelser, sanna eller inte.

Men jag har kvar idén om att jag vill leva i glædje. Tillsammans med min ælskade. Dela glædjen, enkelt och førtrøstansfullt. Att jag vill vælja att se værlden genom det perspektivet. Och att jag vill førmedla det i mitt arbete, i mitt liv.

Glædje ær tacksamhet. Det måste inte vara stora skratt och kittlande upplevelser, æven om det också kan ingå. Men framførallt ær det tacksamhet. Den djupa tacksamhet som kommer allra djupast inifrån hjærtat. Det ær den kænsla som øppnar før ljuset. Som øppnar før møten mellan mænniskor. Den kænsla som helar.

Jag tror att det ær mitt egentliga mål.

Att leva i fullkomlig glædje.

Førresten ær jag på snabbvisit i Danmark, ifall någon undrar øver bokstæverna.