är det NYÅRSAFTON. Yes. Ska strax iväg till några kompisar för en stilla middag. Dottern har kört ut mig och jag ska sova över borta för hon har nyårsmiddag. Lax och pressad potatis med citron o limesås. Hon är verkligen engagerad. Kan inte komma ihåg att jag var sådan. Det är så roligt att se. Nytt år. Spelar det någon roll? Har nog inte tyckt det förut. Men de sista åren har jag ändrat mig lite ... det finns något symboliskt viktigt i att lämna något gammalt för att kunna ta emot något nytt. Tror att ritualer är viktigare än man kanske vanligtvis tänker sig. Påverkar oss mer än vi tror. Nåväl, jag önskar alla ett verkligt underbart gott Nytt ÅR!!!

det är i alla fall sex personer som röstat. Det är jag glad för :-)

min omröstning har inte varit av större intresse. Jag som tycker att det är så spännande att tänka sig amazonerna och bakgrunden till varför de fanns. Jag kan tänka mig att sådana samhällsuttryck (som amazonerna) kan ha kommit till vid ett stort skifte i världsuppfattningen, när man övergick från att tillbe kvinnliga gudomligheter för att istället vända sig till manliga. Från matriarkat till patriarkat. En del av följderna borde ju rimligtvis bli att i alla fall några försöker motsätta sig nyordningen och istället skapar egna samhällen för att försvara det gamla. Ett patriarkat innebar troligtvis försämringar för kvinnan och förbättringar för männen. Jag tänker att det tog några tusen år innan det var totalgenomfört. Det är ruskigt spännande att skriva om det. godnatt, dröm vackert och älska mycket ...

visst är hon fin, min hund? säger en stolt matte. Hon är en riktig goding. Fantastisk med barn och tålmodig som en ... ja, vad säger man? Väldigt tålmodig.Idag har jag gått en lång promenad i hällande ösregn. Har en magisk bokskog att vandra i. Därefter har jag skrivit 13 sidor i min blivande bok! Jag övar verkligen på att tala högt om den och prioritera den. Det betyder att jag trots allt inte städat mitt sovrum ännu. Ska göra ett försök ikväll. Men då kommer dottern oväntat hit och ska sova över så vi får väl se hur det blir med rummet.Första gången jag mötte mig själv som liten var en spontanupplevelse. Jag var oerhör ledsen över något som skett i min dåvarande relation, minns inte ens längre vad. Mådde väldigt, väldigt dåligt. Så jag gjorde som jag alltid gjorde då, tog en promenad i skogen utmed havet. Det var min enda chans att vara ensam. Ställde mig mellan två träd och lät mig bli hållen av dem. Då steg ett minne upp i mig från när jag var kanske fem år. Jag kunde ännu inte läsa så jag tittade bara på bilderna. Jag låg under täcket och tittade i en serietidning. Hade fått den samma dag. Det var (såklart) Walt Disney och handlade om barn som träffat pyttesmå människor i skogen. Och skogen blev hotad men så räddades alltihop på slutet. Jag hade redan fått den läst men kunde inte sluta fascineras av de små vingklädda människorna (hmmm påminner mig om min berättelse häromdagen ...)Man kan verkligen säga att jag älskade att se på bilderna och läsa historien i tidningen. Mamma hade sagt till mig flera gånger att släcka, ändå låg jag kvar under täcket med ficklampan och tittade på dessa underbara små människor. Då rusar min mor in, skriker och sliter av mig täcket. Det kunde väl gå an. Jag hade ju sett henne sån förut. Men hon tar min tidning och river den i bitar. Det låter kanske löjligt. Men det smärtade mig så oerhört djupt. Hon kunde gjort vad hon ville med mig. Men hon förstörde min tidning! Kan inte förklar varför det gjorde så ont. Men det gjorde det. I alla fall, när jag stod där mellan träden dök detta upp igen och det hjälpte mig att gråta ut min sorg. Sedan (och det skedde helt spontant) gick jag som vuxen in i det gamla minnet, la mig bredvid det hysteriskt (fast tyst) gråtande barnet och tröstade det. Jag sa till henne att hon var ett underbart ljuvligt barn och att mamma hade haft helt fel som gjort det hon gjort. Jag höll om henne och sa att jag älskade henne djupt och innerligt. Att hon var det bästa jag visste. Att hon kunde sova gott. Och att hon kunde kalla på mig precis när som helst när hon behövde. Och min inre bild var så verklig och så levande att jag kunde känna när hon blev lugn och när hon somnade.Först flera år senare fick jag reda på att det är en väl använd teknik inom flera samtalsterapier att använda sig av det inre lilla barnet. Jag hade då använt mig av det många gånger och vid många olika åldrar.Det har läkt mig på många sätt. Känslomässiga sår som kan tyckas fåniga ligger som energiblockeringar av is som måste smältas för att det ska flöda fritt igen. Men också andra sår som misshandel och övergrepp kan mötas med samma kärlek.Igen ser jag att det är kärleken som helar och kärlekn jag skriver om. Kanske är det ett tema som jag håller på att utforska ännu mer? Nästan jämt nuförtiden känner jag mig smått förälskad ... det är bara det att det saknas en person som kan ta emot. Det gör inget. Känslan är härlig.Nu kom dottern. Då ska vi prova nya outfits för varandra. Fniss

att känna djupt inom sig ... det är det som är livet. Att våga öppna sitt hjärta trots risken att smärtan ska hugga tag i det. Att ge sig hän i glädjen, skönheten och lusten och låta sig uppfyllas. Att våga låta kärleken ta plats i livet, det är vad allt går ut på.Att se skönheten i det som är, att våga ha tillit trots motgångar. Att våga tro att detta inte är allt. Att se ljuset i mörkret och luta sig in i det för att ha chansen att sprida det. Att tro på sitt syfte och fullfölja det. Allt detta är liv. Och säkert mer därtill. Vi lever som öar, avskilda från varandra. Men om vattnet försvann skulle vi förstå att alla hör samman, att vi är samma sak. Vattnet är en illusion som separerar oss från varandra. Varför är vi så rädda för kärleken? Kärleken är det enda som kan befria oss från rädslan. Och vi kan bara hitta den i oss själva. Vi kan inte få den från någon annan om vi inte kan bejaka den inom oss själva. Vi kan aldrig kräva kärlek från någon utanför oss. Men vi kan visa kärlek, ge kärlek. Det är det enda som vi får mer av ju mer vi ger. Att öppna hjärtat och låta sig bli berörd. Att beröra. På alla plan. Att våga leva med öppet hjärta är att leva utan rädsla. Filmer som "Såsom i himlen" påminner mig om det jag redan vet ... och berör mig.Godnatt alla vackra, fantastiska människor! Allt gott till er och dröm vackra drömmar!

och räkningarna ska betalas. Drar på det in i det längsta. Men jag har i alla fall fått in pengar så att det mesta ska nog kunna täckas. Fick in jättemycket förra månaden, enligt mitt mått, men det var sådant som redan gått åt till marknadsföring, så jag fick i alla fall ta till extrareserven ... känns lite surt. Men det sägs ju att det är bra att vara synlig när man är egen företagare. Vet inte om jag vill vara synlig. Det bästa hade varit om folk hade kommit ändå. I en jämn lagom ström. Idag kom den unge mannen som skriver en bok fram till mig igen och satte sig för att prata. Han är väldigt trevlig. Varför ska jag ha en fråga i bakhuvudet som säger, vad vill han mig EGENTLIGEN? Han kanske helt enkelt vill prata. Början på hans bok hade han lagt ut på nätet, men jag kunde inte komma åt den när jag skulle kolla. Det bekymrade honom väldigt. En kompis till mig var här och vi tog en hundpromenad. Det är skönt med vänner som är lika ... knepiga ...? som jag är. Det blir så ansträngningslöst. Hon står också i startgroparna för att skriva. Och har gjort i ett antal år. Ändå är hon en så kallad "riktig" skribent. Kan sin sak. Nu ska jag skärpa till mig och ta itu med räkningarna.

hur många kvinnor och män som lever eller har levt i ett förhållande tillsammans med en narcissist? Jag har en känsla av att det är oändligt många fler än vad man har lust att tro. För det syns ju i regel inte, i alla fall inte så länge förhållandet pågår. Det blir som med missbrukare, familjen runtomkring blir medberoende. Dvs den går in och döljer och "städar upp". Med en narcissist är man aldrig helt avslappnad, det finns ständigt en känsla i magen av oro eller tomhet. En narcissists humör kan svänga på två sekunder och även om han eller hon inte alls behöver vara fysiskt våldsam så kan de mentala eller känslomässiga smällarna vara sådana råsopar att man fulllständigt förlorar balansen. Elakheterna som kommer ur deras munnar är ofta raffinerade och oemotsägbara. De som bor tillsammans med dem blir ofta deprimerade utan att veta varför. På något sätt hamnar sambon till narcissisten alltid på andra plats i alla sammanhang. Utom när förhållandet inleds. Då är det uppvaktning som gäller. Den utvalda är den perfekta. Det går över. Har just talat med en vän som levt i ett sådant förhållande. Nu har hon träffat en ny man och hon står inför frågan: Har han ett liknande problem? Vad är det för fel på mig som hittar samma typ av man i så fall? Jag har också egen erfarenhet av en sådan relation. Känner igen allt hon talar om. Tidigare trodde jag inte att det fanns människor man inte kunde nå fram till ... jag trodde att man kunde reda ut allt. Jag trodde på människans inneboende godhet. Och det gör jag fortfarande. Men på ett helt nytt sätt. Såren i dessa människor är så djupa och så smärtsamma att de har stängt av sig själva på en mycket djup nivå. Så de lever med en stor, stor tomhet inom sig. Och det finns ingen människa som kan fylla den tomheten åt dem. De måste göra det själva. Det försöker de göra genom att leva genom andra, förhöja sig själva genom att trycka ner sin partner till exempel. Genom att aldrig ta ansvar för sina negativa känslor utan lägga ut dem på andra.Men vad de verkigen behöver göra är att våga se in i sig själva och möta rädslan och smärtan som finns där, i det stora svarta hålet.Numera lägger jag ingen kraft på att försöka nå fram till en sådan skadad människa. Jag försöker bara komma ihåg att han eller hon är så skadad och se bakom, se vem det kunde ha varit. Se den friska personen. Men kommunikationen har jag lagt ner. Min vän är mitt uppe i att hantera exet och den nuvarande. Som kanske inte har samma problem. Men min vän har ont i magen och kan inte avgöra vad som är sant och inte.Min relation med en narcissist lärde mig mycket om livet. Den lärde mig att bli positiv och att ta mig själv på allvar utan att vara allvarlig. Den lärde mig att det enda som är viktigt är kärlek. Men gode gud, vad det var jobbigt ...Uppe för sent igen. Men jag ska sova gott. Gonatt!

visste inte att det skulle bli så långt ... lika lite som jag visste hur det skulle sluta ...Snabbt och effektivt tog silvermänniskorna hand om fjärilsmannen. De lade honom på en bår och körde honom genom oändliga korridorer av glas och metall. Högre och högre upp. Ungefär halvvägs vaknade den unge mannen upp. Det första han kände var skräck. Han kunde inte referera till den känslan eftersom den var alldeles ny, vilket gjorde att han blev ännu räddare. Han mådde illa. Svängarna båren tog genom korridorerna fick honom att vilja spy. De långa, silverskimrande figurerna vid sidan om fick honom att vilja svimma. Hela hans kropp värkte. Han ville inte vara med längre. Ögonen slöts och han sjönk in i sig själv. Aktiviteten blev febril bland de som stod runt omkring. Man förstod att objektet på båren höll på att gå förlorad. Det var svårt att förstå varför. De skador man kunnat scanna fram var redan korrigerade; ett lätt brott på höger hand, en felvridning på bäckenet, vibrationsskador i huvudet och diverse blåmärken. Han borde definitivt vara på bättringsvägen! Då upptäckte en av de klokare bland dem att spinalvätskan hade hamnat i obalans ... Detta var det enda man inte kunnat påverka i sina medicinstudier. Spinalvätskan som tydligen hade något med själva livet att göra. När silvermänniskorna dog efter fyra-femhundra år brukade man göra en total genomgång för att lära sig mer innan kroppen slängdes bort, och vad man kunnat konstatera var att spinalvätskan alltid på något sätt ... tömts ut. Därför kopplade man ihop det med livet. Intensiva studier hade gjorts för att hindra spinalvätskans försvinnande, men det var som om det var omöjligt att påverka. När man dog så dog man. Hos dessa människor fanns inga funderingar över livet efter detta, eller om det fannas en Gud eller Gudinna som tog vid efter döden. Det fanns över huvud taget inte några andliga dimensioner. Men om spinalvätskan var skadad hos den här varelsen förstod man att det var fara o färde. Hans vingar, som varit så vackra och klara i sina färger när han flög över taket, bleknade nu alltmer. Hans känselspröt var indragna som om han inte orkade möta omvärlden längre. Hans kropp blev allt slappare. Båren stannades. Man diskuterade vad som skulle göras. Det fanns inga moraliska tankar om fjärilsmänniskans liv eller död, men intentionen hade inte varit att döda honom, alltså var det ett nederlag om han skulle dö. Men man hade inga förslag på vad som skulle kunna göras. Till slut kom man fram till att han fick läggas i det nybyggda kristallrummet. Taket var format i en spets uppåt och helt gjort i kristall. Centrum i rummet var oerhört koncentrerat av en speciell typ av joner och det var den sista idéen som framlagts och konstruerats för att kunna hantera problemet med spinalvätskan. Man hade inte kunnat se att det påverkat någon av de döda det minsta. Men utan alternativ var det vad som återstod. Fjärilsmannen låg nu hopkrupen i fosterställning på båren och dolde sitt huvud med sina armar så gott han kunde. Han lades ensam på ett bord i centrum av det enorma rummet. Där fick han ligga, ensam, i två veckor. Han rörde sig inte. Genom daglig scanning kunde man se att han fortfarande levde. Fjärilsmannen hade gått in i drömvärlden. Han drömde om sina vänner, sina älskade, sin familj och sin stam. Han drömde om vackre ting och om luften som lekte med honom när han flög. Han drömde om gnistrande grönt och sprakande blått. Han drömde om mjuka händer som höll honom och armar som omfamnade. Han drömde och han längtade, kort sagt, om kärlek. Det vore lätt för mig att säga att kärleken helade honom. Men vad vet jag? Kanske var det kristalltaket i alla fall? Det var vad silvermänniskorna trodde. På timmen två veckor efter hans fall började hans vingar att pulsera i fantastiska färger. I en enda rörelse reste han sig och med armarna utsträckta ovanför huvudet flög han rakt igenom det glasklara taket och i ett enda svep, utan att stanna för att tumla runt i luften en enda gång, var han framme hos sina fränder. Där togs han om hand. Mycket värme och kärlek. Mycket beröring. Han läkte helt. För kärleken var starkare än rädslan. Och det var rädslan som skapat det djupaste såret. Det var rädslan som höll på att döda honom.Silvermänniskorna, som fortsatte sina studier, såg vad som hände hos fjärilarna. De skakade på huvudet åt de underliga och primitiva metoder man hade att ta hand om varandra där borta. Och tackade varandra för att kristallrummet kommit till användning och givit så bra resultat.Men hos mannen med vingarna hade ändå något förändrats. Han hade sett att det fanns något som var en motsats till kärlek. Han hade förstått att även om kärleken var allt, genomsyrade allt, så fanns det något som kunde göra en blind, som kunde få en människa att tro att kärleken var död. Och det var rädsla. Hans medvetenhet gjorde hans liv djupare och ännu rikare. Han hade blivit klar över att det han tagit för givet var en gåva att vara tacksam över, en gåva att vårda och värna om. Och här är historien slut. Med en kraftansträngning. För medan jag avslutar kommer nya bilder upp i huvudet som jag INTE tänker formulera här. Inte just nu i alla fall. Har sovit elva timmar inatt och hade jag inte haft hund (och en blogg? :-) ) kanske jag legat kvar. Var hos Leah på session igår. Har fortfarande inte smält det.Mår bra. Men vet inte vad jag ska göra på nyår. Dottern vill ha fest här och det kan hon få, bara jag vet vart jag kan ta vägen. Behöver sova över. Nu ska jag gå och äta. Har ätit så mycket i jul att jag inte är hungrig men jag förstår att jag ändå behöver peta i mig något. En kopp te och en macka blir nog bra.