det är verkligen så att jag "syns" på ett helt annat sätt när jag är tillsammans med en annan människa mer eller mindre hela tiden. Blir speglad. Det ger fantastiska möjligheter. Jag ser ju att jag har väldigt många fler idéer om hur livet är än vad jag trodde!

Jag har mött en man som tänker, känner och delar med sig av det. En man som är intresserad av vem jag är och hur jag har det. Varje dag ifrågasätts mitt omedvetna generaliserande av män. Jag är imponerad av honom, blir förvånad hela tiden, känner mig uppskattad och älskad. Samtidigt är han rörande, ömsint och, tror jag, lika förvånad som jag över att det kan vara enkelt.

Jag är djupt tacksam över att mitt omedvetna generaliserande blir omkullkastat och att jag blir befriad från idéer som jag kanske burit med mig hela mitt liv om hur män är. Idéer som jag inte ens visste att jag hade!

Tack, min älskade vän! 

vad jag är kär! :-)

gör att helt nya saker kommer upp. Eller snarare gamla. Sådant som man kan leva med när man är själv, helt enkelt för att det inte märks, blir tydligt när man är två. Jag speglar den andre och den andre speglar mig.

Det som är svårt att hela tiden komma ihåg är att allt som sker handlar om mig.

Så länge jag kan vara ärligt övertygad om att "världen vill mig väl", så länge behöver jag vara medveten om att det är mina tolkningar av omvärlden som gör att jag inte mår bra, om jag inte mår bra. Vad den andre gör är på ett sätt ointressant (på ett sätt, alltså) därför att det handlar om den personens föreställningar om livet. Jag kan aldrig få en person att tro att jag vill henne eller honom väl, om hans eller hennes grundövertygelse är att omvärlden är emot honom eller henne. Lika lite som någon kan övertyga mig om att jag är djupt älskad om jag inte själv tror att det är möjligt att älska någon som jag.

Jag skriver nog det här för att påminna mig själv, för att verkligen göra det tydligt och verkligt för mig, så att jag kan ha det med mig när vi nu ska träffas under en längre period igen. Att våga älska och våga visa att man älskar gör att i alla fall jag känner mig mer utsatt, naknare och mer sensitiv. Jag lever mer intensivt, helt enkelt.

Det kan, om jag väljer det, också göra att jag blir mer känslig för saker som jag tolkar efter mitt gamla regelsystem, efter mina gamla erfarenheter. Det är lätt att glömma att det är en ny tid nu, ett nytt möte med nya möjligheter. För gamla rädslor och smärtor sitter ibland hårdare än man tror.

Men det ska bli härligt och underbart att få mötas igen, att få göra saker tillsammans och, faktiskt, också arbeta tillsammans. Få utforska och lära känna varandra ännu mer. Och bara vara ... det är kanske det bästa ... att bara få vara tillsammans ...

Som sagt, livet är ett äventyr med allt vad det innebär. Det är så spännande!

Så jag väljer att fokusera på ljuset, på kärleken och tilliten, på glädjen och på den fullkomliga övertygelsen att livet vill mig väl så att allt är som det ska vara.

från att alla levande varelser, allt skapat över huvud taget i sin essens består av kärlek vad skulle det egentligen innebära? Om alla kunde eller vågade utgå ifrån det perspektivet, hur skulle livet se ut?

Och vad kan locka fram den essensen hos var och en? Är det olika för varje individ eller är det i grunden något gemensamt för Livet?

Tänker att det är det som händer mig, just nu ... i den här relationen hoppar jag över dramat, misstänksamheten, oron och rädslan och går rakt in i min essens. Inte så att jag inte möter alla de där ovan nämnda demonerna, mina egna hjärnspöken, för det gör jag. Men från perspektivet att allt i grunden är kärlek eller ljus så får det ingen makt.

Det vackra är att min vän har samma intentioner. Frihet, ljus, tillit är det som får oss att välja att vilja vara med varandra. Och, tror jag, en stor portion nyfikenhet på att utforska livet från den ljusa sidan.

Livet är ett äventyr.

Vilken tur!

:-))

Livet är fullt av överraskningar och det här en av de allra trevligaste. Ibland undrar jag om det är sant ...

Men jag förstår mer och mer att det är sant. Jag har träffat en man jag kan känna mig helt fri med. Någon som accepterar och älskar mig som jag är. Som inte ifrågasätter utan istället känner igen och bekräftar. 

Finns inte tid för bloggandet, när han inte är här och hälsar på, är mina barn här. Sommaren tar sin tid, och mitt arbete rullar på. Jag saknar skrivandet, men ännu inte så mycket att jag väljer det före kärleken. Det kommer tid för det med, när vi landat lite i det som händer oss, tänker jag.

Men jag tänker på er alla som jag haft kontakt med här på bloggen. Undrar hur ni har det och hur det går. Min blogg får vara kvar ett tag till ... jag kommer säkert igen ...

Sommarkramar till alla underbara, härliga människor! :-))