sa en intressant sak apropå förebilder ...

Han sa att när han var ung var det fint att bli känd för något man kunde eller något bra man gjorde. Han blev själv inspirerad av det och ville läsa för att "bli" något. Kunskap, etik, prestationer av olika slag var något bra.

Idag är förebilderna för de som växer upp människor som exponerar sig i ex dokusåpor. Det krävs inget annat än en talang för att våga chockera. Kanske är det ett plus om man har stora bröst också. Och det går ju att fixa till.

Vad ger det för budskap? 

just nu känns det mesta roligt och stimulerande ... Nytt jobb igen, kurser som ska planeras, möjligheter som ska undersökas, ny energi som strömmar igenom allt.

Men för bara några dagar sedan satt jag fast i rädslan över vad jag gjort (alltså, jag har ju inte gjort något annat än gått in i en ny relation med hull och hår), vad jag gått in i, hur jag skulle kunna hantera allt nytt, om det verkligen var sant att det var bra.

Jag har en bild, av att bredvid mig, en bit upp till höger, har jag en tamp, en repstump, som jag kan hålla mig i när känslorna löper amok med mig. Det är en tamp av ljus. Jag når den precis om jag sträcker upp min högra hand. Den klamrar jag mig fast i när det känns som mest förvirrat och skrämmande. Där hänger jag och dinglar tills stormen blåst förbi och allt är klart igen. Tänk vilken tur jag har. Tampen är min räddande ängel.

Kan inte annat än fascineras över förmågan vi människor har att se på verkligheten på så många olika sätt. Och varje perspektiv känns sant när jag är där. Det är verkligen så att tanken är ett verktyg som kan hjälpa mig att minnas att det inte är sant när det känns för jävligt.

Och rätt vad det är så står jag där igen, i havet av kärlek. Känner mig trygg och älskad av både mig själv, min älskade och Universum.

Kärleken är fristående. Kärleken är ett hav vi kan välja att gå ut i. Kärleken är vattnet som gör att vi överlever. Vi kan dricka det, bada i det, vada i det eller bara fukta ansiktet.

Kärleken är ett hav av rent och klart ljus som vi kan välja att gå ut ur. Vi kan välja torkan och mörkret och ensamheten. Ensamheten som inte alls har att göra med om vi är två eller flera. Ensamheten som bara har att göra med om vi vill välja att dyka ner i havet av kärlek. Ett val vi bara kan göra själva, oberoende av andra.

På min väg i livet har jag stött på rännilar, pölar och källor av kärleksljus. Men när jag badat i dem, doppat mig i dem och druckit ur dem har jag alltid till slut nått stranden. Torkan och ensamheten. För jag har trott att någon annan skulle erbjuda mig kärlekens nektar. Om jag bara gav av min källa.

Nu tänker jag att jag vadar ut i kärlekens hav. Som ligger utanför mig och inuti mig. I min hand håller jag handen på en man som gör samma val. Tillsammans går vi längre och längre ut i havet av ljus, för att jag väljer det, för att han väljer det.

Ibland tappar jag fokus. Ibland kommer livets drama och nafsar mig i hälarna och jag blir distraherad. Det blir mycket mörkt då.

Jag måste le. Om det blir mörkt vet jag att jag gått vilse. Det ska gudarna veta att det kan kännas svårt att släppa dramat; kroppen kan skrika, sinnet är förmörkat, gråten trycker på och livet känns tungt. Vad är det som gör det så lockande att stanna kvar i det?

När jag vet att om det blir mörkt så har jag gått vilse. Och det enda jag behöver göra är att öppna ögonen och ta mig ur min dröm om att allt är fel för att se mig omkring och se att där är ju havet av ljus. I mig och runt mig.

semester, jobb, ny relation ... allt tar sin tid. Vart tar tiden till att skriva vägen?

Har just haft ett möte med min allergi mot hotfulla, dominerande män. Inte för att min nya vän är sådan, utan för att han genom att reagera på sitt sätt väckte en rädsla hos mig som jag inte behövt möta på länge.

Puh!

Det är tur att vi har talat med varandra så mycket om så mycket innan sådant här händer. Det gör att jag kan komma ihåg att han vill mig väl, och om jag inte tror det, så beror det på mina egna inre spöken. Hela tiden tillbaka till att allt är som det ska vara och att jag vet att jag är djupt älskad.

På samma sätt utmanas han i sina gamla tavlor av mig, och får påminna sig om att också jag vill honom väl och aldrig skulle skada honom.

Ibland kan jag tänka att det är inte förrän prinsen och prinsessan i sagorna har fått varandra som det verkliga äventyret börjar. Det är då det ska fungera, allt det där som fram tills dess bara varit en dröm och en längtan. Jag är glad att jag mött en man som vågar stå kvar i kärlek när det stormar.