Jag tar nya "rundor" med gamla saker ... gör nya insikter och förstår mig själv mer och mer. Ju mer jag låter mig själv vara som jag är och står kvar i det, desto mer öppnas jag för mig själv.

Min gamla sanning har varit: Om jag älskar en man med öppet hjärta så dör han.

Det kan ge många konstiga vinklingar av livet. 

Kanske är jag inte fri från den präglingen helt ännu, men den är i alla fall på väg att förändras. 

Jag höll nästan på att gå in i en intellektuell diskussion när jag såg din kommentar. Så kom jag på mig själv. Det är så lätt för mig att hamna och gärna fastna i något som handlar om att övertyga någon annan om min egen åsikt. Men när det handlar om Gud finns inga åsikter. Trots det blir det ett svar som är alltför långt för att lägga under Kommentar. Så jag kopierade dina ord och kommenterar efteråt.

"Hjälper inte.

Känns väldigt underligt att förlåta någon som jag tror inte gjort mig ont...och det låter helt främmande i mina öron.

Det är väl ändå inte Guds fel att du stängt av hjärtat?

Om något känns orätt, tror jag inte att det inte kommer ifrån Gud. Om jag uppfattar det så, får jag jobba med att förlika mig med det som sker och ha förtröstan i att Gud inte vill mig ont. Är det _det_ du menar??

I förlängningen kan ju att förlåta sig själv kanske ses som att förlåta Gud, men vi är inte och kommer aldrig, aldrig att kunna vara lika med Gud och existensen...ser jag det som.

Även om vi är skapade, lever och existerar tack vare och genom Gud....

Tänker jag:)"

En djup inre omvälvande upplevelse går inte att beskriva. Att sätta ord på något sådant är mer som att måla en tavla, och hoppas på att den på något sätt ska kunna beröra andra människor. Eller inte. För den enda det känns viktigt att måla den där tavlan för, är mig själv. Orden ska inte tas som sanning. Inte heller som lögn. Bara som en bild.

I min värld är inte Gud en man eller en kvinna. Inte heller ett väsen som jag kan förstå. Därför kallar jag det för det mesta för ljuset. Ibland kallar jag det Ljuset. Det är något som finns bortanför allt jag vet och känner till. Samtidigt är jag en del av det och vet antagligen mer än jag kan föreställa mig, utan att vara medveten om det. Ljuset är. Det går inte att förolämpa, inte att såra, det kan inte missuppfatta, jag kan inte trampa på det, det spelar ingen roill hur arg jag är på det, besviken, bitter. Jag kan kränka ljuset, skända det, spotta på det ... om jag nu skulle vilja eller få för mig det. Ljuset kommer ändå att vara den renaste kärlek och se bortom allt jag gör. Den enda jag skadar genom att göra de ovan beskrivna sakerna är mig själv och min närvaro här i världen.

Jag kan identifiera mig själv på två sätt. Antingen är jag den som är min kropp eller så är jag den som är en stråle från ljuset. Om jag identifierar mig med min kropp och allt som hör den till (känslor, tankar, psyke) så drabbar mig saker jag inte kan hantera. Det kan vara trauman från unga år, lika väl som trauman i vuxen ålder. Det påverkar. Skadar jag mitt hjärta så att det känns om om en bit glas fastnar i det, så är det något som sker utan att det finns skuld eller skam i det. Det är ingens fel. Ljuset dömer mig inte för det, det dömer mig inte för att jag är människa. Glaset kanske på en nivå skyddar mig från mer smärta av det slaget, men det hindrar också en total läkning. Vrede kan skydda psyke från smärta, men det hindrar kärleken att ta plats.

Att upptäcka glaset och ta bort det ligger långt utanför det intellektuella. Det river upp gamla sår och det kommer att blöda en stund. Men det gör också att det läker. Att släppa ut vreden och lämna den till någon/något som verkligen inte kan såras av det, bara älska, det smärtar, men det läker. Ljuset är nåd.

Att drabbas av en smärta som känns som att slita ut hjärtat ur kroppen ger den fysiska kroppen en chock. I det läget spelar det inte så stor roll att allt kan genomskådas och förstås av intellektet. På ett ytligt plan hade hela den här händelsen läkt och var över. Jag hade förstått och varit överens med ljuset och mig själv. Så vilken överaskning att den fanns kvar så djupt liggande att det styrt mitt liv i så många år utan att jag vetat om det!

Det andra alternativet är att helt identifiera sig med ljusstrålen. Där är jag inte än. Kanske kommer jag dit, kanske inte. Korta stunder är jag där. Kontakt genom någon slags vägledning har jag. Jag kallar det Kristus. Men vad vet jag? Inte mer än att lyckan ligger i ljuset och vägen dit kan vara att hålla sig i centrum och lyssna inåt. Om och om igen.

Intellektet är ett verktyg som är förvirrande och lockande att blanda ihop med ens egen identitet. Det är klurigt att undvika det.

Bara ljuset kan hjälpa mig att klara det.