Av Maria Wine ur "Nattlandia" 1975
"Den dagliga kärleken"


Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter, till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i
varandras liv -
detta är kärlek.

har den här bloggen fyllt sin funktion nu. Kanske finns det inte längre någon energi att lägga här. Allting förändras. Även jag.

Förändringen är inte fullbordad. Jag vet inte var den landar. 

Allt är öppet. 

Eller inte. 

Det jag kan vara säker på är att allt är som det ska.

det kan bli skillnad. En sådan djupdykning i känslosvallet skulle för några år sedan ha slagit ut mig i dagar. Inuti. Utanpå skulle ingen som inte kände mig väl kunnat se någonting.

Och nu är smärtan över på någon timma. "Tavlan" är inte borta, inte färdigbearbetad. Men den är bara en tavla från förr och jag kan hantera den som en sådan. Det är i alla fall min avsikt. 

Känns trots allt som att jag lättat på något. Det är något skit jag har inom mig och att komma i kontakt med det är inte roligt, men det är som att komma i kontakt med en förstoppning ... det kanske gör ont, men det måste ut. Som med förstoppning är det bästa att försöka slappna av så mycket som möjligt. Då blir det bäst.

Älvan sade:

De ömtåliga och tunnhudade
har en särskild uppgift inom stammen:

Att känna vindar och faror
i främmande trakter,

att fånga de hemliga tecknen,
de förgiftade pilarna,

fånga dem på sin nakna hud,
sina spända sinnen.

Så bygger de svaga och föraktade
en blödande mur kring de starka,

bevarar med såren och synerna
de oberördas liv.

okänd

vidare. Visst blir det lättare när gamla tankar och idéer rensas ut, visst blir livet friare ju mer man kan släppa.

Så kan det ändå slå ner som en bomb i nervsystemet när något inte ser ut som jag har tänkt. 

Vill verkligen lösa det. 

verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen

Kan bara överlämna det. Finns inget att tänka ut, inget sätt att "göra" som ska ordna det, inget mål som ska sättas upp. Det är en utmaning som nästan får mig att må fysiskt illa; att släppa och överlämna. Jag är full av lösningar, möjligheter, idéer. 

Men eftersom det inte är mig det handlar om, annat än i mental bemärkelse, så får jag bara släppa. Och släppa. Och släppa. 

Överlämna till ljuset. 

häromnatten att jag omfamnade en gammal, före detta vän till mig, med stor värme och stor glädje. Hon kom med en bitter kommentar av något slag och jag kände absolut ingenting. Bara glädje över att hon kommit hem till mig. Kände heller inget ansvar för hur hon mådde eller att det på något sätt skulle ligga på mig att se till att hon inte blev bemött på fel sätt. Det fanns absolut ingenting som kunde "haka" i mig. Bara denna stora, hjärliga värmen.

Det var skönt. 

Tänker att drömbilden av henne symboliserar min gamla ångest och mitt gamla självförakt. Och jag kan välkomna det och släppa in det i hjärtat med glädje. Det handlar inte längre om att utesluta eller förtränga. Det känns verkligen som det gamla såret är läkt, och om ärret gör sig påmint så skrapar jag inte längre upp det, utan ser det och säger: Jaså, är det bara du, gamle vän! Här finns plats för dig också.

Leende. 

är vackra ... det är skönt att vara i flödet. Det är gott att bejaka och svara an på det som kommer.

Men så plötsligt får jag svindel. Då minns jag varför jag så ofta har stått vid sidan om förut i mitt liv. Helt enkelt för att vara mitt i flödet innebar att inte ha kontroll. Gav man sig hän var det bara att följa med. Att stå vid sidan om var ett sätt att ha kontroll.

Nämen,titta, där kommer den möjligheten! Och där är den tanken! Och se här; vilken trend som rullar fram här!

Tryggt och bra att stå vi sidan och konstatera. Om längtan efter att hoppa i blev för stark kunde jag alltid krypa ihop i fosterställning och hålla i mig, hårt, hårt.

Men nu har jag hoppat.

Vi får se vad det blir.

Tänker att jag har haft en tendens att stå vid sidan om och se vartåt det lutar, vart det bär hän, vilken väg flödet tar ...

Har haft en tendens att förvånad konstatera att chansen gick mig förbi, fast jag ville vara med på tåget, hade möjligheten och förutsättningarna. 

Får bilden av en vacker flod i alla regnbågens färger. Jag har stått vid sidan och tittat på och beundrat färgerna, istället för att hoppa i och låta mig driva med. 

Nu dyker jag i och låter mig föras fram av vattenkaskaderna, helt avslappnad.

Symboliskt, förstås, som allt i den här drömmen.