blogg ikväll. Det var länge sedan. Egentligen är det för sent för att skriva, men fick ändå lust att få ned några rader.

Tänker att det jag har identifierat som "jag" är en tänkt brytpunkt mellan det yttre och det inre. Som en tunn skärningspunkt som inte existerar. Det har jag hängt upp en identitet på. Lika mycket baserad på andras omdöme om mig och vem jag är, som på min idé och inre känsla av vem jag är. 

Jag kan inte säga att det är fel. Men det är knappast rätt heller. 

Jag tänker att om jag faller rakt in i mig själv och tillåter mig att falla tillräckligt länge, in i mitt inre ... då hittar jag hem. Då faller jag rakt in i ljuset. Då finns jag inte längre. Eller då finns inte Jaget längre. Snarare. 

Så det jag tänker är jag är bara en drömbild av en existens som inte finns. Tänk om det finns en möjlighet att släppa den och ändå leva här ...