haft hundar förut. Jag har faktiskt haft hund i 22 år, men inte samma förstås. Det konstiga är att det "bara blivit så". Har varit med när de har fötts och när de fått somna in. Att vara med när de släpper den här världen har varit med kluvna känslor, men aldrig så starkt som det var den här gången.

Min hund. Den absolut finaste, vackraste och snällaste man kan tänka sig. Hon uppfostrade mig till en bättre människa, för hon var inte bara fin, hon var mycket klok också. Hon har lärt mig så mycket, och själva hennes död lär mig saker om mig själv och om livet. Och ännu har jag inte förstått allt som hon gav till mig.

Känner stor tacksamhet för att hon ville vara med mig i tio år.

stå upp för sig själv ...

Det är inte alltid det lättaste. När man inte når fram, när man inte blir förstådd, när missuppfattningarna haglar, Och när man blir bemött med iskall vrede. Det gör mig knäsvag. Men det gör mig också knäsvag att visa min egen vrede, när jag behöver vara tydlig och sätta gränser. Då är det lätt att ta i för mycket.

Då är det fint att det finns vänner som påminner om att bakom alltihop finns ljuset. Och att det är mitt val om jag vill fastna i dramat och gå in i försvar, ett försvar som av mottagaren alltid uppfattas som en attack.

Så hur jobbigt det än är, så kan jag välja ljuset. Och släppa illusionen om dramat. Släppa och släppa och släppa. Om och om igen.

Det är då miraklet sker. Det mirakel som jag aldrig kan tänka ut, eller skapa genom att försvara.

Jag vaknade på natten, och började genast tänka på vad som skulle göras under dagen.

Då sa en röst till mig:

Livet är inte till för att göras. Livet är till för att levas.

Och jag somnade lyckligt om.

Kärlek är när mitt ljus får lov att lysa obehindrat tillsammans med en annan människa ...

och när den människans ljus får lysa obehindrat tillsammans med mig.