att en av mina barns vänner dött i en olyckshändelse.

Det grep mig hårt. Inte för att jag kände honom, för det gjorde jag inte. Visst hade vi setts några gånger och han var charmig och trevlig. Men jag visste att han haft ett tufft liv som han hanterat på sitt sätt, på bästa sätt antagligen, även om det inte alltid såg ut så för omgivningen. Han var en aning tokig och hade idéer som sprängde gränser. Och nu har han gått över en gräns som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Det grep mig för att en ung människa inte "ska" dö, i min illusion om vad livet här på jorden är. I min illusion tänker jag att han inte hann bli färdig, att han inte hann utforska det han skulle. Men jag kan ha fel. Han kanske var klar, han kanske gick vidare med precis det han var här för att förstå. Det grep mig för att hans anhöriga måste leva med sorgen och smärtan. Det grep mig för att jag själv vet hur det är att mista en vän i den åldern, hur man ena stunden stänger av och andra stunden bara drabbas av känslor som nästan inte går att hantera. Och det går mitt barn igenom just nu.

Egentligen spelar det alls ingen roll varför jag blev så tagen, bara att jag blev det. Fick ta en paus för att plocka ihop mig igen så att jag kunde arbeta.

Skulle vilja skriva något som hedrar men vet inte vad. Kan bara önska honom glädje och frihet i livet efter detta.

Slog upp den gamla diktboken från för länge sedan och detta var den dikt som kom upp:

Kanske är det tid att

skriva en dikt

Nu när solen skiner,

för att hjälpa minnet

den gång det har glömt

att det är NU

livet levs

Det är nu

vilan finns

Det är nu rörelsen förändrar världen

Mitt i vilan

Mitt i lugnet

Mitt i Stillheten

kan kännas utmanande. Jag tänker att det har att göra med att ordet förknippas med kollaps ( imotsats till kamp). I en kollaps finns inget mer att göra, det är ett slags dödläge.

Men för mig har acceptans ingenting med kollaps att göra. Däremot befriar det mig från kampen (som är så tröttsam och tar så mycket energi). Kan jag acceptera läget som det är så behöver jag inte gå i klinch med omvärlden. Eller mig själv. Däremot vet jag vad jag har att göra med.

Mitt favorit symbolexempel är ifrån när jag flyttade till mitt nuvarande boende. Jag fick ett trädgårdsland som inte var använt på många år. Övervuxet och med torr och dålig jord. Jag, som haft stora trädgårdsland i många år tidigare, såg framför mig hur det skulle prunka i mitt nya land. Men jorden var inte alls som den jag haft, och det krävdes mycket rensning, gödsling och förberedelser för att det skulle gå att så något överhuvudtaget.

Det var bara att ta tid på sig, njuta av arbetet och acceptera att det var så det såg ut. Första året fick jag inte mitt prunkande land, men jag kom en bit på väg. Men till slut var det där.

Det är samma med livet, tänker jag. Om jag kan se och acceptera det som ÄR, så är det oändligt mycket lättare att förändra utifrån det, än om jag inte accepterar utan försöker förneka. Man blir ju så trött av att låtsas att saker och ting är annorlunda än vad dom är. Är jag sjuk behöver jag först se mig omkring precis där jag är; hur ser min sjukdom ut, hur mår jag egentligen, vad tar kraft ifrån mig, vad är skillnaden mot förut, vad behöver jag, vad längtar jag efter, vad behöver jag rensa ut ur mitt liv, vad ger mig något osv.

Har jag ett projekt på gång är det samma sak; först behöver jag verkligen se vad förutsättningarna är, inte för att "bråka" med dom, utan för att förstå vad som behövs för att projektet ska kunna slå ut i full blom. Vad har jag och vad behöver jag. Vilka finns runt mig och hur ser deras förutsättningar ut. Vem kan hjälpa, vad behöver jag för hjälp. Det finns ingen kamp i det.

Samma sak i relationer. Hur ser det verkligen ut i min relation till den och den? Om jag är helt ärlig. Det finns ingen kamp i det heller. (Även om det kan vara utmanande)

Men en väldig massa kraft.

Blandar vi inte ihop kamp med kraft alldeles för ofta? Men på sätt och vis har dom inte alls med varandra att göra. Ja, det förstås ... kampen brukar ta en massa kraft. På så sätt hänger dom ihop. Så är det nog. Eftersom kamp innebär att vi använder vår kraft så är det lätt att sätta likhetstecken mellan de två orden. Och så kämpar vi på tills vi kollapsar.

Men kraft är sig självt nog. Kraft blir bäst om det används utan kamp. Som ett segel när man har bestämt en riktning. Ibland får man kryssa, vägen är inte rak mot målet, man accepterar vinden, vattnet och vädret, men man vet vart man ska.

På så sätt är det bra att tänka sig att man lever i en dröm. Det är lättare att undvika att hamna i kamp och det är lättare att acceptera det man möter.

hur det är att leva sitt liv med perspektivet att jag lever i en dröm. Saker och ting ställs på ända och något ställs på sin spets. Men allting blir annorlunda.

Friheten blir större, ja, kanske oöverblickbar, och tryggheten i min verklighet bryts ner. Men tryggheten inom mig växer och jag är  lugn i de mest utmanande situationer. Bara för att mitt inre perspektiv har skiftat. 

Det är intressant.

Jag ska fortsätta undersökningen.

;-) 

då och då på det här med kärlek ...

-93 hittar jag det här ifrån:

Sväva bort i det mörka

okända

Dyka ner i grumligt vatten

Falla långt och djupt i det mörka

hålet

Snubbla, snubbla utan att räta

upp sig

Fortsätta fallet i hela dess

rörelse

Ta ut, ta in varje upplevelse

med hela sin kropp

hela sin själ

Ge av sig själv

Ge sig själv

hän

Kärlek på mänsklig nivå kan ta sig många olika uttryck. På gudomlig nivå finns bara Ett.

Ser så många par som lever tillsammans och ändå åtskilda. Man kan ana en längtan hos båda efter ett större djup, ett djupare möte, en annan mötesplats. Men de når inte fram till varandra. Som om det låg hos "den andre", möjligheten till närvaro i tvåsamhet.

Men det ligger bara hos en själv. Ingen annan än jag kan vara närvarande i ett möte. Sedan kan man bara hoppas att den andre längtar lika mycket och vågar vara närvarande i sig själv. Så alla dessa par som undrar varför de inte är lyckliga, vad det är som saknas, vem de egentligen borde vara tillsammans med, var tomheten i livet kommer ifrån ... längtar innerst inne bara efter att få möta sig själva. Men det krävs mod för att möta sig själv. Och mycket kärlek, för att kunna förlåta sig själv allt det där man inte vill se eller ha. Vi krånglar till det alldeles förfärligt många gånger, vi människor. Det är konstigt.

Mera kärlek åt folket!

en underlig process i veckan. Kändes som om jag drabbades av en enorm stress som satte sig i kroppen. Kände av hjärtat och magen krånglade. Kunde inte göra något åt det hur jag än mediterade och försökte släppa. Fanns ingen riktig anledning, ingen synlig anledning.

Nu har det släppt. Efter en cirkelkväll med mina vänner med meditation och diverse andra saker så bara släppte det som om det aldrig funnits.

Antar att det bara visar det som mysterieforskarna hävdar ... att allt bara är en illusion. 

skrev just ett inlägg som jag sedan klickade bort!

En aning klantigt.

Och nu har jag inte mer tid.

Men ... det är viktigt att skratta.

Min älskade kom just in och sa att barn skrattar 400 gånger om dagen, vuxna 15. Det är skillnad det! Ändå stärker skrattet både immunförsvar, hjärta och lungor.

Så här är en söt historia som kommer hörts på tv: 

Två, små nakna barn stod och tittade på varandra.

-Oj, sa flickan, får jag ta på den? och pekade på pojkens snopp.

-Verkligen inte, sa pojken, du har ju redan haft sönder din!

ska jag sätta igång och städa ...

Jag tänker ibland på Tommy Hellstens ord: Om du inte tycker om fotspår i ansiktet, varför ligger du då på golvet?

Dom är bra. En gång i tiden fick dom mig att inse vissa saker. En gång i tiden behövde jag läsa dom.

Men hur är det idag? Behöver jag dom idag också eller finns det i mig ett minne av hur det var, som gör att jag helt enkelt är RÄDD för att få fotspår i ansiktet? När ligger man på golvet? När är man omtänksam och kärleksfull och när tappar man bort sig själv och gör allt för att vara till lags? När står man kvar i sin kärna och sin övertygelse och när kör man över andra för att få sin vilja igenom?

Andras minnen och präglingar är inte samma som mina. Ingen har samma filter att se ut på världen igenom, för ingen har likadan bakgrund som någon annan. Inte ens de som fötts inom samma familj. Dessutom föds vi som olika individer. Det är bara vars och ens fantasi om hur världen ser ut som påverkar hur vi möter den.

Så jag antar att det är bara min känsla av om jag låter mig bli "gådd" på, som avgör vad som är rätt och fel. Känner jag mig kvävd, negativ, insnärjd så kan jag ta det på allvar, även om jag också kan försöka genomskåda anledningen till mina känslor. För jag vet att ingen utanför mig själv kan få mig att känna detta, eftersom jag i grunden alltid är fri. Om inte annat så är jag fri att gå.

Men mina gamla präglingar kan komma upp till ytan av vissa uttryck, vissa handlingar, vissa stämningar.

Genom att det kommer upp till ytan får jag hjälp att se och rensa ut det och verkligen, verkligen bli fri. Inte bara i tanken utan också i det praktiska livet, här och nu. Och är jag inte bunden känslomässigt till något förflutet, har jag möjlighet att vara här och nu, fullkomligt närvarande i ett enda stort ÄR.

blev hunden biten av en huggorm och fick läggas in över natten och visserligen blev det en överraskande extrautgift, men jag har ändå haft en bra dag. Varit på en namngivningsceremoni som var mycket vacker.

Men det verkar som om det är (ännu) svårare än jag trodde att släppa mitt ego.

Hmm