skulle man vilja svara på kommentarer som inte vill bli publicerade. Hur ska man göra det så att det blir rätt?

Det finns alltid en väg, alltid ett förhållningssätt till det som sker runtomkring och inuti. Solen finns där bakom molnen och min utmaning här på jorden är att hitta fram till den och leva i dess värme och ljus. Jämfört med tidigare, ett år, två år, fem år, femton år sedan är det en oändlig skillnad. Känns som jag levde i en ständig dimma för tjugo år sedan.

När jag var tjugofem blev jag djupt deprimerad. Nej, ingen diagnos, jag gick inte till läkare. Jag hade misskött mig under en längre tid, jobbat för mycket, satt mina egna behov åt sidan. Levde i en ledsam relation. 

Det gick så långt att jag beslöt mig för att ta livet av mig. Funderade på hur. Kom fram till ett ok sätt. Men kom att tänka på mina föräldrar. Visste hur det skulle drabba dem. En bekant till oss hade råkat ut för att ett barn hade tagit livet av sig och vi hade pratat en del om det då. Den smärta det innebär när ett barn dör. En smärta som blir än mer komplicerad när det handlar om självmord. Jag beslöt mig för att skjuta upp det. Kunde inte utsätta föräldrarna för det.

Men visste inte hur jag skulle orka. Världen var svart och vit. Jag hade genomskådat verkligheten och allt var ... hemskt. Det fanns inga färger, dofter, smaker eller något att ha lust till. Jag hade inte skrattat på ett halvår och ingen hade märkt det. Så jag beslöt mig för att låtsas.

Kanske var det min inre ljusvägledare som ledde mig, inte vet jag. Dagen efter stod jag och pratade med en arbetskamrat i köket och jag låtsades skratta åt något han sa. Kan inte påstå att det kändes så där väldigt äkta eller bra. Men kompisen märkte ingenting. Tvärtom, han blev uppmuntrad, såg glad ut och fortsatte prata. Jag förvånades över att han inte såg mitt mörker, mitt svarta hål, och fortsatte att låtsas den dagen och nästa. Jag bemötte mina medmänniskor på ett sätt som för mig kändes falskt och det mottogs med tacksamhet. Till slut fattade jag något. De jag mötte var glada att jag såg dem att jag gav dem ett leende. Att gå ur min egen "livet är ett helvete och det är synd om alla andra som inte inser det" och bjuda på något som visserligen inte var sant för mig men ändå positivt, handlade om att göra något för världen, för mina medmänniskor och släppa min idé om mitt lidande. Det gick kanske ett halvår till, kanske ett år. Ochtill slut kunde jag skratta på riktigt. En dag såg jag att världen var full av färger, dofter och smaker. Det var lustfyllt att leva. Och jag visste inte riktigt hur det hade gått till. Kanske bytte jag ut en fantasi mot en annan? Men den "goda" fantasin hade ingen plats i den verklighet jag levde i då. Min omgivning var negativ och energislukande. Med ett nytt sätt att se på mig själv och världen var det inte svårt att välja bort det. Som att skaka av sig ett gammalt skinn, och bryta fram, lite skör och tunnhudad, men ändå lite mer mig själv. Och jag var kvar ... här på jorden. Med ömsat skinn i ny tappning. Smärtsamt och härligt, samtidigt. 

Efter en tid hade jag vuxit in i mitt nya själv. 

Vet inte om detta kan ge något alls, vet inte om jag är på rätt spår. Men det är vad jag har så det är vad jag ger.

Kan det finnas något bra med det?

Under många år ville jag inte tycka synd om mig själv. Så då gjorde jag inte det. Tills jag en dag upptäckte att det fanns en liten unge inne i mig som det var alldeles väldigt synd om. En liten en, som aldrig fick höra att det hon gjorde var tillräckligt. Lärde hon sig läsa vid sex borde hon varit fem. Fick hon hälften rätt på proven borde hon haft nästan alla rätt, fick hon nästan alla rätt borde hon haft alla rätt. Fick hon alla rätt i svenska borde hon varit bättre i matten. Slog hon sig på knäna borde hon ta sig i kragen. Hon borde varit sötare, smartare, mer förstående. Hon borde sett andras behov mer och klara sig själv bättre. Hon borde inte klaga och vara en fegis när hon var ensam hemma. Hon borde passa sin lillasyster bättre. Hon borde inte lägga sig hos mamma och pappa när mörkrädslan bet henne i näsan, fingrar och tår.

Det fanns så mycket hon borde mer och bättre.

Den här inre ungen växte aldrig upp, hon blev bara större. Själv växte jag upp och blev en vuxen som andra såg som ansvarstagande. Men tyckte aldrig att det jag gjorde var något värt. Kämpade som en dåre för att hålla ihop allting.

Inte förrän jag såg, verkligen såg, och erkände ungen som inte var tillräcklig, kunde det förändras. Inte förrän jag erkände att jag tyckte synd om mig själv och grät för min, för hennes, skull, kunde jag ta hand om henne som det var synd om och tala om för henne att hon var perfekt och att hon kunde slappna av. Då kunde hon komma ut ur sin instängda borg av otillräcklighet, ut i solen och njuta av livet. Då fick hon växa i egen takt.

Och jag blev fri från den osynliga känslan av att vara ett offer.

Men är det färdigt? Finns det fler lager, fler nivåer av samma sak? Finns det djupare och mer allmängiltiga nivåer som handlar om sorg över att inte bli sedd (och älskad) i sin innersta kärna, att bara bli dömd efter något slags yttre? Kan man tycka synd om sig själv för en sådan sak? Bara funderar.

Klart det finns något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.

Det handlar kanske om att inte vara rädd för sina egna känslor.

Godnatt! vackra människor ... sov gott ...

inlägg till ... hade en före detta man som sa att "vara snäll" var inget att sträva efter. "Grisen är också snäll, men den vill man inte ha i köket".

Det talesättet är något av det dummaste jag vet. Klart att vi ska vara snälla. Sjyssta, hyggliga, hjälpsamma. Är hjärtligt trött på all den här rädslan som människor har för varandra. Den som får oss att undvika varandras blickar, som gör att vi går i försvar innan något har hänt, som får oss att tolka omvärlden från ett negativt perspektiv. Och alltihop för att vi inte vågar tro att andra vill oss väl. För att vi inte vågar tro att vi är djupt älskade av universum.

Tråkigt att ordet snäll har fått en så negativ klang. Tror tvärtom att det finns mycket kraft i det. Det har absolut inget med mesighet att göra. Och inget med att inte kunna säga nej.

Godnatt vackra människor .... vet inte riktigt varför jag fick en sådan oemotståndlig lust att skriva det ovan skrivna ...

slutet av en dokumentär om Cat Stevens, numera Yusuf Islam. När jag ser honom tänker jag att det är en människa som bär en innerlig och helt äkta önskan om en lycklig värld. Han har utforskat olika vägar och det har lett honom till islam. Bland annat gav han upp musiken för sin religion under mycket lång tid, men kom fram till att det var förenligt att utöva musik i alla fall. Vilket har lett till en ny skiva. Det måste ha varit speciellt, som att offra något av det käraste han hade, för att till slut komma tillbaka till det, men med en helt ny utgångspunkt.

När jag såg honom sitta där i soffan och bli intervjuad såg jag en fridfull, harmonisk och kraftfull människa. Han är lycklig.

Det handlar om att "gå igenom". All denna smärta vi springer omkring med, allt kaos och all förvirring är moln som döljer solen. En banal liknelse? Spelar ingen roll, den passar så bra! Precis som vi kan välja att leva på en plats på jorden där vi aldrig ser solen, kan vi välja att leva i känslostormar som döljer ljuset. Därmed inte sagt att det är lätt att ta sig igenom dimman eller ovädren. Men igenom måste man. Och antagligen får man offra något också. Gamla idéer, gamla mönster, föreställningar om vad livet är och hur det ska levas. Men det man får tillbaka är så mycket rikare, så mycket friskare och så mycket kraftfullare. Tänker att när vi möter den äkta lyckan blir vi inte blassé, uttråkade (som många verkar vara rädda för) eller har svårt att uppskatta den för att vi vänjer oss. Nej, jag tror vi blir nyfikna, kärleksfulla och kraftfulla. Och att ha idéen, tanken, fantasin, om att lyckan lyser där bakom alla de oerhört svarta molnen, gör det möjligt att orka förändra, att våga bryta, offra det gamla.Väljer man att tro att det inte finns något annat än tunga, svarta regnmoln finns det ingen anledning att förändra. Man vet vad man har ...

Tänk vad mycket det finns att uforska från perspektivet lycka! Relationer, kärlek, hälsa, sex, arbete, ...

Varför är vi rädda för att vi skulle blir dumma, tråkiga människor om vi var lyckliga? Mandela har rätt; vi är rädda för vårt eget ljus, för att vi skulle vara "omåttligt kraftfulla".

mig berörd idag. Inte minst på grund av ett samtal med en vän igår. Men också av ett samtal med en annan vän idag.

Att våga beröras är att leva. Att inte låta våra rädslor hindra oss från att öppna hjärtat. Att gå igenom smärtan och hitta kärlek ... i sig själv.

För smärtan är en illusion. Inte lyckan.

Någon kanske tänker att smärtan måste till för att vi ska veta vad lycka är. Tja, kanske. Jag säger inte emot. Men tänker att lyckan känner vi när vi når den, oavsett om den föregåtts av smärta eller inte. Lyckan är.

Bakom allt det där andra, den outsägliga sorgen, den totala förnedringen, den allt tillintetgörande vreden, finns den. Lyckan. Inte så lätt att se. Kanske inte ens så lätt att tro på. Men den finns där.

Längtan är en bra början.

med det här båtjobbet är de långa restiderna ... jag känner att det finns tid att tänka. Tänka, reflektera, meditera. En tankebana får lov att tänkas till slut. Eller inte, beroende på vad jag väljer själv. Hur länge sedan är det?

Man kan kanske tro att den möjligheten finns om man är hemma och sjukskriven. Men så var det inte för mig. Min hjärna var lika sjukskriven som resten av mig. Jag blev trött av själva tänkandet. Förr, när jag växte upp och som tonåring, tänkte jag hela tiden. På allt möjligt. Men med man och barn och hus och allt som följde med det kom tänkandet liksom av sig. Det fanns något bra med det också. Att se att livet fungerar ändå. Att det praktiska är ett sätt att leva det med, varken bättre eller sämre. Men jag saknade tid för mig själv. Den tiden fick jag möjligtvis på mina nattliga promenader med hundarna. Men hann sällan tänka så mycket då. Det handlade mer om att hämta hem mig själv och landa. Få vila i mig.

Kan till och med tro att det är därför jag gillar att resa ... för att man har tid att tänka och ändå händer det något, utsikten förändras.

Att se sig omkring här i världen är som att läsa den mest spännande berättelse ... människor är spännande ... 

Och nu är jag hemma igen. 

deckare ... den var bra. Men den satte igång hjärnan. Camilla Läckberg har skrivit den och den hette Predikanten. Två män blir galna av att tro att de har en gåva att hela och dödar folk i bästa välmening.

Deckare leker med vår rädsla, är det inte så? Det kittlar oss att tänka på vilka hemska saker andra människor kan tänkas göra. Och så den tysta undran, skulle jag också ...? nej, inte jag ... väl?

Vi kan nog göra vad som helst, vi människor, om vi blir satta i trängda lägen. Men det är ju också så att vi har ett val. Alltid. Hmmm. Får tänka mer på detta. Svaren finns såklart inte, men tror att det är viktigt att ändå ha reflekterat.

Frågan i slutändan kanske alltid blir: Vem är jag?

Snart dags att jobba igen.

på båten ... en märklig tillvaro. Känner ju ingen och vet inte vart jag ska gå för att lära känna någon heller. Det roligaste är att jobba, då träffar jag ju folk.  Samtidigt är det skönt att bara ha ansvar för mig själv. Äta sova jobba. Mina tankar får mycket utrymme och jag kan "se" mig själv tydligare. Har tid att göra yoga i lugn och ro i min lilla hytt. Ska nu gå och äta.

Manne försvinner. Känns tomt, men livet är ständigt nya möten och avsked. Det har varit gott och givande att läsa hans sida. Han  är en modig människa. Han berör.

I morse kom inte min buss när den skulle. Jag hade ju en lång resa framför mig och fick inte missa anslutningen till min båt. Aaaahh ... det var en utmaning att inte låta paniken gripa tag i mig, ens inuti mig! Det gjorde den nog, lite grand, en stund. Så löste det sig och jag blev lugn och glad igen.

Det märkliga var att det blev så tydligt för mig att människorna runtomkring mig, ändrade karaktär bara för att jag ändrade mitt sinnestillstånd. Även om jag vet att det är så det är, så är det så speciellt att uppleva det så extremt tydligt som jag gjorde imorse. Mitt perspektiv satte min prägel på min omgivning. När jag var orolig var människorna runt mig inte vackra, utan trötta och stressade. När jag blev lugn och glad såg alla underbara ut!

Fantasi ... :-))