jag blir helare och helare inuti. Kanske vågar jag verkligen tro att det är möjligt att leva lycklig tillsammans med någon. I harmoni och balans.

Rädslan får mindre och mindre plats och mina fantasier handlar mer och mer om tillit och förtröstan. Livet vill mig väl!

Yes, yes, yes!

Jag är så glad :-))) 

Att leva oförskräckt ...

möta tiden

lusten

glädjen

se döden i vitögat 

och le

medan kärlekens universum

öppnar sig

och öppnar sig

och öppnar sig

Bara falla ...

in i det ljuvliga

och låta sig svepas bort

fullkomligt

trygg 

fantastiskt vad jag är full av "matchande bilder". Gamla föreställningar och rädslor som dyker upp och lägger krokben för något som ena stunden ser ut och känns som rena himmelriket för att i nästa stund slå till och påstå att detta är inte möjligt.

Jag bär på någon slags föreställning om att jag inte ska tro att jag skulle kunna leva ett lyckligt, harmoniskt och kärleksfullt liv. Men det visste jag inte förrän jag står framför det. Möjligheten finns. Men vågar jag tacka ja till den?

Eller tror jag att jag måste leva ett slags "ensam är stark" liv av rädsla för att bli energimässigt uppslukad av en annan person?

Inte visste jag att jag var så fast i mina fantasier ....

upp med besök, jobb och trädgård.

Och en massa känslor som inte är helt lätt att hantera ... 

datorn på båten. Den är urlångsam som vanligt. Men bättre än ingenting. Ibland är här hur mycket som helst att göra och ibland jättelite.  Men det brukar fyllas på med jobb.

Bussen jag skulle åka med idag hade plötsligt bytt hållplats. Jag såg den och talade med chauffören när han stod "fel". Han skulle åka till rätt ställe, men var en ordentlig människa och kunde tyvärr inte släppa på mig där vi var. Jag fick trava iväg på egna ben till den  nya hållplatsen. Plötsligt krympte jag till en liten flicka. - Men jag vet inte var den är, sa jag. - Åh, det är inte svårt, det är bara tvärsöver här, sa busschauffören. Då hade jag i alla fall självbevarelsedrift nog att säga att han fick vara så vänlig att vänta på mig tills jag dök upp, om jag skulle gå fel! Han sa något diffust och jag gick iväg "tvärsöver". Och gick givetvis alldeles åt helvete fel. Fick panik. Blev fyra år med bankande hjärta och ville bara gråta. Gudskelov dök det upp någon jag kunde fråga, som visserligen inte heller visste, men som kunde tänka klart och räkna ut var det var troligt att busshållsplats 41 låg. Puh!

Och där var den .... med andan i  halsen, en minut ikom jag fram. Helt förvirrad slängde jag in bagaget och fick mig en tillsägelse av någon vars väska jag just slängt min ovanpå. Bekom mig inte det minsta, stuvade om alltihop och såg inte ens personen ifråga.

Tack, Martin, för din berättelse om dina "matchande bilder". Det var precis vad som hände här. Jag reste mycket som barn och hade en del upplevelser som skrämde vettet ur mig och som handlade om att missa tåg eller bussar eller båtar.

Det var exakt vad som blev triggat här. Det stängde av min hjärna. Det gick alltid bra i sista änden när jag var barn, och det kanske hjälpte mig att tro att det ändå skulle gå bra, så att jag kunde skapa ett "lyckligt slut". ?

Apropå fantasi.

;-) so long så länge

att åka ut på sjön igen. Stressigt innan. Vill ha allt klart. Får härligt, trevligt besök efteråt.

Kan inte låta bli att lägga ut en bild på mitt grönsaksland som det såg ut förra året. Fru Fundersam och marie är så inspirerande med sina bilder på växter i krukor. Jag har inga sådana i år, men jag har nästan fått ner alla frön i jorden i landet! :-) 

vad det är skönt att vara ute och arbeta i jorden! Lite slitigt, lite kämpigt, men så skönt! Fortfarande har jag inte fått ner alla fröna, men har ändå kommit långt på väg. Behöver köpa sättlök. Kanske imorgon?

Saker och ting sorteras och kommer på plats med hjälp av jorden och naturen. Det blir lugnt. Och enkelt.

Nu ska jag laga mat. 

Vad har jag för perspektiv när jag betraktar världen? Tar jag för givet att jag är välkommen här på jorden? Att alla vill mig väl? Att jag är älskad? Att existensen vet vad som är bäst?

Eller ser jag det som en självklarhet att jag måste kämpa för min plats, att andra är emot mig och vill mig illa? Att en sådan som jag inte med självklarhet kan bli älskad? Att existensen föraktar mig?

På en nivå handlar det om vilka fantasier vi har om oss själva och om världen. 

Antingen kommer spontana svar upp direkt, eller så tar det tid innan frågorna landar i en ordentligt och innan man kan se klart genom de känslomässiga dimmorna och ett svar formar sig.

Tålamod, tid, tillit. Att tillåta sig att vila i tillit. Även om det stormar runt omkring. En utmaning, men så givande.

Jag tänker att det handlar om att hitta rätt perspektiv. Ett perspektiv som utgår från tillit till det goda, snarare än rädsla. Från kärlek istället för smärta. Det är inte det lättaste. När man (jag) kommit igenom de mest uppenbara rädslorna, kommer de mer undangömda. Efter dem kommer de dolda och efter de dolda kommer de som skrämmer skiten ur mig, de jag inte vill se och inte vill ta i, som jag inte trodde fanns. Men de kommer fram när jag skalat bort de övre lagren. Alltid.

Jag tänker att jag inte kan lösa någonting. Men jag kan stå kvar. Försöker att inte fly, försöker att möta smärtan, rädslan men med min egen kärlek och förståelse. Med min egen känsla av nåd. Har tillit till att mirakel är möjliga. Det är alltid inuti mig det förändras. Det är mitt perspektiv som skiftar.