Men jag förstod inte. Hur skulle jag kunnat förstå?

Jag hade ansvar för vår överlevnad och det var det enda medvetna i mina tankar. Hur skulle vi klara oss från den ena dagen till den andra? Från morgon till kväll? Från förmiddag till eftermiddag? Och så var det kylan. Kylan satte åt oss mer och mer. Jag mindes inte längre hur det var att vara varm. Min kropp, som alltid varit stark och smidig, var nu bara stel. Det var svårt att gräva fram ätbara växtdelar ur jorden. Svårt att hitta vatten. Och, framför allt, svårt att jaga. Jag åt växter jag aldrig sett förut och hoppades att mitt lukt och smaksinne skulle leda mig rätt så att det inte var giftigt. Jag åt lavar, som visserligen inte var giftiga, men som smakade vidrigt. Svamp hittade jag en del, men vågade aldrig chansa, där åt jag bara av de jag var säker på.

Ja, det var svårt att jaga. Det var inte bara stelheten som hindrade mig. Jag hade också kraken att släpa på. Det gjorde det svårt att smyga, ännu svårare att röra mig snabbt. Dessutom var han ju aldrig tyst!

Det hindrar effektivt allt lurpassande.

Men nästan ännu värre var att det ständiga gnället skar in i mitt medvetande, in i mitt skelett. Jag trodde att jag skulle bli galen av det där ljudet som gned sig mot benpiporna, mot hjässbenet och mot bröstbenet. Det åt sig in i märgen på mig och smärtan var nästan outhärdlig. Hungern kunde jag stå ut med. Jag hade varit hungrig förr och efter några dagar känns det knappt längre. Det var svårare med svagheten som följde, yrseln och överkänsligheten. Men jag förstod inte att det berodde på hungern. Och på att mina reserver höll på att ta slut. Jag trodde det berodde på krypet.

Trodde att jag skulle bli galen? Kanske blev jag det verkligen. Försöker jag urskulda mig? Ja, förmodligen. Eller, ja, absolut. Men det är också ett försök att förstå mig själv, att förstå hur jag kunde handla som jag gjorde. För att jag ska kunna stå ut med mig själv. I detta liv och i nästa … och nästa … och nästa …

En morgon när vi vaknade var kylan värre än någonsin. Ett fint regn, eller snarare en ovanligt blöt dimma, hade drabbat oss i gryningen. Det försvann när solen gick upp. Men det blev inte varmare. Det började blåsa en isande vind och blåsten tog med sig alla värme från kroppen. Det lilla krypets gnyenden blev intensivare. Jag grät. Jag fylldes av en trötthet som fick mig att längta efter döden. Vi började gå, ungen hängde mot magen. Jag snubblade till men lyckades låta bli att landa framåt. Istället vred jag mig i sista stund och hamnade på sidan. Ungen räddades. Jag bet mig i tungan. Hårt.

Befinner mig inte pa hemmaplan! Tankte jag skulle kunna lagga in texten fran usbminne, men fixar det inte just nu i alla fall. Hmm ... Funderar och aterkommer.

Har ar i alla fall stralande sol och runt 18 grader. Det kanns helt fantastiskt efter allt osregn hemma.

Pa aterkommande!

Kanske var det anledningen till att jag inte kunde lämna ungen i ödemarken. Jag tog ett ansvar som egentligen skulle ligga på många människor. Men tack vare den här vetskapen om att alla barn var en gåva, sällsynt och vacker, var och en på sitt unika sätt, så kunde jag inte överge honom.

Vreden la sig, hade jag velat säga. Men det är inte sant. Vreden förändrade form. Den fick mig att darra, och skakningarna fortsatte ner i min kropp och jag tänker att den omskapade mig. Minsta del av mig berördes och präglades. Jag blev sjuk, fick värk i kroppen, febern brände, huvudet kändes som en yxa hade kluvit det. Och hela tiden tog jag hand om ungen. Jag minns inte riktigt. Dagarna flöt ihop. Kanske var jag inte sjuk så länge, kanske var det längre än jag kan föreställa mig. Xandra kom inte tillbaka. Till slut, fortfarande med feber i kroppen, beslöt jag mig för att gå vidare. Gudinnan hade vakat över vårt läger och inga djur hade attackerat oss, men jag ville utmana Henne. Det var dags.

När febern väl var borta kändes inte vreden så tydligt längre. Den var mer som ett mycket avlägset muller som jag ständigt bar med mig. Till slut vande jag mig och visste nästan inte att det någonsin varit på något annat sätt. Men när jag ser tillbaka förstår jag att ett grundläggande perspektiv hade förändrats. Och det skulle komma att genomsyra mitt tankesätt och mina handlingar för mycket lång tid framöver utan att jag var medveten om det.

Det hade varit kallt länge och det blev stadigt kallare och kallare. Jag hade inte mycket mjölk att erbjuda den lille kraken. Han blev allt gnälligare. Inte högljuddare, nej, tvärtom. Men han var aldrig nöjd, aldrig mätt, aldrig riktigt torr, aldrig varm. Precis som jag. Med den skillnaden att jag förstod varför det var som det var. Det gjorde att jag var tyst och inriktade mig på att överleva. Jag hade honom närmast kroppen, virad intill mig med en gammal trasa. Egentligen vet jag inte om vi kunde ge varandra särskilt mycket värme. Han var ju så liten och tunn. Och jag var så fylld av de kluvna känslor han uppfyllde mig med, känslor som snarare var åt det iskalla hållet än det varma.

Varje gång jag såg på honom påmindes jag om den vedervärdige man som trängt sig in i mig mot min vilja. En man som inte ens var värd att kallas man, ett missfoster i Gudinnans värld, som vanhelgat den heliga Livmodern, hon som ger liv. Han som rivit sönder den glädje och det hopp som väckts av min kärlek till Laertes. Han som fick mig att fly för mitt liv för att leva på gränsen till döden fylld av känslor som förtärde mig inifrån.

När jag såg på barnet letade jag efter likheter. Trots att jag inte längre kunde se mannens ansikte framför mig. Han hade blivit en blank mask, en symbol för det kärlekslösa och kvinnofientliga samhälle som vuxit fram. Ändå sökte jag efter tecken som kunde visa att det var HANS barn och inte Laertes. Ögonbrynsbågen? Var det inte vinklad på ett gement och illvilligt sätt? Var inte läppen uppdragen i högmod och näsvingarna utvidgade av förakt? Jag skapade mot min vilja ett nytt missfoster bara genom att vägra se det barn som faktiskt fanns där.

Ändå … ibland var han faktiskt en tröst. När vi gått hela dagen genom ett kallt och ödsligt landskap, med bara lite rötter att tugga på och vi till slut tillät oss att slå läger för natten, då var det ändå ganska trösterikt att hålla om en annan levande varelse. Att få andas in i hans öron, snusa på den mjuka skallen och nynna vaggvisor för oss båda. Hans hjärtslag pickade under min hand och fyllde mig med en märkvärdig trygghet, en känsla av lugn. Men det var så länge det var mörkt. Så länge jag inte kunde se honom tydligt. På dagarna betraktade jag honom och avskydde honom. Han sinkade mig och gjorde det nästan omöjligt att jaga. Jag var utsvulten, nedkyld och mycket deprimerad. På natten dolde mörkret oss för varandra. Han kunde inte se föraktet och avskyn som speglades i mitt ansikte, i mina rörelser, i min röst och i mitt sätt att hålla honom under dagen. I mörkret fanns vi för varandra. Mina tysta vaggsånger lindade in oss i en vagga av tillförsikt som fick oss båda att somna om. Då gnällde han inte, även om det knappt fanns någon mjölk alls i mina bröst.

Men efter varje natt kom en ny dag.

När jag vaknade nästa gång stod solen högt på himmelen och barnet gnällde och gnydde. Han blev tyst när han fick bröstet och än en gång tackade jag Gudinnan för att jag hade kommit ihåg den gamla berättelsen. Det kändes bättre nu. Visserligen var det kallt, och vinden bet i skinnet, men av någon anledning verkade allt lite lättare. Jag såg mig omkring efter Xandra. Kom inte ihåg när jag hade sett henne senast. Hon brukade komma och gå som hon ville, men inte försvinna en hel natt. Jag ropade på henne, men ingen hynda kom. Inom mig undrade jag om hon blivit rädd av mina skrin under födsloarbetet. Jag kunde inte förstå varför hon inte kom och jag saknade henne. Ville visa henne den lille.

Det gick några dagar. Jag var kvar på samma plats, lika mycket för att jag väntade på Xandra som för att ge min kropp lite tid att återhämta sig på. På smärtan mellan mina ben förstod jag att jag gått sönder under förlossningen, men jag hoppades att det inte var så farligt. Att det inte skulle behövas läkevård. Jag vilade, så gott det nu gick. Marken var hård, skyddet dåligt och maten nödtorftig. På kvällarna grät jag ned på barnets huvud. Fortfarande överkänslig efter barnafödandet. Sakta tvingade jag mig att inse att Xandra var borta, kanske för alltid. Varför? Frågan slet tag i mig med kraft. Vad berodde det på? Till och med närheten till en hynda förvägrades mig och jag kunde inte förstå meningen med det. Det var nog så det började. Min vrede. Det tog ett tag att förstå vad det var som kröp i min kropp. Vad det var som fick den att skaka så. Vad det var som nästan hindrade mig från att andas. Jag, som upplevt striden bärsärkarraseri, kunde först inte fatta att jag skulle kunna drabbas av en liknande vrede, utan att en strid väckte den. Men så var det. En vrede utan slut fyllde mig. Den började med att vibrera i centrum av min mage, för att spridas upp i bröstkorgen, ut i hela min kropp. Jag kunde darra av vrede när jag la barnet till bröstet, formligen skaka i armarna så att det var svårt för honom att komma till. Över hjärtat låg något strävt, hårt, tryckande.

Känslan var att jag var satt under en skäppa. Jag hade inte valt det själv. Men mitt ljus var begränsat. Förmörkat. Allt fick skulden för min vrede. Vad jag ville, längtade efter, kunde, önskade, drömde om räknades inte. Fanns inte. Jag hade kommit till Kvinnorna för att jag inte fick vara den jag var hos kvinnan med läkeörterna. Fick anpassa mig till ett system som visserligen passade mig bra, men som jag inte valt själv. Bara därför att män bestämt att Den Gamla Tiden skulle utplånas. Det var inte mitt fria val att strida, jag hade gjort det av lojalitet. När mitt hem var utplånat träffade jag Laertes och drabbades kanske av kärlek. Eller behov? Hade jag följt honom hade jag blivit hans maka. Det hade inte heller varit ett fritt val utan ett val för att passa in i det nya. Ville jag ha honom fick jag acceptera reglerna. Våldtäkten tog allt det vackra ifrån mig, och det var inget frivilligt val att gå ut på denna långa vandring. Fick ta hand om en hynda. Inte mitt val. Hon rörde mitt hjärta och försvann. Inte mitt val. Ett barn växte och tog plats i min kropp. Inte mitt val. Och där jag stod just nu, i ödemarken, med detta barn i min famn var inte heller mitt val. All smärta och all sorg omvandlades till denna vrede som tog min kropp i besittning. Jag hade anpassat mig. Gudinnan visste att jag hade anpassat mig. Det var som att döda sig själv, att anpassa sig så som jag hade gjort. Allt för att det skulle bli bra. För att andra skulle må bra. Men vart tog min kraft vägen? Mitt ljus? Min glädje? Det var inte längre en glädje att vara kvinna. Det kändes som ett straff. Aldrig hade jag trott att jag skulle komma till den punkten att jag skulle tycka att det var en olycka att vara kvinna. Den vibrerande vreden fick mig att vilja gråta och skrika. Kändes som att vara inlåst i sig själv, oförmögen att leva och verka som mig själv.

Om jag fortfarande levt i klanen och fått ett barn som jag inte ville ha hade jag lämnat det till en av de kvinnor som ammade. Barn var alltid välkomna till oss, men det var inte alltid mamman som såg barnet växa upp. Det fanns alltid utrymme i klanen, oavsett vad kvinnan som födde ville. Hon behövde aldrig vara bunden till sitt barn om hon inte ville det själv. Men alla barn var Gudinnans gåva. Det var jag fullt medveten om.

Det var en mytisk historia som dök upp inom mig. Historieberättande var en del av vårt liv i  klanen. Nåja, inte bara vår klan … kvinnor hade i alla tider berättat historier och sjungit sånger för barn och barnbarn. Det var ett sätt att föra kunskap vidare, ett sätt att ge liv åt det som varit. För att vi skulle veta var vi kom ifrån och vilka vi blivit. I en av dessa berättelser talades det om en kvinna som på grund av att marken sprack och bergen rasade, kom ifrån de  sina. Allt förändrades i ett slag och hon var tvungen att fly för att hålla sig levande. De andra fick fly åt andra hållet. Det var vinter och på den tiden var vintern hårdare än nu. Hon hade bara sig själv och ett barn som låg i magen. Det var ännu inte tid för henne att föda. Men katastrofen som skilt henne från de sina, gjorde att förlossningen satte igång tidigare. Hon var inte förberedd och hon var alldeles ensam ute i vildmarken. Jag tyckte att det påminde mycket om mig. När hon väl fött sitt barn (som skulle komma att bli en av de största Drottningarna) åt hon upp efterbörden. Gudinnan kom till henne och sa vad hon skulle göra för att överleva med sitt barn. Efterbörden gav henne krafter nog att både ge barnet mjölk och hitta vägen tillbaka till dem hon hörde hemma hos. Det är en mycket vacker historia med en underbar, gripande sång till. Det är en av favoriterna bland historieberättarna.

Jag kom ihåg den berättelsen medan jag stod i det iskalla vattnet och tvättade mig. Historien säger att hon åt den rå, men jag hade svårt att tänka mig det. Hade alltid haft svårt för rått kött. Men när jag väl sköljt av den såg jag att den passade precis i det enda kokkärl jag hade. Jag tillsatte några av läkeörterna som krydda och som hjälp för min läkning. Hoppades innerligt att kokningen inte skulle minska kraften i den.

Plötsligt kände jag hur trött jag var. När jag tittade mig omkring såg jag att solen höll på att gå upp. Pyret mot min kropp gnällde oavbrutet. Jag hjälpte honom att hitta bröstet. Det ilade till och drog ihop sig i underlivet när han sög tag. Gudinna! Jag trodde smärtan skulle vara över! Det lugnade sig. Men varje gång han åt de första dagarna gjorde det lika ont.

Jag åt mig mätt för första gången på länge. Det blev inte en smula kvar av efterbörden. Jag tackade Gudinnan. Jag klättrade upp i trädet, hittade en bra grenklyka och somnade. Allt stod kvar som det var på marken. Jag tänkte inte ens på det, så trött var jag. Det sista jag minns att jag tänkte, var att jag funderade på om det bästa skulle vara att dränka ungen med en gång.

Men värkarna dröjde och jag tände en eld. Det var mycket gott med en kopp varmt te, med lite av läkeörterna i. Jag kokade upp mer vatten för att ha efteråt. Det skulle jag hinna värma flera gånger innan barnet var ute, men det visste jag inte då. Och ändå skulle det vara kallt när jag väl behövde det.

Det molade i magtrakten och spände i ryggen. Var det värkar? Jag visste inte. Hur skulle värkar kännas? Men när de väl kom behövde jag inte tvivla. Tack goda Gudinna, för att jag varit förutseende nog att tillverka kryckorna! Smärtan slog undan benen på mig. Allt blod försvann ur mitt ansikte. Min blick blev grön. Jag flämtade och fick ett svagt minne av att man talat om att andas på ett speciellt sätt. Och avslappning … man hade talat mycket om avslappning … jag borde ha tillbringat mycket mer tid i bön … i stillhet … sökt Gudinnans kontakt … värken lättade och gick över. Nu visste jag vad jag hade att vänta. Jag hittade en bättre ställning med stöd mot trädet. Jag hängde lika mycket mot trädet som i kryckorna. Försökte fokusera på att andningen skulle bli lugn och jämn. När nästa värk kom var jag bättre förberedd. Andningen förändrades automatiskt och kroppen tycktes veta vad den skulle göra utan att jag behövde lägga mig i alltför mycket. Det viktigaste för mig var att inte förlora fokus och få panik. Jag hade aldrig varit med om en sådan smärta förut. Jag önskade att jag var död. Jag önskade att barnet gick i bitar. Jag förlorade all uppfattning om tid och rum.

Det var fullmåne. Det underlättade mitt födsloarbete, eftersom månen drar. Men det gjorde mig också till ett synligt villebråd. I bakhuvudet fanns det som en hotande tanke hela tiden. Den ville få mig att tappa min koncentration, men jag höll den borta. Jag bad. Jag bad alla min barndoms böner och alla böner jag lärt mig som vuxen. Jag bad böner som kvinnor bett för tusentals år sedan, allt jag lärt mig och någonsin hört kom upp. Och jag bad mina egna böner, de jag bett den sista tiden, de sista åren. Jag bad alldeles nya böner. Jag talade med Gudinnan som om hon stod bredvid mig. Jag tyckte att hon stod bredvid mig. Platsen var plötsligt så ljus. Och smärtan blev en dov bakgrund till min andning. Jag svävade ovanför marken. Och jag släppte fram ljudet som jag hållit tillbaka.

Det var som om det var någon annan som lät.  Jag hörde ett avgrundsvrål bryta sig fram genom natten. Det steg och steg och blev en klinga av stål som delade verkligheten mitt itu. Och smärtan lättade.

Så gick natten. Värkarna kom och gick. Jag gick in i en annan verklighetsuppfattning när  det var som värst. Till slut visste jag inte hur länge jag stått där.  Jag kunde inte komma ihåg att det någonsin varit på något annat vis. Jag, hängande mot ett träd, vrålande, sökande lättnad i Ljuset av Gudinnan. Jag tackar det trädet som gav mig ett sådant stöd.

När jag äntligen märkte någon skillnad förstod jag att barnet var på väg ut. Tyngden nedåt var värre än någonsin. Jag gled ned på huk. I tre kraftiga sammandragningar stötte kroppen ut barnet. Jag fångade upp det och höll det mot min kropp. Efter en stund kände jag efterbörden komma. Jag var ett enda kaos av svett och blod. Kunde inte se själva barnet, det var en sörja av vitt och rött och kladdigt. Det såg förfärligt ut. Så började det gnälla.

Jag tyckte synd om det. Tog upp det, värmde vattnet i den lilla muggen. Det blivit kallt för länge sedan. Torkade ändå av barnet så gott det gick med hjälp av det. Konstaterade att det var en pojke. Mådde lite illa vid upptäckten. Stoppade honom innanför kläderna, nära brösten. Gick i den iskalla bäcken och tvättade mitt underliv. Det visste jag av någon anledning var livsviktigt. Så kom jag ihåg något jag hört om för länge, länge sedan.

Säcken med örter och droger gick jag noggrant igenom. Det fanns sådant jag behöll. Sådant jag kände igen och kunde ha nytta av. Som barn hade det först varit meningen att jag skulle läras upp till läkekvinna och hade på prov gått med en läkekunnig innan hon förkastat mig som alltför frisinnad. Då var jag mellan fem och nio år. Sedan fick jag komma till de fria kvinnorna. Men jag hade alltid haft ett intresse för läkeörter och tillbringat en del tid i helandegrottan också. När jag inte var i vägen. Det gjorde att jag var ganska insatt i växternas läkande kraft. Hade aldrig tänkt på att de också kunde användas i ett nedbrytande syfte. Man hade alltid varit noga med försiktighet i samband med örterna, och jag hade inte riktigt förstått varför. Förrän nu.


Våren och sommaren framskred . Jag mådde förhållandevis bra. Magen växte. Själv blev jag mager. Jag undvek på slutet människor helt och hållet. Hade väl knappast sprungit ner byarna innan heller. Men ibland hade jag idkat byteshandel för att få lite variation i maten. Mjölk och ost var någon jag längtade efter nästan hela tiden. Annars fanns det mesta vilt. Jag bytte mot flätade korgar eller täljda figurer. Att tälja hade blivit ett tidsfördriv. Det fick mig lugn när dåliga tankar dök upp. Jag tackade Gudinnan för att hon försett mig med en längd som inte på något sätt var anmärkningsvärd för en man. Hade jag varit kort hade det blivit betydligt svårare.

När jag närmade mig förlossningen sökte jag mig ut mot vildmarken. Vad jag skulle göra sedan hade jag ingen aning om. Att spela man med ett nyfött spädbarn var nog i det närmaste omöjligt.

Sista månaden undvek jag människor helt. Jag sökte mig ut i den riktiga i vildmarken. Det hade blivit tungt att röra sig. Jag försökte minnas allt jag kunde om förlossningarna som varit i klanen. Det var inte mycket. Visserligen var det stor fest och mycket glädje vid ett nytt barns ankomst … men tiden innan tillbringades mest i grottan för helande. Den havande fick arbeta med lätta sysslor där. Med de läkekunniga vid sin sida. Jag visste att de fick lära sig en del förlossningstekniker. Men det är skillnad att ha en aning om något och att kunna något.

Kunde inte göra annat än att ha tillit.

Tyngden i kroppen fick mig att tillverka ett slags kryckor med en v – formation i toppen. Det gjorde att jag kunde hänga i dem när jag behövde vila. Det lättade pressen på ryggen och kändes skönt över magen. De skulle också komma till användning vid förlossningen, visste jag. Eftersom jag var ensam måste jag se till att det fanns något som höll mig under armarna. Jag hade gått uppåt och uppåt den sista veckan. Berget jag forcerade var högt, men jag ville komma så långt som möjligt från andra människor. Jag hade följt ett vattendrag och hoppades att jag skulle kunna stanna vid dess källa. Den låg mycket högt, vilket passade mig precis. Vatten skulle jag komma att behöva. Årstiden höll på att glida över till den kalla. Det var enda nackdelen med att vara så högt uppe. Det var mycket kallare där. Jag hade ännu inte kommit fram till vattendragets källa när vattnet en kväll gick. Det kändes underligt. Som om något sprack. Och så släpptes allt vatten ut. Nu gällde det att inte ligga ner. Det drog och drog i underlivet. Hela jag ville följa den känslan och krypa ihop på marken. Det fick jag absolut inte göra. Det hade jag i alla fall plockat upp hemma i byn. Det fanns inget som var så förödande för förlossningsarbetet som att lägga sig ner. Det drog ut på arbetet på ett sådant sätt att det fanns risk för mödrarnas liv. Likaväl som barnens. Ingen orkar att föda ut ett barn alltför länge. Snabbt kom jag på att kryckorna nog var bra, men inte ett tillräckligt stöd. Det var mycket vingligt, jag behövde ryggstöd också. Värkarna hade ännu inte kommit igång ordentligt. Jag hade stannat vid det enda trädet inom synhåll och det fick bli mitt ryggstöd. Mitt läderkrus var fyllt med vatten. Bäcken porlade med iskallt vatten strax bredvid. Jag hade några torkade rötter att äta efteråt. Jag hade mitt medicinförråd tillgängligt.

Gudinnekraften rann av mig och vid horisonten började solen långsamt stiga upp.  Jag såg mig omkring där jag satt med den döda i min famn. Överallt låg människor som spillror. Det fanns spyor och blod överallt. Till och med avföring kunde man känna lukten av. Vad skulle jag göra? Någon vaknade och ropade efter vatten. Jag lade ner den döda och hämtade vatten till henne. Fler ville ha. Jag delade ut. Mardrömmen var över. För mig.

Jag var färdig med dessa kvinnor. Deras Drottning var död och de skulle nu själva få  ansvara för sina liv. Det skulle inte finnas mer gifter för dem, de skulle bli fria.

Jag orkade inte vara kvar. Mitt ansvar tog slut här. Om jag över huvud taget hade haft något ansvar. Jag gick in i sovgrottan och samlade ihop mina saker. Ullmanteln, särken, de extra benkläderna. Jag beslöt mig också för att rulla ihop sovmattan och ta den med mig. Vid drottningens bädd tog jag hennes kam. Jag hade ingen. Dessutom skulle den alltid hjälpa mig att komma ihåg henne. Jag luktade i koppen som fortfarande stod där. Den illaluktande vätskan stod kvar, påfylld. När jag luktade på den nu slog den an en sträng i mitt minne. Detta var en drog mot mycket stark smärta. Hur ofta hade hon tagit det?

Så mindes jag att det fanns en utgång från den här grottan. Jag beslöt mig för att gå ut den vägen. Jag orkade inte möta de utslagna kvinnorna där ute. De som mådde så dåligt och som snart skulle hitta sin Drottning död. När jag kom ut i sista gången mot friheten, mot ljuset, fann jag en säck. I den låg alla sorters medikamenter. Droger av alla sorter. Pulver, torkade svampar, bark, gräs, kletiga sörjor i små askar. Jag kände igen en del, andra var helt nya för mig. Jag tog med mig alltihop för att förstöra innehållet. Själva säcken kunde komma till användning. Så gick jag bort till min och Xandras mötesplats.

Det dröjde inte länge förrän hon dök upp. Hon var vild av glädje, och jag hade ett sjå med att få henne att hålla tyst. Vi drog därifrån direkt. Jag ville bort därifrån så fort som möjligt.

En tanke hade slagit mig som följde med mig. Den gjorde mig tyst och betryckt. Xandra gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Jag hade alltid betraktat män som främmande och … dumma. Ja, dumma. De hade svårt att se helheten, att förstå vad som var bäst för jorden, klanen, barnen. De tycktes alltid styras av egna behov. Allt de gjorde verkade kortsiktigt. Men Laertes hade varit annorlunda. Det var jag säker på. Och hästmännen hade levt ett bra liv. Om denna sjuka kvinna, som hade kallat sig drottning, var ett resultat av sina erfarenheter … Var då också de sjuka männens samhälle ett resultat av sina erfarenheter? Vem, var hade de fått sina erfarenheter ifrån i så fall? Var det så att kvinnor behandlat dem illa? Använt dem för egna behov? Utnyttjat dem? Sugit ur dem deras kraft?

Tanken gjorde mig deprimerad. Vad tjänade det till? Tårarna, de förbannade tårarna kom rinnande igen. Xandra gnällde och hoppade när hon såg dem, men jag fortsatte bara gå. Jag hade min unge att tänka på, behövde inga spekulationer i vad som kom först, hönan eller ägget.