kan skapa märkliga reaktioner, vare sig den är fysisk eller psykisk. En chock kan sitta i ett helt liv utan att man vet om det. Om du som spädbarn utsattes för något skrämmande och försattes i ett chocktillstånd är risken stor att du växer upp och tror att världen verkligen ser ut som den gör genom linsen av chock; allt kan vara farligt, ingen vill dig väl, när som helst kan smärtan slå till etc.
Och självklart kommer livet att hantera dig på det sätt som du föreställer dig.
Men en chock kan komma när som helst. Det kan vara din tonåring som försvinner tillfälligt efter en kväll på stan. Det kan vara ditt lilla barn som uppvisar kraftiga sjukdomssymtom. Det kan vara en bilkrock. Någon som dör.
Och risken är stor att du hamnar i en känsla som tar bort livets glädjeämnen, som låser in dig som i ett fängelse av hopplöshet och depression. Som ett svart filter framför solen. Du ser att den lyser men kan inte känna det. En känsla som förorsakar trötthet och initiativlöshet.Ofta med en lätt men konstant känsla av vrede i botten.
Det är svårt att på egen hand ta sig ur chocken, eftersom en person i chock inte förstår att det är det, det handlar om. Hjärnan känns kristallklar, men samtidigt inte i kontakt. Som om man var utsparkad ur sitt eget system, fast det syns inte.
Eftersom inget känns inspirerande och roligt är det lätt att känna att man tappar riktning i livet. Allt blir förvirrat och meningslöst. Kanske önskar man att någon annan ska komma och förstå och ta hand om, för själv orkar man inte.
Då är det tur att det finns människor runt omkring som kan hjälpa till. Inte för att ta hand om det man inte orkar, utan för att behandla chocken. Som kan gå in och se vad som står på och fint och försiktigt lösgöra det låsta läget. Som med kärlek och oändlig mjukhet förstår att lösa upp så att systemet kan komma i kontakt med sig självt igen. Så att ljuset kan flöda genom kroppen och inte vid sidan av den.
Och allt blir bra igen. :-)
All kan vi inte klara själva.
