så otroligt härligt det är när solen kommer efter den långa kalla vintern. Vilken glädje och vilken lättnad, liksom. Och allt det gröna som nu exploderar, fullkomligt. Luften doftar på ett alldeles speciellt sätt, mättat, friskt, nytt. Och fåglarna sjunger kopiöst mycket, börjar redan i gryningen. Sov med öppet fönster och jag tror att det satt en på fönsterbläcket och sjöng. Det kändes som en serenad till mig och till sommaren. Sådant är läkande.

Det är bara att njuta.

:-)

föddes in i en värld grundad på rädsla. Samhället runt omkring mig styrdes av respekt och rädsla för religionen, lagen och staten. Min uppfostran hade sitt ursprung i rädsla. Det var hotet om stryk eller utfrysning som skulle få mig att förstå hur jag skulle bli en fin människa.

Inte en skugga må falla över mina föräldrar. Om jag vuxit upp i rädsla så var deras uppväxt ännu mer grundad på samma sak. De har tagit udden av det värsta från sin barndom och jag hoppas att jag gjort detsamma för mina barn. Allra helst hoppas jag att jag lyckats förmedla att rädsla är ett dåligt perspektiv att utgå ifrån; kan man välja ett tillstånd av kärlek så är det så oändligt mycket bättre. Nej, det är inte bättre, det är det enda alternativ som över huvud taget är acceptabelt.

Men med tanke på min egen uppfostran förstår jag att jag fört över en hel del rädsla till mina barn, vare sig jag velat det eller inte.

Vad innebär det egentligen att växa upp i en atmosför av rädsla? Det första som slår mig är att det blir något att vara trygg i. Rädslan blir en känd och allt genomsyrande känsla. Den blir, paradoxalt nog, något att känna sig hemma i.

"De vuxnas definitionsmakt är total". En mening som följt mig sedan jag läste den första gången. Dess betydelse är så stor att det är svårt att få grepp pm den, och får man grepp om den så har man antagligen ändå inte förstått, eller kommit igenom alla lager av gamla föreställningar och rädslor och kan därför inte stå helt fri och betrakta den objektivt.

Vad de vuxna för över är långt ifrån bara sina ord och handlingar; det är sinnesstämningar, känslor, sättet att analysera och tolka omvärlden. Det är grundperspektiv, såsom vad som är viktigt att utgå ifrån när livet inträffar i hela sin paradox.

Vi lever våra mönster och präglingar. Det ligger en stor utmaning i att avprogrammera sig och hitta sitt eget ljus, sin egen väg och följa den. I kärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=fNAzBZnhnBw

Olivia Bergdahl