Nästa kväll fortsatte han.
Vi möttes varje fest, vilken fest det än var. Hon verkade helt tillfreds med det. Jag ville ha mer. Jag ville ha det som min mor och far hade det. Leva samman med henne. Se hennes mage växa och ta emot barnen som kom. Leka med dem. Arbeta med henne. Hon bara skrattade när jag talade med henne om sådant. Det fanns inte i hennes värld. Och jag fann mig i det. Stannade allt längre i männens läger. Snart var det sommar igen. Och höst. En dag nåddes vi av rykten om en kommande räd mot kvinnobyn. Man skulle inte längre tolerera dessa kvinnor. De skulle tas tillfånga för att ges till män som saknade kvinnor eller dödas. Jag blev förskräckt. Männen skrattade och sa att sådant har vi hört förr. Det hade till och med gjorts försök, men kvinnorna var starka och bra på att försvara sig. Den natten gick jag till kvinnornas by. Jag ville bara komma henne närmare. Tänkte inte gå in i byn. Hon mötte mig på halva vägen. Jag kände det som ett bevis på att vi hade ett djupare band än någon annan. På någon nivå hade hon vetat att jag var på väg. Vi älskade och pratade tills vi hörde rop och skrik från männens läger. Allt var stucket i brand. Trots att vi sprang hann vi inte fram för att kunna göra något. Främmande män stod runt lägret och dödade de som försökte fly. Förskräckta rusade vi tillbaka till kvinnornas by, men det var försent. Ännu fler män hade gått in i den och dödade de som gjorde motstånd. De flesta låg i sina sängar och hade hunnit somna. De som inte gjorde motstånd tillfångatogs. Vilket säkert var ett värre öde än döden för en fri kvinna. Vi gömde oss. Hon ville rusa fram och slåss, men jag hindrade henne. Rätt eller fel? Det kommer jag aldrig att få veta. Hon hade dött redan då om jag släppt iväg henne. Men jag kunde känna att hon aldrig upplevt förut att någon hindrat henne. Speciellt inte en man. Jag hade inkräktat på hennes frihet. Jag höll henne hårt för att hindra henne. Så länge männen var kvar höll jag henne så. Hon var som ett djur, galen av stridslust. Denna vackra, vackra kvinna ägde så mycket kraft!

Här bröts hans röst och hans berättelse blev mer knapphändig. Det var för smärtsamt. Men eftersom jag kände de fria kvinnornas liv behövde han inte berätta så mycket för att jag skulle förstå vad som hänt. Efter att ha letat efter överlevande, som inte fanns, eldade de upp vad som återstod. De gjorde en ritual för de  döda så gott det gick. Sedan började de vandra. Han hade förstått att hon inte kunde visa sig som hon var. Antingen fick hon spela man … eller hans kvinna och undergiven. Hon skulle aldrig kunna vara undergiven.

Min bild av henne växte fram. Hon var som ett av dessa vilda djur som man inte kan tämja. Det spelar ingen roll hur man försöker. Det vilda i henne var omöjligt att dölja. Hon skulle dö om hon hamnade i fångenskap. Inte som jag. Jag var en överlevare. Jag anpassade mig. På mitt sätt. Det fanns dom som inte skulle hålla med om det. Som skulle säga att jag inte anpassade mig. Men det var inte sant. Att leva som en man i så många år var att anpassa sig. Jag gav visserligen inte upp min frihet. Men jag gav upp min rätt att vara kvinna. Andra kvinnor gav upp sin frihet. De fortsatte att kalla sig kvinnor. I min gamla klan fanns alla sorter av människor. Det hade varit jag, Doris och Adamanthea. Adamanthea var den vilda av oss. Hon skulle ha kallats galen i den här nya, underliga världen. Henne hade man aldrig kunnat tämja. Hon skulle aldrig ha spelat någon roll för att dölja vem hon var.  Svårt att beskriva. Hon var okuvlig. Obändig. Och den friaste människa jag någonsin träffat. Kanske var hon den mest hänsynslösa av oss. Men inte av illvilja. Utan bara på grund av att hon värdesatte sin frihet så högt. Så uppfattade jag att min hjälpares kvinna var.

Han fortsatte sin berättelse.
Vi vaknade tillsammans och jag ville aldrig lämna henne. Jag trodde att det skulle vara som med mina andra kvinnor; de skulle finnas vid min sida så länge jag önskade det. Och med henne önskade jag att hon alltid skulle vara där. Men hon steg upp, gav mig en kyss, skrattade och sa med ljus röst:
- Hoppas vi ses igen, vackre man!
Så gick hon. Och jag kom mig inte för att hejda henne. Jag återvände till männens läger och det enda jag kunde tänka på var henne. Jag frågade männen hur dom gjorde när dom blev förälskade i någon av kvinnorna. Dom skrattade högt åt mig. Jag fick helt enkelt se till att vara tillgänglig vid nästa fullmåne. Hade jag tur och hade jag varit skicklig nog skulle hon kanske välja mig igen. Aldrig har jag känt mig så utlämnad! Jag! Som var van att välja själv bland de kvinnor jag ville ha. Men en fri kvinna kunde man inte binda.

Det var allt han berättade den kvällen. Jag blundade, fullkomligt slut av alla känslor som väckts inom mig. Jag mindes Hästmannen. Han, vars tält jag alltid besökte vid de rituella festerna. Han som jag till och med träffade i smyg vid ”min” sten i månljuset. Som jag kände mig så väl till mods med. Som älskade att lära känna min kropp. Vars kropp jag älskade att lära känna. Jag mindes slakten av alla de våra. Och jag grät för hans skull. För hans meningslösa död. Jag mindes Laertes. Min älskade. Med de känsliga händerna och den intensiva kärleken. Han som jag inte fick känna tillräckligt länge. Jag mindes Joas. Denne man bland män, trots att han saknade ben. Hans eld, hans intensitet och hans ömsinthet. Alla dessa kärlekar. Alla dessa förspillda liv. Dessa fantastiska människor. Och så denne man. Min hjälpare. Det var lätt att dra alla män över en kam och kalla dem galningar. Lätt att säga att de var maktgalna allihop med sin manliga Gudom. Men det var inte sant. De var också offer för tiden, för förändringens vind. Jag hade gärna velat förmedla till min hjälpare att jag visste vad han talade om, att jag varit en kvinna i en sådan klan. Jag hade velat bidra med egna minnen, med förklaringar till det som var svårförståeligt. Hade velat förklara hans kärleks kvinnas handlingar. Men jag hade inga ord. Jag var stum. Var det jorden som fallit ner i min hals när jag låg nedgrävd som begravt mina ord? Var det skräcken över att ligga levande i mörkret som hindrade mig från att tala? Var det sorgen över människornas vettlösa illvilja? Jag kunde inte förmå mig.

Jag log för mig själv när jag hörde honom. Mindes våra fullmånekvällar. Vad som helst kunde hända. Tänkte på min vän i Hästbyn. Det var längesedan jag tänkt på honom och på de andra i byn. Vilka tider! Kände mig som en riktigt gammal kvinna som mindes gamla, goda tider. Jag förstod att det måste ha varit överväldigande för min hjälpare.

Den här kvällen, berättade han, var vi, männen, inbjudna till kvinnornas by. Vi blev bjudna på mat och vin. Alla satt i ring runt en eld och månen lyste stark och klar på himmelen. De andra visste ju vad som var brukligt. För mig var det en magisk kväll. Jag kunde känna Gudinnan vibrera i jorden, i min kropp, i allas kroppar. Jag tyckte att jag såg Henne sväva som jättelika dimslöjor över vår festplats. Efter maten dansade kvinnorna sin tacksamhetsdans. Tyckte att jag aldrig sett något så vackert. Där var unga och gamla, smala, tjocka, långa, korta, men alla var lika vackra. Det pågick länge. Snart blandades det med bön och sång. En efter en uttryckte kvinnorna sig på sitt eget unika sätt. Och allt var en hyllning till Gudinnan. Vi män satt och såg på. Till slut reste sig den Äldste av männen. Jag tror att han fick ett tecken från Drottningen. Kvinnorna drog sig undan. De stod och gungande och klappade händer. Deras bröst hängde fritt och gungade tillsammans med höfterna i takt med sången.
Den Äldste tog över sången. Hans djupa basröst mullrade in bland de andra blandade stämmorna. Dansen blev tung och rytmisk. Den beskrev männens liv. En efter en reste sig männen upp och föll in i rytmen. Sången steg och sjönk, var och en bidrog. Vi hyllade den mörka och den ljusa Gudinnan och bad om barmhärtighet och nåd. Plötsligt, omöjligt att säga varför, ändrade alltihop karaktär. Kvinnorna blandade sig i dansen. Sången handlade om Livet, Lusten och Glädjen. Vi blev Liv. Lust och Glädje.

Tårarna rann nedför mina kinder. Han beskrev det så att det var som att komma hem igen. För mig hade detta varit självklarheter. För honom var det storartat. För honom var det ett minne för evigt ristat in i hans sinne. För mig hade det varit ett sätt att leva. Inget märkvärdigt. Nu såg jag det i ett annat ljus. Tanken att också andra klaner av kvinnor hållit detta vid liv gav mig tröst.

Han fortsatte:
Dansen blev mer och mer eggande. Det handlade om att glädja Gudinnan, visa att vi uppskattade livet och varandra. Då kom den vackraste människa jag någonsin sett fram till mig. Hon var liten och hade kolsvart hår, alldeles rakt. Jag tror att hon inte såg mig riktigt. Hon var i ett annat medvetandetillstånd. Hon tittade på en punkt bakom mitt huvud, samtidigt som hon såg rakt på mig. Jag kände att hon genomskådade mig. Och det var härligt.
- Kom, vackre man, sa hon, så dansar vi!
Och vi dansade samman tills alla runtomkring blev osynliga för oss. Det fanns bara hon och jag. Elden, människorna, månen, landskapet. Allt var borta. Jag såg bara henne och hennes ögon. Stora, vackra, mörka. Jag dök ner i hennes ögon. Hon skrattade. Vi låg samman. Par efter par försvann och vi var ett av dem. Vi låg samman flera gånger den natten och jag tänkte att jag aldrig skulle kunna göra det med en annan kvinna än henne.

Hans röst var sträv av åtrå, längtan och sorg. Men ögonen var torra. Jag undrade inom mig om han hade gråtit sig tom eller om han stängt in all sorg inom sig. Omedelbart kom svaret; alla känslor var instängda, nedtryckta, undangömda. Hela hans längtan var förnekad. Därav känslan av bitterhet som vilade över honom. Jag tänkte på hur många gånger vi hyllat Gudinnan på det här viset och undrade om kvinnan han mött hade förstått hur djupt gripen den här mannen blivit. Men jag visste ännu inte allt.

Så gick tiden. Eller stod stilla. Sakta blev jag starkare, men det tog mycket lång tid innan jag kom ur sängen. Jag kunde hasa mig ner till ett kärl bredvid sängen för att göra mina behov. Sedan fick jag lägga mig igen. Han pratade mycket, men han sa aldrig sitt namn. Och jag sa ingenting. Det var som att jag glömt hur man gjorde när man talade. Dessutom kändes det meningslöst. Han verkade ändå förstå precis vad jag tänkte och kände, bara han tittade in i mina ögon.

- Det där som dom gjorde med dig … sa han en dag. Det borde inte få ske. Jag vet att det sker sådant hela tiden. Men det är inte mänskligt. Vi ska vara rädda om det mänskliga. Vi ska vara rädda om varandra. Det värsta som finns är när människor vänder sig mot varandra. Vi borde stötta varandra. Hjälpa varandra. Det är därför vi är här. För att finnas för varandra. Kvinna eller man , barn eller vuxen, halt eller hel, det spelar ingen roll. Det var därför jag var tvungen att gräva upp dig. Ifall du levde. Jag skulle inte stå ut med mig själv om jag inte hjälpte dig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv.

Bakom hans ord fanns en djup smärta, en vrede. Hans ord var kärleksfulla. De berörde mig djupt. Men vreden fanns där. Bitterhet.

Varje natt sov vi tillsammans. Varje kväll la hans sig försiktigt intill mig och höll om mig. Det kändes lätt, lätt, som en fjärils omfamning. Det hände att jag undrade om det verkligen var en man. Kanske var det någon som jag? En kvinna som vägrade att ge upp sin frihet. Men på morgonen kunde jag känna hans manlighet värma mot mitt utmärglade lår. Det kändes tryggt. Inget annat.

Ju starkare jag blev desto mer undrade jag över hans historia. Trots att jag inte talade bad jag honom att berätta. Mina ögon bad honom. Det dröjde innan han klarade av att berätta. Jag visste inte om jag skulle orka höra.

Han kom från en plats långt därifrån. Hans hemby låg vid havet med vidunderlig utsikt. Fortfarande på hans mormors tid hade man tillbett Gudinnan. Därför var minnet av henne starkt och levande hos de som bodde där. Han hade rest runt en del som ung, han var en orolig själ. Fladdrade från blomma till blomma. Från kvinna till kvinna. Från plats till plats. Men han kom alltid tillbaka hem. Till modern med sin stora, starka famn. Till fadern med sina lekar och upptåg. Så på en av sina utfärder kom han till en av dessa kvinnobyar han hört talas om. Men aldrig riktigt trott på. Han blev väl mottagen. Först var det svårt för honom att smälta; alla dessa kvinnor! Han hade tyckt att alla var lika vackra. Olika men vackra. De gick med långa steg. Hade kläder han aldrig sett förut. De skojade med honom som inga kvinnor gjort förut. Det gjorde honom både förtjust och förlägen. Det kändes som han ville stanna där i resten av sitt liv. Där fanns en känsla av Den Goda Modern som han njöt av. Han ville ligga med allihop på en gång. Men förstod snart att det inte var aktuellt. Här var det kvinnorna som bestämde. Vad han ville betydde föga. De skojade med honom när han gjorde sina framstötar och frågade om han inte borde vänta tills han blev inbjuden? Kunde han inte känna när en kvinna ville och inte? Tre dagar skulle han få stanna som gäst. Ville han ha någonstans att bo under en längre tid? Då var han hänvisad till männens läger en bit därifrån. Han stannade tre dagar. Inte en antydan till att få sova med någon. Mitt bland alla dessa bröst och ben och dofter. Han hade inte stått ut längre än tre dagar även om han fått. Han hyste in sig i männens läger. Blev också där väl mottagen. Där stannade han en längre tid. Det var speciellt att bo med enbart män. En helt annan stämning än hos kvinnorna. Andra dofter, andra prioriteringar. Men han tyckte om det. Han lärde sig mycket. Om kvinnor. Och om vad det innebär att vara man. Så kom kvällen för fullmåne.

eller utvikelse, kanske?

Blev inspirerad av en kommentar att skriva lite om min berättelse som jag delar med mig av här på bloggen.

Det är inte så att jag skriver allt från dag till dag. Det är delar ur en historia som kommit till mig pö om pö. Jag har inte själv vetat vad det skulle leda till eller hur jag skulle kunna binda ihop delarna. Något är nyskrivet, just på grund av att det behöver bindas ihop på något sätt. Men att gå in och kommentera skulle inte på något sätt störa en kreativ process, kanske till och med tvärtom?

Vad det än är, vare sig det är tidigare liv minnen eller inte, så kan jag känna att detta, som jag uppfattar som minnen, har satt sin prägel på mig i hela mitt liv. Som barn visste jag precis hur jag skulle se ut som vuxen; långt svart, lite vågigt hår, smalt ansikte med markerad näsa, höga kindben. Lång och senig.  Jag kan tala om att så har det inte blivit. Men var kom min övertygelse om hur det skulle bli ifrån?  

Redan som liten grubblade jag över spelet/kampen mellan män och kvinnor och kunde känna en väldig orättvisa över hur det var. Min mormor höjde alltid alla män till skyarna. Ja, se män, det var något det! Dom kunde, dom! Men kvinnorna då? Allt det dom kunde och gjorde?

Jag gjorde det till en personlig fråga och kämpade väldigt, speciellt under tonåren med att visa att jag var lika god som någon man. Var säkert väldigt tröttsam för vissa. Inspirerande för andra, kanske.

Idag tänker jag att det ligger mycket, mycket djupare. Det ligger långt tillbaka i tiden, och kanske är det så att jag verkligen har minnen från en tid som har helt andra gemensamhetstankar. Kan då allt våld, allt frihetsberövande, alla övergrepp som gjorts på det feminina förklara rädslan som finns idag för tex kvinnors vrede? För kvinnors kraft? För kvinnors tro på sig själva?

Rätt eller fel, det vet jag inte, men jag upplever också att många kvinnor är lika rädda som män för sin kraft, vrede och tro på sig själva. 

Genom att dela med mig av mina upplevelser om det här hoppas jag att kunna förlösa smärtan i det som varit, för att släppa det helt. Lämna det som en slags kompost som löser upp sig och omvandlas till en mylla där helt nya möjligheter växer upp.

Inte bara kvinnorna blir fria om vi släpper gammal smärta och gammal rädsla och plöjer ned den i jorden, utan också männen.  Sedan kan vi släppa fram allt det ljus och all den kärlek vi verkligen längtar efter.

Det finns mycket i det här som man skulle kunna titta närmare på, tex hur det skulle vara att ha en annan gemensamhetstanke (som inte styrs politiskt) som kommer inifrån och som handlar om vad livet går ut på här på jorden. Eller hur männen levde när vi hade matriarkat istället för patriarkat. Eller på vilket sätt våld och frihetsberövande rent konkret påverkar generationerna. Själv tycker jag att det är oerhört intressant alltihop, men jag tänker inte gå in på det nu. För egentligen tänker jag att det bara handlar om att släppa. Det som har varit finns inte längre, det som har skett ifråga om våld och frihetsberövande var ett misstag, och bakom misstaget finns förlåtelsen och ljuset.

Jag vill gärna välja att ha fokus där istället för på smärtan och rädslan. Att dela med mig av den här historien hjälper mig att släppa. Det hjälper mig att bli fri, så att jag ska kunna leva som den jag ÄR istället för den jag tror att jag vill vara.

Men, i alla fall, kommentera gärna, F.F, men bara om du verkligen vill!

:-) 

Jag kunde andas. Jag trodde jag var död. Varför var det så mörkt?

Det skakade. Jag kände att det skakade, men jag var inte i min kropp. Jag visste att den var sargad. Ingen smärta fanns. Det fanns en sång. En vacker, entonig, lågmäld sång.

Över stock och sten. Det var min första medvetna tanke. Över stock och sten. Över stock och sten.

Jag vaknade på en bädd av fårskinn. En man tvättade försiktigt mina sår. Vätskan luktade salvia och något mer som jag inte kunde definiera. Han var mycket ömsint. När han såg att jag va vaken slutade han att tvätta.

- Jag måste göra rent dina sår, sa han, som om han behövde förklara sig. Han fortsatte tvätta. Jag förlorade medvetandet. Jag var inte död. Varför?

Vet inte alls hur många dagar jag låg där innan jag återfick medvetandet ordentligt. När jag vaknade var jag ensam. Det fanns bara en bädd. Den stod mitt i rummet, med huvudänden mot ena väggen. Eldstaden var i ena hörnet. Det fanns ett litet bord alldeles vid sängen. Det var allt. Ett rum, en säng, ett bord och en eldstad. Detta var en fårvaktarstuga. De brukade ligga en bit upp i bergen på ordentligt avstånd från bebyggelsen. Jag rörde på mig. Min kropp var matt. Mest skinn och ben. Mina muskler hade förtvinat. Hur länge hade jag legat här? Det fanns en mugg med ett illasmakande té på bordet. Jag förstod att det var till mig så jag drack. Kände igen smaken från min ungdom, hemma i byn. Jag somnade igen. Varje gång jag vaknade var muggen påfylld. Men jag lyckades aldrig vakna när han var hemma. Mina sårskorpor var på god väg att försvinna. Ärren skulle jag aldrig bli av med, tänkte jag. Vad nu det spelade för roll. Jag borde varit död. Jag önskade att jag varit död.

Till slut lyckades jag hålla mig vaken tills mannen kom hem. Han lagade fårstuvning i eldstaden. Jag blev medveten om att jag kände igen lukten och förstod att han matat mig när jag varit medvetslös. Det fanns ett löst fårskinn under mitt bäcken. Jag skämdes när jag förstod att jag varit som en nyfödd. Att allt runnit ur mig utan min kontroll. Vad var detta för man? Vem var det som tog hand om en kvinna som man tar hand om ett spädbarn? Jag var naken under täcket. Mina händer kände sig fram. Skulle jag någonsin kunna gå igen? Leva utan smärta? Blygdbenet kändes ojämnt och konstigt. Det fattades ett antal tänder i munnen. Några hade också vuxit fast igen. Snett.

Mannen log mot mig när han vände sig om. – Här ska du få, sa han. Det är gott och stärkande. Köttet är mört och väl genomkokat. Tror inte att jag behöver tugga det åt dig. Tugga det åt mig!? Jag hade verkligen blivit omhändertagen som en bebis! Han satt sig bredvid mig och matade mig. Ena armen höll han bakom min nacke. Han halvlåg bredvid mig medan hans andra arm förde skeden till min mun. Han märkte nog att jag kände mig obekväm för han sa:
- I många dagar har jag tagit hand om dig. Jag har sett alla dina sår, känt din smärta. Jag har matat dig och bytt på dig och tvättat dig. Slappna av.

Han pratade. Hans röst var behaglig och lugn. Jag insåg att jag kände igen rösten. Han hade pratat med mig hela tiden medan han tagit hand om mig. Han hade förklarat vad han gjorde och vad han skulle göra. Han hade lugnat mig. Under tiden han matade mig fortsatte hans lugnande röst att ljuda.  Han berättade lite om sin dag uppe i bergen. Han berättade om växter han plockat som han skulle torka. Till slut hade jag ätit upp och somnade igen av ren utmattning. Nästa gång jag vaknade satt han utanför dörröppningen. Han blickade ut över landskapet. Jag kunde se hans profil. Och han sjöng. En lågmäld, enslig sång. Mycket vacker. Han var vacker. Nästan overklig. Eller var det jag som var overklig? Jag somnade igen. Vaknade till när han la sig bredvid mig och höll om mig. Mycket mjukt. Jag kände att jag blev starkare av hans kropp. Han gav av sig själv till mig.

Så mycket hat och så mycket bitterhet. Det är vad som samlas i människor som fråntas sin frihet. Hätskhet, vrede, avundsjuka. Istället för lojalitet, värme och omhändertagande. Allt det Gudinnan stod för var som bortsopat. Kvinnorna la all sin frustration på mig. Istället för att förändra sina liv.

Sedan kom männen. Med sina lystna blickar och stora stenar. Jag kände de flesta av dem. Att döma av deras kommentarer kände de sig bedragna och skamligt behandlade. Skamligt behandlade? Ingen av dem ägnade en tanke åt vad de gjorde med mig. De första stenen träffade mig på vänster sida av bröstkorgen. Efter det kom stenarna utan att jag kunde räkna dem. Hela min kropp var utsatt, men mest riktade man in sig på mina bröst och mitt sköte. Det allra heligaste. Livet självt. Så mycket rädsla och så mycket smärta det förde med sig. Jag blundade och bad: Låt mig dö! Goda Gudinna, Låt mig dö! Till slut vände jag mig till mörkrets Gudinna. Hon som stod för underjorden och döden. Mörker! Uppfyll mig, bad jag. Låt mig sjunka ner i glömskan och aldrig återvända. Men Gudinnorna hade andra planer för mig. En sten träffade mig på höger sida av käken och jag kände, hörde krasandet av ben. Tänder lossnade. En annan träffade blygdbenet med sådan kraft att det sprack.
Min kropp var en blodig massa. Jag hörde inte längre okvädingsorden. Då brann det till inne i min kropp och en smärta som skar mig mitt itu spred sig inuti. Blod strömmade ut ur mig och jag kunde känna mitt barn lämna min kropp. Jag skrek. Ett rasande, fruktansvärt överväldigande skrik. Det splittrade verkligheten. På andra sidan såg jag gröna oaser och rinnande vatten och jag längtade dit. Jag var bunden på marken. Min själ strävade mot friheten. Ett kort ögonblick hejdades stenkastningen. Männen skrämdes av vad de såg. Blodet, barnet, min sargade kropp. Sedan kom stenen som träffade min tinning, och jag försvann.

Det första jag kände när jag vaknade var lösa tänder i munhålans högersida. Blodsmak i munnen. Så kände jag lukten av jord. Jag försökte öppna ögonen, men de var täckte med något. När jag tog ett djupare andetag fylldes näsan med sand. Försökte fräsa och skaka på huvudet … och märkte att jag var begravd. Jag var bunden och levande begravd. Nu kunde jag känna hur jorden tyngde hela min kropp, fyllde mina sår, letade sig in i mitt sköte och blandade sig med mitt blod. Jag tänkte på mitt barn, mitt ofullbordade barn, som låg mellan mina ben. Mitt andra barn. Jag försökte andas långsamt och försiktigt. Varför? Panik spreds i kroppen. Jag ryckte i mina övertäckta lemmar. Det hände ingenting. Jorden och paniken hindrade mig från att andas. Varför? Lugn. Jag måste vara lugn. Överlevnadsinstinkten tog över ett kort tag. Men jag ville ju inte leva längre. Varför dog jag aldrig? Jag släppte alla försök att lista ut hur jag skulle ta mig därifrån. Jag ville dö. Långsamt sjönk jag in i mörkret igen. Några gånger vaknade jag kort upp till nya panikkänslor. Varje gång räddade medvetslösheten mig. Jag kunde inte ens skrika. När jag öppnade munnen föll jorden och sanden in i den.

Det var underbart. Jag minns inte var jag var men det var underbart. En befrielse, en lättnad. Nu är jag äntligen död, tänkte jag. Äntligen, äntligen! Nu måste Gudinnan ta emot mig. Äntligen hemma.

Långsamt började jag tala med henne. Försökte etablera en kontakt med henne. Försäkrade henne att vi kunde klara av det här. Att hennes liv skulle bli bra. Bara vi hjälptes åt. Hon bara tittade på mig. Jag berättade valda delar av min historia. Hur jag blivit våldtagen och kränkt för många år sedan och flytt för vad jag gjort med våldtäktsmannen. Hur jag älskat Joas bror, men fått slita banden för att inte orsaka honom besvär. Och hur jag hamnat här och funnit Laertes bror som också fått en plats i mitt hjärta. Jag, som inte trodde att jag hade ett hjärta kvar. Och hur jag aldrig någonsin velat ge upp min frihet för att anpassa mig till ett samhälle som förvägrade mig mitt fria liv som kvinna. Och det borde ingen kvinna göra.

Jag var inte genomtänkt, men en diffus tanke om att bo kvar och fortsätta spelet skvalpade omkring i mitt bakhuvud. Om jag var man, kunde inte jag ta Ina till hustru? Barnet kunde vara hennes. Ingen skulle tycka att det var underligt om jag tagit Ina till min säng medan jag bott hos Joas. Det skulle lösa allt.

I mitt långa tal till Ina nämnde jag inte barnet. Men möjligheten att ta henne till hustru nämnde jag. Det var kanske där jag gick för långt. Jag vet inte. Hon sa inte mycket. Det var inte mer jag kunde göra. Hon fick vara för sig själv en stund. Jag ville att hon skulle tänka. Att hon skulle förstå. Till slut fick hon gå. Joas var kvar i min säng. Helt slut la jag mig i hans. Och somnade. Jag vaknade av att en massa människor stod runt mig, alla upprörda och fyllda av vrede. Vad hade hänt? Jag förstod ingenting. De anklagade mig för att ha dödat Joas. De anklagade mig för att vara en häxa. För att vara onaturlig. För att ha fört hela byn bakom ljuset. Och jag hade inget att säga till mitt försvar. De visste. De visste att jag var kvinna. Ina hade gått raka vägen till byrådet och berättat allt. Hon tog sin hämnd. Hon hade berättat om mannen jag dödade för så många år sedan. Hon fick det att se ut som om jag skrattat åt männen som blivit mina vänner genom åren. Hon påstod att jag förhäxat Joas och fört honom bakom ljuset.

Ingen visste att jag bar ett barn inom mig. Och jag sa inget. Varför skulle jag? Hade det blivit annorlunda? Jag trodde inte det. Nu, tänkte jag. Nu är det äntligen över. Jag orkade inte kämpa längre. De grävde en grund grop i sanden strax utanför byn. Där band de fast mig. De slet av mig mina kläder. De band mig med armarna ut från min kropp och benen isär. Solen vandrade över himmelen och gick ner. Det blev kallt. Det hade varit brännhett. Nu var det kallt. Jag tänkte inte längre. Överlevnadsinstinkten hade försvunnit. Jag visste inte vad de skulle göra med mig. Men jag förstod att jag inte skulle överleva. Inte den här gången.

Nästa dag kom det tidigt människor för att titta på mig. Det var mest kvinnor. De smädade mig. De kallade mig missfoster och sjuklig. De kallade mig kall och okänslig. Att som kvinna ha levt som en man var i deras ögon … mot naturens lagar. Jag undrade hur det kunnat gå så långt. Hur hade Gudinnan kunnat tillåta att vi glömde vår naturliga bördsrätt som fria kvinnor? Hur hade vi kvinnor kunnat glömma vårt uppdrag att sprida Gudinnans lagar? Hur kunde kvinnor förneka sig själva så fullständigt? Och solen steg alltmer. Det var långt kvar tills den skulle vara som starkast. Kvinnorna drog sig tillbaka. Men en av dem gav mig en insikt om vad som väntade. – Du ska inte tro att du slipper ditt straff, din vidriga slinka! skrek hon. Våra män kommer att beskydda oss och du kommer att stenas till döds!