ta ansvar kan kännas tungt.

Att svara an är lätt.

Konstigt att det kan vara så enkelt att blanda ihop dom två sakerna.

Och ändå så lite... spelar det någon roll om jag skriver ned mina tankar, funderingar eller känslor? Kanske inte.

Men det trycker på. Det finns saker jag skulle vilja skriva avhandlingar om ... om jag hade förmågan att hålla mig till samma ämne under tillräckligt lång tid. Men det har jag inte.

Något jag hela tiden återkommer till är kärlek. Och kärleken. Som om det vore två olika saker. Är det så?

Jag är helt övertygad om att kärlek är ett tillstånd som vi kan välja att gå in och ut ur. Det lämnar oss aldrig. Men vi är inte tillräckligt  ... modiga? för att vara i den konstant. Vårt förflutna och vårt psyke lurar oss att tro att det finns annat som är mer sant än kärlekstillståndet.

För det mesta är vi blinda för vår egen förmåga att vara i kärlekstillståndet och har en idé om att någon annan måste finnas för att det ska uppstå kärlek. Och att den andre behöver älska mig för att jag ska kunna älska honom/henne för om det inte är så ... ja, då blir jag olycklig.

Är det verkligen sant?

Det tror inte jag. Jag tror att  när vi blir förälskade, blir vi det i en dröm vi bär inom oss, placerar den på en annan människa och hoppas att han/hon ska uppfylla drömmen.

Det tror jag är den andra kärleken. Den där vi speglar oss själva eller vår dröm i någon annan och kämpar för att få till det så som vi drömde. Är de två drömmarna lika varandra eller kompletterar varandra så går det kanske bra. Drar dom åt olika håll säger vi att kärleken dog. Men den verkliga kärleken kan aldrig dö.

Så får vi väl hålla på tills vi raderat alla drömmar och inser att det bara finns inom oss själva, det vi letar efter. Och att jag kan vara i kärlekstillståndet från morgon till kväll, 24 timmar om dygnet, året om vare sig jag har en livskamrat eller inte.

Jag kan välja glädje och kärlek vad som än händer, det är det stora, stora miraklet.

Har aldrig sagt att det är lätt.

;-)