med fantastiska människor i helgen. Ren inspiration. Jag tänker på Tranströmers dikt ... om valven som öppnar sig inom varje människa. Det är vackert när vi kan dela med oss av oss själva till varandra.

Jag är så tacksam. 

och handlar om det där vi inte ser ...

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer 

från ett skönt avbrott i rutiner och arbete. Åkte runt i Pyrnéerna och beskte bland annat Dalimuséet. Det är fantastiskt vad inspirerad jag blir av att ta in andras tankar och bilder. Var också på Moderna Muséet i Ceret och kollade in Chagall.

Har kanske alltid trott att jag i hemlighet är speciell? att ingen tänker som jag, att ingen kan förstå mig på riktigt , men när jag ser alla dessa olika uttryckssätt blir jag så glad och känner att jag kanske inte är så annorlunda eller konstig som jag trott. Alla människor går med olika bilder och upplevelser inom sig och inget av det är egentligen annorlunda, för det finns ingen mall, inget "normalt", bara olika karaktärer. Precis som det finns olika färger är vi människor olika inslag på jordens palett. Och i varje människa finns djup som inte syns på ytan.

Kort fundering på morgonkvisten. 

idag finns det ingenting att skriva. Kan bero på att jag ska åka bort ett tag.

kom jag på varför det finns en fördom om att kvinnor vill snärja en man och män vill värja sig. Gammalt och förlegat kanske, men ändå ... det finns där någonstans bland skämt och gliringar.

När jag sa det till en vän att jag först nu insett varför så såg hon bara häpet på mig. - Har du inte förstått det? sa hon. Men det hade jag alltså inte.

Jag hade inte förstått att kvinnor har varit beroende av män för sin överlevnad (jakt, mat, på senare tid pengar eftersom kvinnor inte har fått jaga eller på senare tid inte fått äga, det ärn verkligen inte längesedan det ändrades), för sitt existensberättigande och allra djupast i botten för att inte bli ihjälslagna.

Känner mig en aning korkad som inte har gjort den insikten tidigare. Har varit alldeles för uppfylld av känslan av amasonkvinnan i mig antagligen. Har alltid trott och tänkt att jag ska kunna klara allting själv. Även i en relation. Säkert väldigt utmanande för en man. Att kvinnor har haft lägre lön är ju ett sätt att bibehålla den gamla balansen. Det hade jag heller inte förstått förut, fast jag alltid har undrat över varför det har varit så.

Det känns oerhört utmanande att skriva att kvinnor har varit beroende av män av ovan nämnda anledningar, det märker jag när jag gör det. Men det är inte riktat mot män egentligen, inte i största allmänhet. Utan det är mera ett sätt att betrakta samhället. Kvinnor har verkligen varit andra klassens medborgare och för att klara sig har de behövt en man som ett sätt att få status. Det har inte varit status att bara vara kvinna.  Nu är det inte så längre, inte som jag upplever det, men det är inte länge sedan det var en skam att vara en ensam ogift kvinna. Och ensam, ogift och med barn ... ännu värre!

Men jag är övertygad om att det inte alltid har varit så, det har funnits en respekt och vördnad för det kvinnliga precis som det finns för mannen idag (eller i alla fall har funnits). Den stora skillnaden blev när vi tog bort den feminina delen av det gudomliga. För att hitta balansen är det centralt att vi ger tillbaka utrymmet till den delen av gudomen. Till syvende och sist är allt ändå ett. Så det kan bara bli bättre om vi har en balans när vi delar det i två.

Hur många kulturer är det inte som har "i begynnelsen var allt ett" i början? Sedan delas det upp i manliga och kvinnliga delar; hur skulle det annars kunna föröka sig? Ganska logiskt. 

det beror väl på hur man ser det. Apropå Mannes kommentar.

Den historien tog faktiskt slut där. Jag har inget att tillägga till själva historien, även om jag skulle kunna säga massor om mina tankar om den. Och livet ... ja, det fortsatte fast i en annan dimension. Eller jag kanske ska säga att jag tror att jag vaknade från en dröm och äntligen blev mitt sanna jag. För att så småningom igen dyka ner på  jorden och glömma var jag kom ifrån.

I min värld är det alldeles självklart att vi återföds och att vi har ett syfte med vårt varande här och nu. Vad det är, är upp till var och en att luska ut. Men alla fyller vi en funktion. Som varje tråd i en väv behövs, behöver vi varandra.

Det var skönt att släppa fram berättelsen. Det känns som om jag kan släppa den nu. Även om jag har massor med tankar om tiden det handlar om, om manligt och kvinnligt, om perspektivförändringar mm så är historien ute ur mitt system och det är precis som det ska.

Tack alla ni som följt med och läst!

Jag undrar lite om det är fler som har tankar om det jag skrivit om. Kommentera gärna! Att verka för att få ett nytt perspektiv på världen som den ser ut idag måste vara en bra sak, tänker jag. Och jag tror att vi har missat något i vårt manligt/kvinnligt tänkande.

Det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka. Himlen var fortfarande färgad i rött och svart, det kom plötsliga stormvindar från norr som försvann lika fort som de kom. Dånet steg och sjönk. Svarta moln rörde sig oroligt över våra huvuden. Stenplatån vi gått på var full av sprickor, det var ett under att alla kommit över utan att en olycka skett. Vi kunde känna att vad det än var som hände där borta i norr så kom det närmare och närmare.
Naturen var skrämmande. Det fanns inga ljud vi kände igen, vi hade inte sett skymten av fåglar eller andra djur under vår vandring. Det kändes som om det bara fanns vi kvar på Jorden.

Det fanns bara en sak att göra. Jag var tvungen att undersöka möjligheten att klättra nedför ravinens vägg. I det svaga dagsljuset letade vi oss fram utmed kanten för att avgöra var det kunde vara lämpligast att ta sig ner. Till slut fann vi en plats som såg lovande ut. Eller så lovande som det var möjligt. Jag tog av mig kåpan. Det var omöjligt att klättra i den. Genast utsattes jag för luftens märkliga mörker. Sot och aska täckte mig sakta. Försiktigt satte jag ner fötterna på ett utsprång. Väl över kanten kunde jag se att det fanns klippavsatser som man kanske skulle kunna klättra på. Bergsväggen var inte fullt så brant som jag trott från början. Kanske kunde jag till och med skönja något som skulle kunna vara en stig bland stenar och klippor?

Jag gav den som hjälpt mig över kanten en sista handtryckning och gick sakta framåt. Det var svårt att se ordentligt i den mörka luften på det svarta berget. Återigen bad jag till Gudinnan, eller kanske till Ljuset, om hjälp till barnen som väntade där uppe. Mitt hjärta slog hårt, hårt. Då kom ett skalv. Det var bara en skakning men jag tror att jag genast förstod att det var ett förebud om vad som skulle komma. Skulle jag gå framåt eller skulle jag gå tillbaka? Vore det bästa att bli stående? Det var försent att gå tillbaka. Jag tog prövande några steg till innan nästa skalv slog till. Det var det kraftigaste hittills. Det bröt sönder berget och klippan jag stod på lossnade. Jag stod fortfarande på den medan den föll och föll och föll. Den här gången visste jag att jag skulle dö. Det fanns inget jag kunde göra åt det. Det var en lättnad och det var en sorg. Jag skulle inte kunna hjälpa människorna där uppe. De som förlitade sig på mig. Nu var det äntligen, äntligen dags.

Det nästa jag minns är att jag ser människorna som små, övergivna. figurer, i sina mörka skyddande kåpor, så små och utlämnade på den enorma platån. Jag befann mig högt ovanför dem. Min kropp låg någonstans djupt nere i ravinens djup. Jag svävade.

Så gled jag därifrån.

Jag skulle kunna, och jag skulle vilja beskriva hur det var att komma hem till Ljuset. Hur det var att äntligen få vila och äntligen förstå allt som hänt. Att se sammanhanget och faktiskt inse att alltihop bara var ett misstag.

Men det vore lögn. För efter den sista bilden av de små människorna på platån minns jag inget mer.

Vi gick söderut. Markens konvulsioner kom tätare och tätare. Det låg som ett dån i bakgrunden, ett djupt dovt muller, knappt hörbart. Jag såg på barnen i min grupp och kände att jag måste plocka ihop mig själv. För deras skull behövde jag gå vidare. Visa på en väg jag inte kände till. Leda dem till en värld jag inte trodde på. Tro på något jag bara kände förtvivlan inför. Så vi gick.

Dagen efter djupnade mullret. Vi hade gått tills det blev så mörkt att det inte gick att se handen framför sig. Då slog vi läger där vi stod. Ingen eld tändes och ingen mat lagades, vi åt den matsäck vi packat. Så snart solen började färga himmelen började vi gå igen. Det var viktigt att vi kom så långt bort från Dalen som möjligt; Al-Kihiyas ord hade varit tydliga. När solen stod på sitt högsta förmörkades plötsligt hela himmelen. Vi stannade upp ett ögonblick inför det ofattbara som hände. Ovanför oss blev allting rött och svart. Mullret övergick i ett dån och marken skakade utan avbrott.

- Kom, ropade jag, vi kan inte stanna nu. Med krafter jag inte visste att jag hade fick jag med mig hela gruppen. Vi gick så fort vi kunde, vi hade sprungit om inte barnen hade varit med.

Så överväldigades vi av att världen drunknade i ett vredesutbrott som kom från själva bergens innandöme. Långt borta kunde vi se hur glödande sten och eld spyddes ut över jorden. Allt var kaos och vi gjorde det enda vi kunde; flydde.

I flera dagar var det varken dag eller natt. Himmelen förmörkades av sot och eld. Landskapet vi flydde genom var sten och berg och vi kom ut på en platå som kändes oändligt stor, det var som en öken av sten. Jag hade ingen aning om vart jag ledde oss, jag gick bara framåt. Vi hade alla huvan på våra mantlar uppdragna över huvudena och skyndade oss fram.

Hur gick det egentligen för oss? Jag vet inte hur det gick för de andra. Jag vet bara vad som hände mig. Som ansvarig för gruppen gick jag först. Vi kom fram till platåns ände. Framför oss och nedanför oss var en ravin som sträckte sig så långt fram och åt sidorna att jag inte kunde se slutet. Vi stod inför ett stup.