illusionen vi lever som en väv. En väv av energitrådar som bildar livet här. Vi är komprimerad energi och allt runtomkring oss som vi inte ser men som ändå styr oss är inte lika komprimerad energi. Allt vi ser är komprimerat. Allt vi inte ser är det inte. ?

Så slog det mig i fredags, på väg till en meditationskurs, att energi är känslor. Vi bygger upp vår värld med hjälp av känslor. Vi väver vår värld med hjälp av känslor. Det är känslorna som skapar kluster av föreställningar som ibland gynnar oss och ibland slår undan fötterna på oss. Till och med jag, som människa, är något skapat utifrån känslor. Mina förfäder har vävt en väv där jag är en naturlig del, där det är självklart att någon som jag föds.

Men jag som kommer hit till den förberedda väven är bara ljus. Och ljuset kan förändra allt. Det kan genomlysa illusionen. Eller inte.

Så tänker jag att allt jag gör påverkar illusionens väv. Bara genom att leva väver jag vidare på den. Och varje val jag gör skapar nya trådar och nya mönster. Att se en film som bygger upp mig bidrar till en väv som blir lättare att leva i. Att göra motsatsen gör också motsatsen. Att äta på ett sätt som jag blir äkta glad av skapar en väv med möjligheter. Att möta människor kärleksfullt och förlåtande bygger en helande väv. Allt, allt jag gör påverkar. Inte bara det jag gör, utan också det jag tänker skapar i väven. Det är därför förlåtelse är så viktigt. Inte att förlåta det som har hänt, utan att förlåta så att jag kan inse att det aldrig har hänt, för allt är en illusion. Då bidrar jag inte till att göra illusionen verklig. Varje person jag kan förlåta gör att jag förlåter den aspekten i mig själv. Varje gång jag kan förlåta mig själv och komma förbi mitt självhat, så har jag förlåtit alla andra för de inbillade oförätterna.

Ju mer vi rensar från nedbrytande kluster desto lättare blir det att leva. Ju renare väven är desto mer kan ljuset bryta igenom.

Och till slut ...

:-)

tittade på varet i bölden omvandlades det till fett. Rent, fräscht fett. Det var inte alls äckligt eller stinkande. Såg ut som vitt potatismos ungefär.

Min älskade brukar säga att det enda mörkret inte tål är ljus. Och det är sant. Eftersom allt är en illusion så räcker det att se på det som skrämmer för att det ska transformeras. Ändå kan det sitta långt inne att verkligen göra det, verkligen se på det.

När jag fortsatte att se på det hårdnade det och blev som ister istället. Lite fastare, gråare, och lite mer genomskinligt. I samma ögonblick dök min gamla vän upp framför mig. Jag lyfte ut fettklumpen, vilket gick lätt nu när det var i isterform, och överlämnade den till vännen. När det togs emot förvandlades det till ett litet barn som vilade i vännens armar ett ögonblick. Så sjönk det in i kroppen och min kära vän blev ett ögonblick oerhört tung, men det tunga förvandlades nästan genast till kraft. Så vände sig personen om och gick rakt in i något som såg ut som en solnedgång. Rakt in i ljuset, tänkte jag.

Jag satt kvar och kände mig lättad. Det var ett hål där klumpen hade suttit, med hudflikar bortvikta. Men det fanns inget sår. Även om huden var tunn och lite känslig så var det läkt. Eftersom det var en grop in så ville jag ändå fylla den med något och det dök upp ett barn som bara var ljus. Jag la dit det och vek försiktigt tillbaka huden ... utan att stänga. Kändes bra.

Detta satt i halsen. Känns fortfarande mycket bra, mycket lättare. Stämbanden är mjukare. Vreden är borta.

Jag har förlåtit. Och jag förstår att det jag trodde hände aldrig hände.

kan känna att det här känsloklustret är som en underjordisk böld. Den har legat djupt nedbäddad länge. Och nu håller jag på att avtäcka den. Det är inget som jag känner lust inför precis. Men jag har nog inget val. Om man skalar bort illusion efter illusion, är det oundvikligt att komma ner och frilägga det minst tilltalande.

Jag kommer fortfarande inte åt det på ett medvetet plan. Det finns en massa känslor kopplade till det (klustret), som en känsla av att vara utsugen, vaksamhet, misstro. I min fantasi är bölden verkligen frilagd ... jag kan se varet framför mig.Det ser rätt äckligt ut. Kanske kan jag helt enkelt gå den vägen att jag tvättar rent ordentligt (bildligt talat, i fantasin), lägger på desinfektionsmedel och ett läkande omslag.

Jag måste inte förstå allt.

Förlåtelse är att se att det som jag trodde hände aldrig hände.

Måste bara påminna mig om det.

ett beslut och satt igång en process som handlar om att en gång för alla rensa ut en gammal vän.

Det är verkligen så att man kommer fram till nya gamla saker när utrensningarna gör sitt jobb. Ju mer som slöjas av desto mer kommer fram. Den här gamla vännen är en kär, kär vän som under årens lopp har tagit en enorm massa energi. Eller jag har givit bort den. Nu är det definitivt färdigt med det. När jag ser tillbaka genom åren ser jag många tillfällen där jag inte stått upp för den jag är av (missriktad?) hänsyn till min vän. Redan i skolan backade jag för att inte ta för mycket plats. Det har varit en komplicerad relation med mycket underliggande strömningar. Som jag inte förstått förrän nu. Flera år efter att vi har slutat umgås.

Märkligt.

Nu vill jag göra mig fri från detta känslomässigt osunda band. Jag försöker att se klart på alltihop, men det är lite som en blind fläck. Jag tror inte att vännen ville mig väl. Jag tror att det fanns avundsjuka med i bilden, trots att jag aldrig förstod det då. Många gånger kände jag mig sviken och illojalt behandlad. Någon gång försökte jag ge igen med samma mynt, men kände mig alltid hemsk efteråt. Jag tror att jag var rädd.

Jag vill genomskåda vad som skedde, se klart på det, och så småningom också förlåta. Inte förlåta som jag brukat genom att överse med det som hänt, utan verkligen, verkligen förlåta, inse att det som hände aldrig hände eftersom allt jag lever i är en illusion. Och att vännen är rent ljus precis som jag och alla andra.

Det ska bli skönt att bli fri från det.

jag har haft lätt för att tappa bort mitt fokus i kontakt med andra. Har känt in, känt av, förstått, balanserat, rättat till i all oändlighet och på gott och ont.

Det har säkert fyllt ett syfte.

Men om jag ska ha kvar mitt eget fokus behöver jag hitta ett sätt att kommunicera där jag inte går in i någon annans "mående" , även om jag kan se det, och ha respekt för det, och där jag inte låter mig dras med av stämningar som inte är mina, eller laddningar som inte är mina.

Det handlar om att ha kvar perspektivet som ligger bortom min identifikation med kroppen och egot. Att göra så befriar mig.

Det är jag som skapar det jag möter genom att jag väljer perspektiv. Och det är en insikt som går djupare och djupare ju mer jag försöker leva det.

i denna ljusaste av årstider!

en djupare insikt om hur det skulle kunna vara igår. Ett helt annat perspektiv, på djupet. Jag kan inte sätta ord på det. Total frihet. Ingen identifikation med kroppen som mitt jag. Stillhet och klarhet.

Men hur översätts det till en kärleksfull kommunikation med tonåringen som hävdar att han har rätt att spela hårdrocken precis hur högt han vill? Att livet inte är värt att leva om han inte får spela när han vill och hur högt han vill?

Hmmm ... det kommer väl. Insikten om hur den kommunikationen ska gå till.  

Tålamod.

Anar att jag har något mycket viktigt framför mig, något som har med relationer att göra. Och kommunikation.

Tydlighet.

Enkelhet.

Och att stå kvar i det som är jag.

Prestigelöshet.  

att dra sig upp ur det där hålet ... är inte helt lätt eller självklart. Det handlar om att släppa gamla identifikationer och se att jag inte är någonting av dem.

Släppa tanken på att jag är någons dotter, någons mor, någons syster, att jag är barn av min tid, av min bygd, att min bakgrund format mig. Släppa tanken att jag är en del av min kultur och att jag har vissa förutsättningar och inte andra. Släppa tanken att mitt jag symboliseras av min kropp.

Självklart vill hålet suga tillbaka mig. Hur kan man släppa så uppenbara saker? 

Men det enda som är intressant är att se att jag är en del av ljuset. Liskom alla människor är. Att alla vi som lever här drömmer samma dröm eftersom vi är Ett. Vi symboliserar bara olika perspektiv av den drömmen, i den drömmen.