lurigt hur rädslan slår upp som en stängd vindbrygga och hindrar värmen och solen från att tränga in i våra hjärtan.

Läste en gång för länge sedan en saga om hur en kung sökte efter den säkraste borgen genom att anfalla, och han tillskansade sig borg efter borg. Till slut kom han till en vars vindbrygga var nedfälld, gardinerna fladdrade från tornen och kaffedoften spred sig över nejden.

Försiktigt närmade han sig och borgens ägare kom då ut och bjöd in honom på kaffe. Han bjöd hela armen på kaffe med dopp, fast det kanske bara var kungen som fick komma in i köket. Annars blev det väl lite trångt.

I vilket fall som helst; sensmoralen var att vänlighet och öppenhet vinner över stängda portar och avvisande.

Kanske en saga att ta till sig när nu valet gick som det gick?

världen se ut om vi konsekvent utgick från perspektivet att "det finns tillräckligt för alla", i motsats till vad vi nu gör; "vi har inte så att det räcker till alla"?

Hur mycket formar vi vår värld genom att utgå från ett begränsande persektiv?

att samhället utgår från från en slags onådighet, en slags dömande inställning som ligger invävt i vårt sätt att vara. Vi ugår från att livet är ett problem att lösa och att de runtomkring oss är problemen. Eller har problem som de borde lösa. :-) Någon gång är det vi själva som äger problemen, trots att det egentligen alltid är från oss själva vi utgår när vi bedömmer något.

Fast jag tror att vi egentligen badar i en allt genomströmmande nåd som omfamnar, omsluter och förlåter oss för allt. En mjukhet som vi nästan inte ser eftersom det fungerar enligt samma princip som ett hål; det finns inget där, om det funnes något så vore det inget hål. Vi är vana att uppfatta hårdheten så mycket att mjukheten nonchaleras.

Jag vill möta min omvärld, inte bara med ett leende, utan med den mjukheten, med den innerlighet som det sanna jaget består av. Utan rädsla som skapar alla dessa konstiga draman.

En Kurs i Mirakler säger gång på gång att försvar är attack. Det är så, det tränger djupare och djupare in i mig som den sanning det är. Rädslan är inget bra utgångsläge.

välja att omfamna, omsluta och förlåta allt som sker ... det är en vacker utmaning genom hela livet. Utan att glömma bort att göra samma sak med sig själv och med alla de känslor som styr våra dagar och nätter. Först när kärleken till oss själva, till vårt sanna väsen, gensomsyrar oss, kan det nå ut till omvärlden utan att gå genom filtret av självförakt.