:-) för din kommentar till "Talar med ..." 27 april, ang om det finns någon universell sanning eller inte.

Inte tänkte jag på döden när jag skrev att det nog inte spelade någon roll... men det är intressant att se vad som händer när man läser en text från ett annat perspektiv. Nej, inte tänkte jag på döden, jag tror ju inte ens på den!

Jag tänkte på upplysning. Den dag vi blir upplysta så betyder inte det som varit något annat än att det var vägen vi behövde gå för att bli just ... upplysta. Vi behövde göra just det där förfärliga, eller möta just den där förfärlige/a. Eller ta itu med det där jobbiga, eller göra den där uppoffringen, eller hjälpa den där behövande.

Här och nu, i det här livet, den här stunden, på den här jorden har det stor betydelse för oss vad vi råkar ut för och vad vi har gått igenom. Vi präglas av livet och vi behöver göra oss medvetna om det för att kunna "avprägla" oss. Eller befria oss. Jag tror inte heller att vi kan eller ska skärma av oss från det som varit, absolut inte. Däremot kanske vi kan genomskåda det som hänt oss och inse att det fanns andra perspektiv att se det skedda genom och på det sättet lösa upp det. Eller vi kanske kan ta hand om det genom att ge oss själva det vi önskade att vi hade fått av den eller dom som inte gjorde det vi så mycket längtade efter.

Det finns såklart många sätt att lösa upp det förflutnas knutar. Men dom ska lösas upp snarare än skärmas av.

Och jag tänker också att vi är brickor i ett större spel (jojomensan!:-)), jag ser det som att vi är delar i en väv som vävts av människors fantasier sedan lååångt tillbaka. Vi kan inte göra oss till öar i ett ingenting. Vi har överenskommelser om hur livet ser ut, och den som inte tar del av den överenskommelsen betraktas som sjuk.

Men i den här väven kan vi ändå göra ljuset medvetet, och ju starkare det kan frammanas desto mindre behöver vi den gamla (destruktiva?) väven.

Och när upplysningen når oss så är väven inte längre intressant.

Så vi tänker kanske inte så olika?

:-))

Manne skrev i en kommentar: 

"Handlar det om förutfattade meningar verkligen??

Jag läser att det handlar om ens egna farhågor som blottas då vi inte tycks nå varandra, i frågor som ligger nära någon typ av egen rädsla.

Men, är det verkligen så generellt??

Det gemensamma ovan verkar ju vara just rädsla för något, och att det kanske det som är den egentliga förutfattade meningen.

Oavsett kön."

Visst handlar det om rädsla! Men finns det inte vissa grundläggande rädslor som samhället bygger på? Och som är förknippade med vilket kön man tillhör?

Den oklara skillnaden mellan att vara en man eller att vara en kvinna gör att vi ofta hamnar i ett spel där alla möjliga ingredienser ingår. De "osynliga" värderingar vi fått med oss från vår uppväxt skapar den här rädslan. För kvinnor kanske en rädsla för att inte få en man, eftersom det verkar som om värdet på en själv stiger om man har en man (detta är INTE min personliga värdering, bara något jag har tyckt mig uppfatta), för män kanske en rädsla för att inte räcka till för en (ständigt?) behövande kvinna. 

Samhället bygger ju på den gamla grunden att kvinnor ska bli försörjda av männen, och ta hand om barnen ... fortfarande, trots allt. Vilka rädslor är inte givna av en sådan prägling?

Gudskelov så håller det på att förändras, vilket bör vara en befrielse både för män och för kvinnor! Men innan det är förändrat kommer det att vara förvirrat för många, många.

Tänker att det är viktigt att kvinnorna känner att de kan klara sig själva, att de är "sig själva nog", så att de utifrån det kan börja möta män utan att sätta sig själva i underläge genom att utgå från att de är "det andra könet". Viktigt att de kräver löner som motsvarar männens, kräver utrymme och respekt för sin värderingar, ser sina egna kvaliteter och värdesätter dem. Då kan kvinnorna välja att behöva en man för att hon vill utforska vad kärlek är tillsammans med honom.

För det tror jag är vad i alla fall jag är här för ... att utforska ljuset i kärleken på alla plan. 

min älskade om generaliseringar och omedvetna idéer som kvinnor och män har om varandra. Vilken snårskog! Vilken utmaning att försöka förstå det som är som livsluft i min fantasi om hur världen ser ut!

Män säger: " Jag skulle kunna tänka mig att leva ensam. Det är enklast att vara själv, tänk om jag vore en eremit, inga andra att ta hänsyn till".

Kvinnor hör: " Jag behöver inte dig, jag är mig själv nog, du betyder inget för mig".

Kvinnor säger: " Jag älskar dig. Jag vill leva med dig resten av mitt liv"

Män hör: " Jag behöver dig, klarar mig inte själv, överge mig inte, det klarar jag inte!"

Hur ska vi kunna mötas om vi hela tiden har förutfattade meningar om varandra som handlar om att en är kvinna och en är man, istället för att se att ... där, mittemot mig, sitter en annan människa, en människa som jag är intresserad av att lära känna, utforska och förstå, bortom mina egna föreställningar om vad som är sant och inte, bortom manligt och kvinnligt, bortom värderingar om bra eller dåligt ...  

på en annan konstig sak när det gäller att vara människa.

Det kommer hit små människor varje dag, små ljuvliga individer, stora själar i en liten mänsklig kropp, och vi tar emot dem och ser deras särart. Vi är i regel helt medvetna om att var och en av de små knytena redan från början har en personlighet som kommer till uttryck på olika sätt. Varje förälder vet att inget syskon är det andra likt. Inte helt och hållet i alla fall.

Men när skolan börjar då är det plötsligt viktigt att vara strömlinjeformad. Skolan har en uppbyggnad som inte har förändrats sedan den startade en gång.

De förändringar som gjorts må ha varit stora, men ingen har egentligen ifrågasatt syftet med skolan. Det verkar som att det har varit uppenbart. Men är det sant? Vad är egentligen syftet med skolan?

Att vi ska få strömlinjeformade individer som passar in i samhället? Då får vi ett konstigt samhälle med möjlighet för enskilda individer att toppstyra det.

Att få duktiga människor som kan arbeta och tjäna pengar? Om det är målet så kan man konstatera att det är dom duktiga människorna som ofta arbetar ut sig och mår dåligt.

Att ge kunskap? Det är ett gott syfte, men det är viktigt att komma ihåg att kunskap ändrar sig, det som var sant på 1800talet är inte sant idag.

Eller är syftet att hjälpa till att skapa självständiga, lyckliga människor med en självkänsla som får dom att skapa nytt i en slags egensinnig frihet? Människor som kan och vågar bidra till samhället på ett kreativt sätt?

Om vi såg på "måendet" som en termometer som talar om hur tillståndet är så borde vi kanske göra en djupgående förändring av skolans uppbyggnad, med tanke på hur många det faktiskt är som på olika sätt inte trivs i skolan.

Är det rimligt att pressa in alla dessa individer, alla individuella själar, i en form som gjöts för lite över hundra år sedan?

Samhället har förändrats. Vi har tillgodosett våra basbehov (Maslows behovstrappa) och nu är vi mer intresserade av att må bra än någonsin förr. Där det förut handlade om att få mat för dagen handlar det istället idag om att inte ha ångest, ont i magen, värk i kroppen. Vi vill vara lyckliga.

Det är konstigt att vi inte får lära oss det genom skolan...

och hjälper mig att komma ihåg ... :-)

http://peacefultouch.org/solen.pdf

 
... vem jag är ... 

är alla dessa företag som säljer it-kunskap och fixar hemsidor o dylikt. Och gör det på ett så uruselt sätt att den som köper tjänsterna inte har stor möjlighet att hålla koll på vad det är dom får och vad det borde kosta. Om man inte är insatt. Och om man vore insatt skulle man inte behöva tjänsterna.

Pust! 

många saker som är konstiga när det gäller att vara människa. En del är roliga, andra mer allvarliga.

Varför anses det vara snyggt med långa naglar till exempel? Det är mest opraktiskt. Det gör att man som kvinna blir mer "bräcklig", eftersom man måste akta sig för att bryta en nagel. Vad kommer det sig att det har blivit ihopkopplat med kvinnlighet? Jättemärkligt. Från början var det väl kinesiska kejsare som skulle låta naglarna växa så långt som möjligt för att visa att de inte utförde något som helst kroppsarbete ... så fina var dom!

För femtio år sedan blev barn tvingade att använda höger hand i skolan, även om de var utpräglat vänsterhänta. Höger var "normalt". Men man har i gamla gravar kunnat utläsa att det under en tid var "normalt" att vara vänsterhänt, därför att det passade bättre in i samhället. Under en annan tid var dubbelhänthet det vanligaste. Olika delar av hjärnan har varit olika mycket aktiverade beroende på vad som var bäst för gruppen.

märkligt. Igår vaxade jag benen. Man kan verkligen undra varför jag gör det frivilligt. Vad är det som får mig att lägga mig på en bänk och få varmt vax på mina ben för att sedan med en snärt rycka bort det? Så att alla mina hår följer med?

Jag tittar på mig själv utifrån och inser att det är helt vansinnigt. Men så gör människor. Kanske är det därför jag gör det också.

Hur uppstod modet att kvinnor inte skulle ha hår? Jag tycker att det är jättekonstigt. Och hur kunde JAG gå på det? Men jag orkar liksom inte stå emot ...

Och när jag sedan tittar på mina nyvaxade, alldeles släta ben, så tycker jag att dom är riktigt snygga.

Jag skakar på huvudet åt mig själv och inser att jag med öppna ögon gått på en jättebluff, nämligen den att jag skulle vara en finare människa med ben utan hår. Det är verkligen, verkligen konstigt. 

%-)