en rejäl förkylning som drabbade mig. Suttit i soffan i fem dagar och inte kunnat annat. Det har varit så skönt.

Visserligen tråkigt att missa allt fint som julen för med sig, men jag har ändå bara njutit. Inte av snoret, inte av febern, inte av värken. Utan av lyxen att få sitta still utan andra förväntningar på sig själv än att sova, läsa, titta på tv eller måla. Kanske gå upp och göra en kopp te till sig lite då och då. 

Jag tackar gudarna för att mina barn är så stora att dom kan göra jul utan att jag behöver göra allt. Det enda dom fick nu var uppmuntrande tillrop lite då och då. Och min älskade var bortrest. 

Hur konstigt det än kan låta så har jag haft en alldeles strålande jul.

äntligen rejält förkyld. Eller är det influensa? Helt kass är jag i alla fall. Inom antroposofiska kretsar anser man att (vissa?) sjukdomar är en slags uppgraderingar, inte bara av immunförsvaret, utan av hela existensen. Låt oss hoppas att det är så det ligger till.

Hur sjuk jag än har varit förut har jag alltid klarat att vara närvarande på julafton. Men inte iår

Nya erfarenheter hela tiden.

känslan av besvikelse leder till de mest oförutsedda ställen inom mig.

För några veckor sedan såg jag som en inre bild, i samband med en argumentation, mig själv hållande i en järnvägsräls, hårt, hårt med metalliknande klohänder. Jag tolkade bilden som att jag nu kommit fram till en del i mig, en tavla som var så grundläggande att det stod för hela mitt spår, hela min grund, hela min stabilitet i drömmen som kallas liv här på jorden. Detta var något jag trott vara en sanning på djupet. Något jag aldrig ens sett och därför inte kunnat ifrågasätta. I min fantasi släppte jag till slut rälsen och fick istället vingar. Exakt vad jag höll så hårt fast vid är svårt att förklara, det var bara en grundföreställning om hur livet ska vara.

Att hålla fast i rälsen gjorde mig besviken. Jag kunde inte följa mitt hjärtas sanning om jag följde rälsen. Det var märkligt att inse det. Vad det leder till har jag ingen aning om, men jag börjar kunna märka att ett skifte har uppstått. Det i kombination med att jag numera kan värna om mitt sanna jag, mitt sanna barn.

Jag ser andra saker än tidigare. Jag hör andra saker. Jag förstår andra saker.

Men det ligger inte på plats ännu. Har ännu inte förstått fulla vidden av det.  Det har att göra med vissa grundläggande värderingar som i sin tur har att göra med längtan efter ett äkta och sant möte mellan man och kvinna. Och att jag släppt och begravt den föreställningen jag hade om ett sådant möte. .... nåja .... jag har faktiskt inte begravt den ännu ... men jag ska göra det. Det är smärtsamt att ta farväl av en sådan djupt gömd längtan som ändå styrt mig i mer eller mindre hela mitt liv. Det får ta den tid det tar och det får kosta så mycket sorg som behövs. Sedan är jag fri att möta vem som helst på ett sannare sätt. 

en alldeles speciell känsla. Den är nästan omöjlig att ta ansvar för själv utan att försöka göra om sig. Dvs sänka sina förväntningar, bli så kravlös som det är möjligt. Inte ha förväntningar som är riktade utåt, på omvärlden, på andra.Sägs det.

Men om förväntningarna redan är så låga att inga drömmar finns kvar? Om det är så att inget kan skapas eftersom det skapats en rädsla för besvikelse och i förebyggande syfte finns inga krav på livet? "Det är ingen idé att tro att det går". 

Då finns det bara en väg att gå och det är ... som vanligt ... tillbaka till sig själv. Besvikelse handlar på djupet inte om missräkning över omständigheter och omgivning. Besvikelse handlar om att jag missat att följa min egen inre sanning, och istället försökt anamma det yttre som något att sträva efter. 

När känslan av besvikelse dyker upp är det respekt den behöver. Respekt för vad den vill säga, för vad den egentligen visar på. Besvikelse leder mig, om jag vill se det, tillbaka till min ursprungliga sanning, förbi idéer som inplanterats och förbi idéer som anammats av ren osäkerhet. 

Besvikelsen kan hjälpa mig att se mitt sanna ursprung, glädjen och stoltheten som lever i mig, kreativiteten som bubblar och vill fram, ljuset som i all enkelhet bara lyser. Besvikelse kommer alltid att följa mig om jag inte är sann i hjärtat.

är ingen känsla jag vill kännas vid.

Ändå har jag i dagarna fått klart för mig att jag har, eller har haft en känsla av besvikelse hängande i hasorna, i kanske hela mitt liv.

Absolut inte på ett medvetet plan. Det har suttit långt, långt inne och djupt ner.

Besvikelse är en känsla jag kopplar ihop med bittra damer och bedragna herrar.

Jag är bra, för att inte säga väldigt bra, på att se möjligheter och lösningar på saker och ting. Jag är helt klar över att vi väljer våra perspektiv, att vi väljer hur vi betraktar vår omgivning. Så ... vad kommer det sig att jag har haft en känsla av besvikelse med mig?

Jag tänker att det är den gamla, omedvetna tavlan som gjort att jag målat tavla efter tavla med ett liv som inte varit helt lätt, som inte är ett enda stort flöde. De möten jag har haft i livet har ofta varit möten som bevisat för mig att det är rätt kämpigt ändå, trots allt ... och det fast att jag på ett medvetet plan är övertygad om motsatsen.

att det bara finns här och nu är en sak. Det kan gå bra att ha med sig ... i huvudet. Att få in det i sitt system är en annan. Att verkligen leva det. Det går ... en stund i taget. Så tappar jag balansen igen och tror att jag ska försöka lösa något, fixa till, förklara, hjälpa ... och hamnar i frustration på ett eller annat sätt.

Men jag ska ju inte göra någonting. Jag ska bara vara. När jag ÄR blir det gjort som ska bli gjort. 

Tillit.

fin kommentar av Svante häromdagen. Kände igen mig i den, och efter några dagar "djupnade" den eller hur man ska uttrycka det. Det var det han sa om att bli missförstådd.

"När jag lär mig att fullt ut acceptera känslan av att vara totalt missförstådd kan jag fortsätta att kommunicera "min sanning" i full visshet om att det finns INGENTING jag kan göra för att styra om jag ska bli förstådd eller inte. Men själva akten att kommunicera min egen sanning blir då tillfredsställande i sig - och förmodligen kommer jag allt oftare att bli förstådd... "

Jag insåg att det är lätt att blanda ihop det jag tar upp med andra, det jag betraktar som ett "problem som är till för att lösas", med den känsla som kommer när jag blir kapitalt missförstådd.Det blir en mix av olika känslor och till slut är jag lost i en känsla som jag inte själv riktigt känner igen mig i. 

Men det är två helt olika saker.  Det ena handlar om det jag upplever som min sanning som jag vill kommunicera, det andra handlar om känslan av att inte nå fram. 

Tack igen, Svante!

:-)

kommunikation ska vara så in i bänken svårt. Tänk att det är så svårt att frigöra sig från sina egna tavlor, sin egen världsbild. Tänk att vi alla hela tiden talar utifrån och genom våra egna filter och har så fruktansvärt svårt att se och förstå andra!

Tänk vad det är frestande att strunta i att försöka förstå dom andra och bara köra sin linje.  Tänk vad det är frustrerande att inte mötas av förstående av andra.

Tänk vad vi speglas i vårt oförstående av andra i varandra...