på perspektiv.

Om jag i grunden känner att jag är en människa ser allting ut på ett sätt.

Om jag i grunden känner att jag är en andlig varelse så ser allting ut på ett annat sätt.

Det är helt makalöst!

Härligt.

att när perspektivet byts ser allting annorlunda ut.

Och det är sant att sann kärlek släpper andra fria. Det finns utrymme för det när perspektivet blir annorlunda. Ingenting spelar egentligen någon roll, annat än att kärleken får utrymme och blir levande.

Om jag innesluter mig själv i det dessutom så blir också jag fri.

Mina tllkortakommanden, mina rädslor, min oro. Jag förnekar dem inte. Jag omfamnar dem i sann kärlek, och allting förändras.

Fri i ljus

som om ännu ett skifte i perspektiven är på väg.

Kanske är jag inte riktigt riktigt där ännu. Men jag kan känna att det inte är långt kvar. Fundrar lite på det psykologiskt mänskliga och det andliga. Har en idé om att många människor som räknar sig som andliga inte vill acceptera sina psykologiska mönster eller se sina känslomässiga sår. Istället försöker man göra om dem till något som ska passa in i det andliga för att på så sätt rättfärdiga dem.

Men det andliga omfamnar allt, även våra tillkortakommanden som människor och vår smärta.

Om jag omfamnar mina egna tillkortakommanden kan jag också se andras "brister" genom en omfamning. Utan att jag behöver ... känna mig överkörd.

Alla har vi en anledning till vårt agerande. Ibland kan det nästan vara omöjligt att se den. Det är bara genom att byta perspektiv som det går att genomskåda. Jag behöver inte leva i ständig smärta för att en älskad gör det. Jag behöver inte sluta älska för att jag väljer att inte leva tillsammans med smärtan.

Och min vrede kan omslutas av det mjuka gudomliga ljuset. Genom omfamningen.

Det är nog lättare än jag tror.

Sann kärlek släpper andra fria.

är fullt av överaskningar. Sådant som verkar absolut från ett perspektiv ser helt annorlunda ut från ett annat. Den djupaste överensstämmelse mellan människor kan ändras till fullkomlig oförståelse utan att man riktigt vet hur det går till.

För tio år sedan hade jag blivit förtvivlad. För fem år sedan fullkomligt förvirrad. Idag känner jag bara att det är som det är. Jag kan känna mig lite förvånad över att den kunde bli så, men samtidigt helt lugn. Jag vågar se klart på det som sker och försöker inte förändra det. Förklaringar tjänar inget till. Försök att nå fram är lönlösa. Jag kan förstå men det förändrar ingenting.

Sann kärlek släpper andra människor fria.

Det är vad jag mediterar över just nu.

Ljuset vägleder.