Lugnet finns kvar, men det blir utmanat ... och det är väl bra. Så får vi se om det håller! Jobbar på det i alla fall.

att det kan fortsätta att ändra sig inom en hela tiden. Men det gör det. Plötsligt nådde jag ett stadium av lugn. Det fanns inget att skriva om, inget att grubbla över, inget att säga ... men jag var kolugn. Alldeles otroligt. Ändå händer saker jag inte kan rå över, det finns inget jag är säker på, men det spelar ingen roll. I mig finns en kärna av fullständigt lugn. Känns lyxigt.

Men det finns verkligen inte mycket att skriva om känns det som. Så jag har fått en idé. Ska klura på den några dagar till så får vi se om den förverkligas .... 

Mannes kommentar i förra inlägget ... jag tror att det går att komma runt det. Men det kräver mycket av båda parter. Ofta blir man så insyltad i allt som HAR varit att det är svårt att glömma att det som har varit inte är NU.

Jag tror att det är bra att ta hjälp av en tredje, utomstående, neutral part.

Dessutom kan man inte ändra någon annan än sig själv och det man kan ändra i grunden är sitt perspektiv. Jag är den jag är och har mina mönster. Vill jag ändra något behöver jag se det från ett annat håll. Jag behöver våga släppa det jag använt för att försvara mig själv (mitt inre barn, den lilla flickan, den sårade hustrun, den avvisade, den utsatta, den som är utanför m.m.) Jag är full av gamla idéer om vem jag är och hur jag har det. Jag behöver fråga mig själv hur det skulle vara om det jag tror och upplever faktiskt inte är sant. Tänk om jag är perfekt? Djupt älskad? En tillgång i världen? Världens ljus och mycket helig? Tänk om det skulle vara så och att det är så att partnern också är det. Och barnen. Föräldrarna. Grannarna. Vännerna. Tänk om vi alla är världens ljus och mycket heliga? Hur skulle det bli då?

Det fanns en gång ett fantastiskt fint och välskött kloster. Där bodde många munkar i sämja och välmående. Allt blomstrade. Så preds en illvillig lögn bland dem och det började gå allt sämre. Mer och mer irritation uppstod. De droppade av en efter en. Man ville inte längre vara kvar. När det var fem munkar kvar (sura och griniga) knackade det på porten och en man stod utanför och sa att han gärna ville komma in och tillbringa några dagar hos dem. För han hade hört att en av de munkar som var kvar var Jesus inkarnerad. Munkarna tittade på varandra och släppte in honom. Nu började man fundera på vem det kunde vara som var Jesus. Alla tänkte att det var bäst att inte göra något dumt. Man började vara vänlig mot varandra. Man hade plötsligt mer tålamod. Mannen reste sin väg men munkarna fortsatte att tänka att vem som helst av de andra kunde vara Jesus. Och plötsligt var klostret en blomstrande plats igen.

Allt handlar om perspektiv.