veckans möte förut ikväll och slås av hur enormt ensam jag tror att jag är. Inte ensam som ensam, utan ensam som "jag tror att jag måste göra det själv och jag får inte klaga"-ensam.Hur blev det så? När blev det så? Varför går jag omkring med en känsla av att jag måste (inget bra ord; måste) klara av precis allt utan att säga till när jag känner mig osäker eller kluven eller överlastad. Är det från mitt gamla förhållande? Där jag upplevde att jag bar hela familjen plus exet som en extra börda. Där jag inte tillät mig att se tyngden och problemen, inte tillät mig att berätta för någon annan på grund av missriktad lojalitet. Eller kommer det från ännu tidigare?Kommer det från känslan av att föräldrarna inte skulle kunna ha någon "hållhake" på mig, så jag var tvungen att klara mig själv så fort jag kunde efter skolan? Tjäna min egna pengar för att vara så fri som möjligt?Båda delarna är sant. Kanske befästes mönstret helt enkelt när jag gifte mig.Vad innebär det egentligen? Att jag "kan själv". Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag betraktar mig själv?Gör jag mig själv illa när jag tror att jag kan klara mig själv? Jag vet inte jag vet inte jag vet inteFör jag känner ju mig osäker ibland när det gäller det jag inte är skolad i och tycker att det kan vara tungt att vara den enda som "bevakar" massagens intressen (fast alla vill att vi ska ha det), har svårt att hålla reda på alla extrauppgifter som vi ska hålla reda på. Hmm bra att skriva om det, ser det tydligare. Ser också en annan sak ... jag har en förmåga att ... tydliggöra vissa saker i en grupp. Kan se när informationen är luddig eller oklar och klargöra. Men bara när det gäller andra. Men inte när det gäller mig själv. Nu drar det i ögonen och jag förstår att jag behöver sova ... Godnatt zzzzzzz

Ska nu inte skriva så mycket. Vill bara säga att jag har haft en underbar dag där jag efter jobbet fick shoppa med min dotter. Vi hade inga pengar någon av oss egentligen, och gjorde fantastiska fynd som vi blev helnöjda med. Rea på rea är inte fel!Igen känner jag mig sådär lycklig. Finns en liten, liten röst som varnar för baksmälla, varnar för att jag kan ramla i ett djupare hål om jag mår för bra. Men jag tänker inte lyssna. Jag tänker njuta av att må så här bra och få ut så mycket som möjligt av det. Jag vet att det där hålet inte är det som är sant, även om det kan kännas så. Det det här som är sant. Balans, harmoni. Glädje.Det hör säkert ihop med tonmeditationen igår. Det gör mig så gott att säga ja till mig själv och det jag bär inom mig. Att blicka inåt och bejaka mer och mer och mer ... vad det än är.Godnatt alla vackra varelser ... dröm fint

kväll med toner och meditation. Jag hittar inte ord för att uttrycka det som händer inom mig under dessa timmar. Känner mig hel. Och det tar inte slut efteråt utan fortsätter att verka och verka och verka...Ska se till att komma i säng och låta det tona ut i det inre universat medan sömnen låter kroppen vila. Men det var sista ljudkvällen. Nu får jag tona hemma istället. Godnatt vackra människor ...

svårt i skolan med teorin. Lärarna tyckte att jag ifrågasatte för mycket. Det skulle man inte göra på den tiden. Det blev besvärligt. Har aldrig riktigt känt att teoretisk kunskap har varit äkta kunskap för mig. Hur skulle jag kunna stå för något jag inte personligen visste var sant?Det blir ju lite jobbigt att ifrågasätta allt, och jag lärde mig att hålla tyst. Fast det har gått över nu. ;-)Men det jag varit med om själv, det VET jag. Jag har känt hur kroppen har reagerat på olika sätt när det gäller andningen. Har gått igenom olika lager av motstånd. Har upplevt hur det är att tillgodogöra sig olika delar av kroppen som varit avstängda (som jag inte ens visste om förrän jag fick kontakt med dem), och hur olika känslor har dykt upp och sedan omvandlats. Och samtidigt som jag känt hur fördjupad andning har påverkat min kropp, har jag läst om det. Vi har alldeles för lite upplevelsebaserad inlärning i skolan. Kroppen borde vara mycket mer engagerad i all inlärning än vad den är nu. Det är av upplevelserna vi verkligen lär. Så att vi kan utvecklas av dem. Teoretisk kunskap utvecklar inte. I alla fall inte förrän det har omvandlats till en upplevelse.Därför behöver man prova en sådan sak som djupandning under en längre tid för att ge det en chans. Prova olika övningar, för att hitta vilken som passar en själv bäst. Jag har haft användning av olika, under olika perioder i livet. Det här är egentligen en kommentar till Fru Fundersam, men den blev lite lång så det fick bli ett inlägg. Men ja, jag vet vad jag talar om av erfarenhet.En övning till?Sitt lugnt och bekvämt. Andas in så djupt det går och forma läpparna som om du höll dem med ett sugrör. Blås ut luften genom de hårt spända läpparna. (Går självklart att använda ett riktigt sugrör också). Det gäller att pressa ut all luften ur lungorna. Det får gärna låta och man ser otroligt dum ut, men det gör ingenting. Skratta är mer än tillåtet :-)))Försök i början inte mer än tre andetag för man kan bli ganska yr. Sluta så snart det känns obekvämt. Men det är en bra övning för att öppna för en avslappnad djupandning. Diafragman blir aktiverad, man får ta i med magen ordentligt på slutet.Det är kul!!!

kvart över nio. Dvalade fram till kvart över elva. Trodde inte att det gått mer än en timme, så hade det gått två! Hoppade över morgonritualerna nästan helt. Pratade i telefon en timme, promenad med vovsingen, en snabb städning, så var det dags att gå till syrran och äta middag. Så gick den dagen. Väldigt fort. Men jag har gjort iordning nästan alla papper i firman och ska snart kunna lämna över till revisorn. Det känns skönt. Har ju blankettfobi och det är en stor tröskel att komma över, att greppa pappren och få dem i ordning. Har alltid känslan av att en ekonomisk katastrof ska visa sig. Trots att det inte gjort det på alla dessa år. Men anspänningen är ändå mycket mindre nu än den var för X antal år sedan. Lär mig väl en del, även om det går långsamt. Känner mig ganska nöjd med min dag. Vill gärna berätta mer om andningen, men vet inte riktigt var jag ska börja. Det är enkelt att använda sig av djupandning för att må bättre, och det är svårt. Lätt för att det bara är att göra det, just nu i denna stund, det som behövs finns alltid tillgängligt. Svårt för att det påverkar och påverkas av subtila och konkreta föreställningar i vårt medvetna och undermedvetna. Därför innebär (eller i alla fall kan innebära) ökad andningsmedvetenhet också ökad medvetenhet om ens ...föreställningar i livet, eller om livet. Allt vi känner påverkar vår kropp. Bär vi känslan av sorg så avspeglas det i vårt ansikte. Samma sak med känslan av glädje. Men det är likadant tvärtom. Skrynklar vi till ansiktet på ett visst sätt med mungiporna ner skapar det en känsla i kroppen som till exempel handlar om sorg. Ler vi med ansiktet och dessutom låter leendet nå upp till ögonen så det lyser, så skapas en helt annan känsla i kroppen. Prova!Om vi då, som ett exempel, lever med en känsla av att vi är i vägen, inte är tillräckligt viktiga för att ta plats, så påverkar det vårt kroppsspråk. Axlarna hukas en aning. Bröstkorgen dras ihop. Ett otal muskler sammarbetar för att göra kroppen mindre. Man kanske går omkring med en känsla av ett järnband över bröstkorgen. Det känns omöjligt att dra ett djupare andetag. Det ÄR inte omöjligt, men det känns så. Känslan av att inte få lov att ta plats är antagligen inget som är medvetet. Om vi börjar andas med djupare andetag kommer (inte säkert, men med stor sannolikhet) vi att utmana oss själva, därför att känslan kommer att vara att vi plötsligt tar stor plats. Det gamla mönstren i kroppen protesterar. (Ahhhh, vad GÖR du? Så här har vi inte gjort förut! Detta är farligt!) och motstånd uppstår. Motståndet försvinner om vi återgår till det gamla vanliga, trygga sättet att andas. Den här tillfälliga motståndet är något som nästan alltid dyker upp när vi står inför en inre förändring. Självklart ska man ha respekt för sina motstånd. Men aldrig låta dem styra oss. Om motstånden får styra begränsas vi mer och mer tills vi inte har något utrymme kvar. Motstånd kan se ut i princip hur som helst. Det finns något i oss, kalla det egot, kanske? som vill har kvar allt som det har varit. Egot är livrädd för frihet. Egot vill att allt ska rulla på i gamla hjulspår och ju längre vi har rullat i ett visst spår, desto svårare är det att lyfta sig själv ur det för att skapa ett nytt, bättre. Det kan också vara så att det gamla är sååååå uttjatat att man har kommit fram till förändringen utan att man varit medveten om det, och då dyker det inte upp så mycket motstånd. Att börja med en så enkel övning som att djupandas är då bara en befrielse och man fattar inte varför man inte gjort det tidigare. Så om du undrar varför du: glömmer av andningen hela tiden, tycker att det är vansinnigt tråkigt att hålla på, blir förbannad, få huvudvärk, blir ledsen (kinesiskt medicin anser att sorg hör ihop med lungor), blir trött eller får andra diffusa obehagssymptom, så har det med motstånden att göra. Forcera inte, men ge dig inte heller. Detta motstånd har en gång i tiden fyllt ett syfte, hjäpt dig att överleva. Om jag tar exemplet ovan så kan, att ha gjort sig osynlig, ha varit en alldels utmärkt strategi. Därför kan man hedra sig själv och motståndet, men också tala om att den tiden nu är förbi. Blir väldigt engagerad när jag skriver, och känner att jag skulle vilja skriva mycket mer för att förklara ordentligt. Men man ska också orka läsa.Så här kommer en övning istället som man kan göra när man är ute och går.Andas in medan du räknar stegen, exempelvis 1, 2, 3, 4 andas ut och försök att dubbla stegen under utandning 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Gå i lugn takt.Går det inte så minska antalet steg i förhållande till in och utandning. Varför man andas ut längre än in är för att tömma lungorna ordentligt innan nästa andetag. Ett sätt att fördjupa andningen. Jag har fått frågan om det är det bästa sättet att andas, (att andas ut dubbelt så länge som man andas in) men det är bara en av många övningar som hjälper till att fördjupa andningen och öka medvetenheten. Sluta om du känner yrsel eller annat obehag, överdriv aldrig. Ta paus. Prova vid senare tillfälle.Godnatt, kanske kommer jag i säng innan elva idag! ler

intensiv dag! Först jobb och sedan 50-års kalas som började redan kl 5 på eftermiddagen. Knytkalas och uppträdande. Det fick bli en potatissallad och så fick jag göra iordning ett presentkort på en behandling. Mycket att göra på den lilla stunden mellan jobbet och festen. Gudskelov var bilen jag fick skjuts med sen så det blev en kort "powernap", annars vet jag inte hur jag skulle orkat.Kul med kalas. Kul också att se hur olika det kan vara. Personen som fyllde år idag är inte ett dugg intresserad av alkohol och det sätter sin prägel på festen, även om det förekom både vin och öl. Men det var mycket uppträdanden av alla de sorter. En del dikter, en del sånger, musikuppträdanden, och eurytmiframträdanden. Ja, det är verkligen häftigt att se hur olika det kan vara och ändå vara kul!Hmmm ska kanske börja fundera på om jag ska ha en femtiårsfest ... har några år på mig. Hur skulle den se ut i så fall?Nu är det sent igen och jag är trött, igen.Godnatt alla vackra människor!

ätit och tittat på tv en stund, helt utan krav eller förväntningar på mig själv. Åt gott (Oskarssoppa, eller röd linssoppa med ett glas vin).Först vill jag berätta lite om hur jag själv har närmat mig det här med andningen. Allra första minnet jag har av att det hjälpte mig att djupandas var nog när jag (vi, egentligen, men jag tog nog på mig ansvaret) skulle ha invigning på vårt nyrerenoverade hus. Över femton år sedan, åren går. Stor fest med mat och musik. Jag var så stressad och rörde i grytorna med en frenesi som fick det att skvätta på köksväggarna. Kände mig svimfärdig. Pressade upp blodtrycket. Hade en glas vin stående vid sidan om och ville dricka det för att varva ner, men visste att jag inte skulle kunna dricka så mycket utan att balla ur. ( Är det ett riksvenskt uttryck? Nåja, de flesta förstår nog vad det betyder.) Då hade jag gått några år på yoga och börjat på meditationskurs, där andningen var i fokus. Men jag hade inte riktigt överfört det till min vardag. I vilket fall, i den här situationen, med matlagning till 30 - 40 personer som skulle ha trevligt en hel kväll, så struntade jag i vinglaset och satte mig på huk och djupandades istället. Det verkade med en gång. Jag återfick rätt perspektiv och jag behövde ju inte bli ens lite berusad. Det blev jag nog ändå under kvällens gång, antar jag, men med måtta.Men det hjälpte inte i vardagen. Jag kunde nog se andningens betydlelse, men inte riktigt integrera det i det vardagliga livet. Det var för mycket som tog tag i mig känslomässigt och jag trodde inte att jag kunde påverka det omkring mig på något sätt, egentligen.Men jag andades när jag blev sjuk. När jag mådde så dåligt att jag ändå inte orkade göra något annat. Kunde lika gärna roa mig med att andas där jag låg! Det kändes inte fel i alla fall.Men den största insikten gjorde jag när jag var mitt uppe i separationen som hade blivit så jobbig att jag vid något tillfälle funderade på att ta livet av mig. Varje natt sov jag med alla sinnen på helspänn. Vaknade med axlarna uppe under öronen. Adrenalinet susade i kroppen hela tiden. Visste inte hur det var att vara utsövd, eftersom jag inte kunde känna annat än högsta beredskap. Då måste jag tacka min ILVL (inre ljusvägledare) som sa till mig att inte stiga ur sängen utan att djupandas minst femton gånger. Det var inget jag hade läst (utöver det jag redan visste genom meditation, yoga, qi gong m.m.)var bra i den situation jag befann mig, men det kändes som att jag inte skulle överleva om jag inte gjorde det. Så varje morgon djupandades jag minst 15 gånger och för varje morgon kunde jag känna att andningen nådde längre och längre ner i kroppen. Det var lite som att dricka när man är törstig. Det var oerhört tillfredsställande på ett konkret men diskret sätt. Sedan dess har andningen varit en av mina käpphästar. Inte frigörande andning,som visst är bra det med, utan andningsmedvetenhet. Det finns ett otal olika typer av andningsövningar som man kan göra för att bli andningsmedveten och inget är fel så länge det känns bra för en själv. Det enda är att övningarna behöver göras tills andningen nått det djup som behövs.Manne nämnde i en kommentar att den påverkar blodtryck och ... var det puls? och det stämmer.Djupandning gör att det bildas endorfiner i blodet (endogena opioider, signalsubstanser). Det påverkar hjänbarken och minskar smärtförnimmelser, ångest och skräck. Endorfinerna fungerar också som kontroll och regleringssignaler för olika inre organ. Som ett kroppstillverkat smärtstillande medel.Vid djupandning använder man också diafragman, en muskel i mellangärdet. Den vibrerar och då påverkas bukhålan och dess organ vid inandning. Vid utandning går vibrationerna till lungsäcken och alltihop har betydelse för att stärka och effektivisera blodkärlen i såväl de inre organen som lungorna. Ämmnesomsättningen, syreupptagningen och blodcirkulationen förbättras och hela människan mår bättre.Jag vill verkligen förmedla detta, men vet inte hur jag ska kunna nå fram genom de inre motstånd de flesta människor har.En idé skulle kunna vara att tänka att, ok, jag ger andningen en chans, under sex veckor ska jag försöka tänka på att andas på ett mer medvetet och djupare sätt. Ger det inget resultat så struntar jag i det. Men det kommer att ge resultat. Kanske till en början inte de du tror ...Nu Godnatt, det är sent, och jag ska för ovanlighetens skull jobba i morgon förmiddag. Sov gott och andas djupt!

av outgrundling anledning i morse. Lyckades inte bryta det förrän en arbetskamrat var go mot mig. Efter det försvann det utan att jag var medveten om det. Fin dag i pulkabacken, fast snön var på väg bort. Skönt att röra på sig. Därefter behandlingar. Har gått bra, känns bra.Men nu känner jag mig ensam. Tänk att ha haft en goding att sitta och slappa med, äta med, gosa med. Jag är trött. Vill inte gå ut eller aktivera mig. Men hade velat mysa med någon. Gnugga näsan o pussas lite. Vila i någons famn.Blir säkert bättre efter att jag ätit. Blodsockret är lågt nu. Kroppen trött. Tänker inte tycka synd om mig själv. Jag har i alla fall ingen att bråka med, ingen att reta mig på, ingen som är dum mot mig. Ingen som jag känner mig mer ensam med än när jag är själv. Det får man vara glad för. Och någon gång dyker han väl upp, han som lika gärna diskar som älskar eller mediterar eller diskuterar. Han som kan kramas.Nu ska jag fixa mat.