båten igen! Har en lite snabbare dator den här gången, men kortare tid på mig. Min egen dator har varit borta i omgångar jättelänge nu. Men om jag förstått saken rätt så ska den fungera när jag får tillbaka den. Förutom mailen som jag får lägga in på nytt ... hur nu det ska gå till, det har jag ingen aning om. Men en sak i taget. Det får jag ta då.Själv har jag oxå varit sjuk. Legat i soffan och tappat näsan på snor, cirka 200 liter. Feber och halsont som övergick i hosta, Ja, en helt vanlig förkylning, alltså. Nu sitter det i bihålorna, men jag mår bra. Kände att jag ville jobba och kände att jag kunde. Och det har gått jättebra.Har tänkt på er mitt i feberdimmorna. Att ta sig till en annan dator har inte varit att tänka på. Det finns nog en mening med allting och kanske är det dags att ta farväl av Alexandra för att återuppstå som en ny variant av mig själv. Jag vet inte. Är ju ganska förtjust i Alexandra. Men har alltid haft lite svårt att släppa taget.Återkommer senare.

lämnar in den i morgon igen. Har blivit förkyld själv också. Inte så farligt än, hoppas kunna vila bort det. Det blev för mycket med både båten och två studiedagar på raken varav den ena dagen var en lördag, dessutom.Lätt huvudvärk, tjock i halsen och allmänt trött. Dessutom ligger jag på golvet för att jag provar en ny teori som har med datorns problem att göra. Men jag tror egentligen inte att det har så stor betydelse.Nu kommer varningen upp för att den ska stänga ner sig så nu får jag sluta. Inte så vidare konstruktivt, men jag fortsätter att fundera över meningen att jag inte kan vara inne på den hur mycket som helst ....

på båten, färdig med dagens behandlingar och undersöker möjligheterna med datorerna här. Fruktansvärt långsamma ... Innan jag åkte stängde min dator precis ner sig när jag skulle skicka ett inlägg till Fru fundersam. Ett jättebra inlägg. Tyckte jag i alla fall. Kanske ska jag göra som marie säger och formatera om. Men nätanslutningen är ju fortfarande sönder. Nåja. Det är kul att prova på något nytt, apropå det här jobbet. Barna verkar klara sig bra hemma. Det är som en helt annan värld här. Jag är lite som ett barn så här första gången. Vet ju ingenting om rutiner och så. Hur hittar man hit eller dit? Var är temuggarna? Hur kommer man ut på däck? Men jag lär mig snabbt. :-)Mitt tålamod med den här datorn kommer inte att vara så länge. Det tar en halv sekund för varje tecken att komma upp på skärmen. PUH!Men det var trevligt att prata lite.Godnatt, godnatt vackra människor ...

När jag nu ska skriva mina fakturor går det inte att öppna det programmet!!! Något har hänt medan datorn var sjuk. Den säger att jag måste uppdatera, men när jag gör det så säger den att det inte finns något sånt program. !!! Jaha? Det är väl därför jag ska uppdatera, eller? Så nu sitter jag här och ska åka i morgon och kan inte skriva några fakturor på flera dagar. Jaja. Ingen idé att få hjärtinfarkt för det. Dottern håller mig på gott humör, gudskelov. Och har hjälpt mig med att försöka uppdatera. Men timmarna har gått och nu kan jag inte sitta här mer. Det blir inte alltid som man vill.Godnatt underbara människor ... dröm vackert ...

som att människor lägger sig som en hinna i mig. De liksom kläggar fast sig i mig. Med sina tyckanden och göranden. För det mesta tycker jag om att träffa och tala med folk. För det mesta är det inspirerande och tankeväckande.Och så kan det vara så där att jag nästan kvävs av andra. Andras åsikter, tankar, känslor går rakt in och tar mitt eget utrymme ifrån mig. Det är när jag är trött. Eller när jag är överbelastad. Eller när jag glömmer att vara fokuserad på ljuset. När jag tror att andra människor inte vill mig väl. Så länge som jag har mitt fokus i ljuset så ser jag också de runtom i ljus. Och när jag tappar det fokuset så hamnar de i mörker. Naturligtvis. Hur viktigt är det då inte att dagligen ta sig tid att ha en stund för sig själv och påminna sig om ljuset? Kanske till och med flera gånger om dagen. Grunda sig i jorden och känna mittlinjen i ljus. Kanske därför jag tycker så mycket om det här forumet. Det känns ... som att jag väljer själv hur mycket eller hur lite jag vill eller kan ta in. Jag har ynnesten att ta del av andras tankar utan att MÅSTA någonting. Kan ta den tid jag behöver för att fundera och eventuellt kommentera. Eller så behöver jag inte säga något alls. Det finns så många sätt att fly undan sig själv. Eller kanske gå vilse från sig själv. Vet inte hur jag skulle överleva om jag inte hade dessa stunder, dagar där jag är själv, där jag nästan inte träffar en människa. Där jag är med mig själv. Diskar, skriver, går, tänker och klappar hunden. Lukter på snön och känner solen. Tänker igen. Nu kommer barnen idag. Härligt underbart. Så är det dags för nya jobbet i veckan. Spännande. Nya möten, nya utmaningar. Och nu har jag haft den här helgen nästan helt för mig själv. Det är en bra förutsättning för att det ska funka alltihop.Försöker släppa egot mer och mer och mer. Det är inte lätt. Ändå vet jag att det är enda vägen. Enda vägen för att bli fri.

Nu ska det väl fungera igen, hoppas jag. Så intressant att vara utan dator ett längre tag. Märker ju att jag ändå har utvecklat ett lätt beroende, även om jag inte bröt ihop av att inte kunna gå ut på nätet. Tvärtom, faktiskt. Trots att det kliade i fingrarna och jag saknade skrivandet och bloggvännerna så fick jag en massa tid över som gick till andra roliga saker. Människan är en fascinerande varelse. Ibland tänker jag att vi bara är en samling gamla vanor. Och de vanorna sitter djupt. Kan känna att jag är inne i ett perspektivskifte på en grundläggande nivå inom mig. Det finns en buddistisk berättelse om en man som drömde att han var en fjäril. När han vaknade visste han inte längre om han var en fjäril som drömde att han var en man, eller en man som just drömt att han var en fjäril. Och där någonstans är jag just nu. Vem är jag egentligen? Bortom alla vanor och föreställningar om världen och om vem jag är. En vibration?En samling partiklar?En tanke?Eller är mitt sanna jag helt enkelt rent ljus?"Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest" som Mandela sa. Och han hade ju haft trettio år på sig att bli klar över det.Förr kunde jag tycka att det var som att få mattan bortryckt under fötterna på mig, när jag gick in i nya ... vad ska man säga? ... ja, när min världsbild förändrades på en fundamental nivå. Hade en inre bild av hur jag stod på en plattform och svävade omkring i universum. Så bröts plattformen sönder och jag hade inget att hålla mig till. Svävade fritt och handlöst omkring. Kuslig och samtidigt spännande känsla. Tills jag hade skapat mig en ny världsuppfattning som gjorde att jag kände mig trygg igen. En ny plattform att stå på, där i rymden. Och så höll det på. Tills jag inte längre hade någon plattform kvar, tills jag kunde förhålla mig i rymden ändå, och hitta riktning av mig själv. Men nu ... nu ändras allt igen. Till vad vet jag ännu inte. Riktigt. Det jag frågar mig just nu när jag sitter här är hur jag ska kunna stå upp för det som blir jag när jag landat i det nya. Det är det som känns mest knepigt. Men det kanske inte blir så stor skillnad utåt. Vad vet jag?