som människa består ofta av olika typer av draman. Känslor, tankar och föreställningar, på gott och ont, sätter krokben för Varandet.

Just nu är mitt liv utan drama. Det är så skönt ...

Och det är en möjlighet att utforska det som jag så länge har velat utforska; hur läker jag mitt inre barn, hur helar jag mitt hjärta från den smärta som följt mig så länge jag kan minnas. Faktiskt väldigt konkret.

Älska din nästa såsom dig själv. Ett vackert uttalande. Som innebär att för att älska sin nästa i sann kärlek så behöver man älska sig själv på den allra djupaste nivån. Förbi allt ytligt, förbi allt materiellt, förbi all smärta, förbi allt som kan kallas "jag".

Det är ingen dålig utmaning. Vårt självförakt är kanske den största miljöförstöringen. Utan det gjorde vi ingenting som kunde skada någon eller något.

har läst miljökunskap i skolan. Där har han lärt sig att det redan är för sent. Miljön är åt skogen och det finns inget vi kan göra åt det. Hoppet är ute.

?

Känns inte som en bra grund att ge gymnasieelever. Vore det inte bättre att skapa samhällsengagemang, dela med sig av lite glöd, hopp och framtidstro?

Vore det inte bättre att skapa en känsla av att det finns något att göra för den som är intresserad och att möjligheterna är många om man vill förändra?

Kunde man inte engarera eleverna så att de får tänka till och göra något aktivt med hjälp av deras idéer?

Borde kanske själv prata med skolan ...

verklighet handlar på den allra innersta nivån om vad man själv sprider omkring sig. Vilken stämning delar man med sig av? Vilka ord använder man? Vilka tankar styrs man av? Vilka känslor sprider man?

Precis som när man gör ost. Vad vill man ha för ost? Grönmögel? Jamen, då tillsätter man lite grönmögelkultur. Eller Västerbotten? Då får det bli lite mögelkultur av det slaget. Eller kanske bara en vanlig guoda? Lite mild och fin. Då blir det den kulturen som tillsätts.

På samma sätt skapar vi en kultur runtomkring oss genom sättet vi lever, agerar och talar. I vår allra innersta sfär, oss själva, börjar det som sedan tar plats i familjen, i släkten, bland vännerna, arbetskamrater osv.

Att bli klar över hur jag vill ha mitt liv är av yttersta vikt, för det är jag som börjar att skapa det.

The Guest House

This being human is a guest house.
Every morning a new arrival.

A joy, a depression, a meanness,
some momentary awareness comes
as an unexpected visitor.

Welcome and entertain them all!
Even if they are a crowd of sorrows,
who violently sweep your house
empty of its furniture,
still, treat each guest honorably.
He may be clearing you out
for some new delight.

The dark thought, the shame, the malice.
meet them at the door laughing and invite them in.

Be grateful for whatever comes.
because each has been sent
as a guide from beyond.

-- Jelaluddin Rumi,
    translation by Coleman Barks

Den är fin :-)

många år sedan insåg jag en dag att jag inte var kapabel att värna om mig själv.

Det gjorde mig otroligt sorgsen. Men det värsta var nästan att se att, trots att jag insåg detta, så visste jag inte vad jag skulle göra åt det.

Det har tagit många år att se att det räcker inte att förstå andra människor, ibland får man tacka nej till dem hur mycket man än förstår.

Annars blir kroppen blir sjuk.

njöt jag av att se regnet falla. Det var så vackert med det tunna, fina och ändå kraftiga vårregnet som genomlystes av solens gnistrande strålar. Jag tänkte att det speglade mitt humör; en del av mig gråter av saknad efter Cassandra, samtidigt som jag känner ljuset lysa inom mig. Det är en underlig känsla.

Men den gör mig medveten om något som jag anat, men inte riktigt fått tag på förut. Något Cassandra försökte säga mig innan hon dog. Något som handlade om att se, verkigen se, vad som för in ljuset i mitt liv. Inte vad jag tror gör det, utan vad som verkligen gör det. Inte vad jag önskar ska göra det, och inte vad jag blir "hög" av. Utan vad som verkligen, på djupet och i sanning för in ljuset i mitt liv.

Och sedan tillåta mig att välja just det.