solen och njuter. Teknikens under att samtidigt kunna förmedla sig till omvarlden.

Dagens tanke: Malet ar att verkligen minnas vem jag ar. Och att leva det.

en tavla ned i huvudet på mig med en rejäl skräll. Det är fascinerande hur kolossalt övermannande det kan vara med dessa negativa, totalt förlamande känslor. Det är lika bra att gå igenom det, att stänga av drar bara ut på pinan.

Först i morse, i meditationen kunde jag se vad det handlade om. Som jag förstår är det ett "kluster iväven" som har dykt upp. Visst har jag varit orolig för min ekonomi många gånger i mitt liv, men aldrig så lite orolig som jag är nu. Ändå ramlade den här känslan ned i mitt huvud och när jag mediterade "såg" jag att det inte bara handlade om mig, utan lika mycket, eller mer, om mina förfäder. Alla bönder och fiskare som försökte överleva och flyttade till olika orter för att man hoppades att det skulle ge bättre utkomst. Hela den grå, förlamande fattigdom som förföljde dem. Kylan, vätan och svälten. Rädslan för att inte barnen skulle överleva. Tröstlösheten när dom dog. Allt det där sitter som en hårboll i mitt bröst. En tät, hoptovad hårboll som hindrar mig från att andas fritt. Som trycker ihop mina lungor och luddar till andningsvägarna.

Det är ingen isande skräck, ingen paralyserande känsla. Bara en grå, luddig matta av tröghet, av förlamning och tröstlöshet. Ingen som får adrenalinet att gå igång, tvärtom. Det bara låser med sin tröstlöshet. Någonstans, djupt där nere i mig själv, bär jag på rädslan för fattigdom. Utan att jag vetat om det. 

Kanske kom den känslan fram när jag separerade mig från skammen. 

igår. Vi ses ibland och ... tar hand om varandra. Allt från meditation till massage och utbyte av erfarenheter. Ofta, ja, nästan alltid visar det sig att det vi kommer med till träffen har samma tema. Utan att vi vet om det. Oavsett om vi setts sedan sist eller inte.

Och gissa vad temat blev den här gången? Som av en händelse handlade det om:

Hur vi styrs av vår skamkänsla. Alla var vi upptagna av relationer som hackade och försökte se klart på vad det var som hände.

Var och en av oss "såg" att i respektive relationer fanns skammen som en bakgrund, ett regndis av känslor som påverkade våra reaktioner och våra val. Men vi kunde också se att den andre i relationen gjorde likadant. Var och en på sitt sätt.

För min del blev det klart hur jag tidigare förnekat min enorma längtan efter att få bekräftelse på att jag är älskad ... och alltså varit styrd av den förnekade känslan. Vilka kringelikrokvägar har jag inte gått för att klara mig ur situationer som kanske, kanske skulle kunna visa mig att jag inte är värd att bli älskad. Visa mig att jag inte är älskad. Och vilken skam jag har försökt undvika genom det! Jag kunde se och förstå hur jag svarat an på andras tavlor, andras rädsla och skam, för att inte se min egen skam, min egen akuta skräck för att inte vara värd att finnas till.

Och tänk så människor som har kunnat styra mig genom att antyda, medvetet eller omedvetet, att jag kommer att hamna utanför om jag inte går med på deras vilkor. Att jag blir avvisad. Min skam har fått mig att  slå knut på mig själv för att vara "rätt".

Och det är jag ju inte. Jag är ju bara jag. Precis som jag ska vara. Gudskelov.

Sedan jag separerade mig från känslan av skam märker jag att jag istället för att bli arg, sur, eller ledsen (eller bara kall och avstängd) i situationer där skammen används för att få sin vilja fram, så blir jag bara förvirrad. Det "tar" mig inte längre. Jag är inte längre rädd för att bli avvisad. Och även om jag inte ser det under tiden det pågår, så ser jag i alla fall efteråt; hur spelet eller dramat växte fram.  Hur min medmänniska enligt gamla mönster försökte skapa en situation som skulle bekräfta gamla smärtor. För att bevisa hur livet ser ut.

Nästa steg är att se det under tiden det händer. Och nästa igen är att se att det aldrig har hänt, redan innan det händer. Då finns det inte längre.

Snacka om förlåtelse ... 

bär på mer skam än andra. Det ser ut som om deras ego är uppblåst och stort, vilket också stämmer på sitt sätt. Eftersom skammen är egots sätt att säkerställa att vi inte får kontakt med det gudomliga.

Men deras smärta är djupare än andras. Deras skam är tyngre, mer genomträngd, rädslan är större för att de inte är värda att bli älskade. Deras separation från ljuset är mörkare, mer plågsam, sorgligare, svårare, tyngre, bittrare än för andra. Därför ser deras ego större ut. De vill göra allt för att undvika känslan av skam. De stöter bort allt som kan antyda att de inte är bra nog, att de inte skulle vara värda att älskas. Och de lägger ut det på sin omgivning.

På så sätt skapar dom sin tavla. Eftersom de stöter bort sin omgivning genom att lägga ut sin smärta bevisas det för egot att han eller hon inte är älskad. Det leder till ännu större ansträngningar att visa att "felet" inte ligger hos den lättkränkte, och så rullar det på.

Det finns ingenting människorna runtomkring kan göra för att förändra den situationen. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek som erbjuds, hur mycket vackert som sägs, vilka handlingar som utförs, allt tolkas utifrån skam. Omedveten skam.

Egentligen tänker jag på narcissister när jag skriver det här. Ett tillstånd där känslan av skam har gått över gränsen och blivit sjuklig på så sätt att den stängs av helt. Men vi kan alla hamna i det här tillståndet kortvarigt. Om vi är trötta, har råkat ut för något vi har svårt att hantera, eller är fysiskt sjuka. När vi inte är i balans, helt enkelt. 

Ändå är allt man kan göra att älska dem.

Utan att sluta älska sig själv, utan att sluta se sitt eget ljus.

Allt man kan göra är att minnas att också de kommer från samma källa som jag själv, från Ljuset.

Att vi är Ett.

på tv nu för ett tvättmedel. Jag har absolut ingen aning om vilket tvättmedel det är och det spelar heller ingen roll.

I alla fall, där visar man människor i kläder med vackra färger och vitt. Dom ser helt normala ut, ända tills dom drar av sig den grå hinnan som sitter som ett lager över de vackra färgerna. DÅ! ser man hur färgerna verkligen ska se ut. Hur klara och rena dom är och hur vitt det vita egentligen kan vara. 

Så är det med skammen. Den sitter där som ett lager av gråhet och matthet över oss, utan att man kan peka på det, utan att vi egentligen kan se det och förstå det. Den får oss att agera som om världen verkligen är grå och matt. Vi förmår inte att låta det ljus vi egentligen har lysa fram. Och om någon vågar, trots sin skam. känner vi andra oss som sämre människor, som inte har förmått att göra det vi innerst inne vet att vi kan. Lysa och älska.

Då är risken stor att vi försöker få den som lyser att skämmas. 

hamnade jag i den lyckosamma situationen att jag kunde separera mig från min skam. Väldigt konkret ritade jag upp den och höll den som den tavla den egentligen är, framför mig. Jag förstod hur den uppkommit och jag insåg på en djupare nivå än den intellektuella, att jag ÄR inte min skam.

Skammen är en gammal känsla som inte har med nuet att göra. 

Men den har styrt hela mitt liv. Den har talat om för mig vad jag får göra och vad jag inte får göra om jag ska vara en bra människa. En älskansvärd människa. Andra har kunnat styra mig genom att ge mig känslan av att om jag inte gör som jag "ska" så kommer jag inte att vara älskad. 

Om andra människor har gjort något som jag blir besviken över så är det min skam som talat. Och försökt få dom att skämmas, för att förstå vad dom har gjort mig. Men det har bara handlat om mig själv. 

Den jag har svårast att förlåta är den som berör min känsla av otillräcklighet och självförakt. Och dom två känslorna är bara ett annat uttryck för skam. 

Efter att jag lyckades separera mig från skammen kände jag mig fri på ett nytt sätt. Stark. Glad. Lugn. Jag är jag och jag är ok. Jag kan göra fel utan att vara en dålig människa. Ljuset lever i mig som det gör i alla människor. 

Så såg jag hur vi människor kommunicerade med varandra genom skam. Hur vi tolkar varandras ord till det sämsta ... för oss själva. En fråga som: Har du tvättat? tolkas som en anklagelse att inte kunna ta ansvar. Inte för att den som frågade tänkte så, utan för att den som fick frågan har en gammal tavla som någon har bankat in i huvudet som handlar om att inte kunna ta ansvar. Det har ingenting med ansvar att göra. Det har bara med gamla, smärtsamma, matchande tavlor att göra.

två gånger har jag klickat bort det jag skrivit, bara för att jag har ett annat tangentbord än jag är van vid.

Jag tolkar det som att det inte är färdigformulerat, det som jag ville skriva om.

Så det var nog bra att det försvann.

Jag väntar lite till.

säger att det är tur att vi har skam, utan den hade vi inte känt några moraliska skrupler och kunnat göra vad som helst mot varandra.

Men jag säger att i samma ögonblick jag inser att det jag gör mot någon annan, det gör jag mot mig själv, så behövs inte skammen för att hindra mig från destruktivitet i vilken form som helst. 

Det vore att skada sig själv.