Att vara närvarande i nuet är en väg in i ljuset. Men hur är man närvarande i nuet om det finns ett "då" som skurit som en knivsegg in i lagren av det jag trodde var jag, och format något som blev ett är efter ett sår som jag inte ens mindes? Ett sår som säger att kärlek kan inte existera utan outsäglig smärta och död.

Så mycket jag förstår efter att ha kommit i kontakt med det. Så många val jag gjort i livet som är grundade på att kärlek och smärta hör ihop. Utan att vara medveten om det. 

Det transformeras genom att jag förlåter det som skedde, mig själv, alla inblandade och Gud. Då blir det o - gjort. Och kärleken blir fri precis som den alltid varit. Jag blir fri.

Kärlek är bara kärlek. En dimension att leva i.