under eftermiddagen.

Flera saker klickade i varandra. Jag förstod plötsligt varför jag har haft så svårt att förstå en kär vän, varför så många missförstånd har uppstått, trots att båda vill väl. Jag förstod hur jag, utan att alls vilja det har skapat situationer som bekräftat mina mönster.

Hur förklarar man en sådan sak? Jag vet inte alls. 

Min upplevelse av att vara fel under min uppväxt har präglat mig hårt. Hur hårt hade jag ingen aning om. Men att vara fel är djupt sammanknippad med skam. Jag fick inte utrymme. Nej, inte jag .... Om man tänker sig att en färg får liv och blir en människa och den människan var jag, så var upplevelsen att färgen inte fick finnas, dvs  min sanna natur fick inte finnas. "Jag" fick finnas om jag antog den av samhället godkända mallen. Och att visa sin rätta färg blev intimt förknippat med skam. Min upplevelse av detta är att alla har rätt att vara sig själva utom jag, och alla ÄR sig själva på bekostnad av mig. Som om andra bara kan vara sig själva om jag inte visar min sanna natur.Som överlevnadsstrategi låter jag mig köras över, blir bollplank, stöttepelare, anpassad. Så långt det går i alla fall.

Paradoxalt nog leder det till att jag skapar situationer där jag, eftersom jag inte känner mig i harmoni med min sanna natur, och har svårt att hävda mig på ett neutralt och kärleksfullt sätt, tar plats på ett sätt som får andra med samma matchande tavla att känna sig hotade. Och så snart jag blir medveten om vad jag har åstadkommit, drabbas jag av skam.  För i mig är den absolut värsta dödssynden, att göra mot andra, det dåliga jag tror att andra gör mot mig. 

Det jag tror att andra gör mot mig är min matchande tavla. Upplevelsen av att inte få lov att kunna, veta, vara, att bli ufryst för att jag kan eller vet betyder att jag inte får vara den jag är. Min rätta färg.

I samma ögonblick som den matchande tavlan är upplöst, finns inte problemet längre. Det är ingen som gör något mot mig. Kanske var det någon i tidernas begynnelse som gav mig ett själsligt sår för att de inte kunde möta mig kärleksfullt och förstående, men det är inte NU och såret jag har upplevt läker i samma stund som jag släpper villfarelsen. 

Alla som matchar min tavla drabbas av samma känslor av skam, men om jag kan släppa min skam så kan jag också se att alla har sina vägar att gå, och att jag inte kan ta ansvar för någon annans förändring än min egen. Jag behöver inte skämmas för att jag är jag. Jag behöver inte be om ursäkt för min "färg". Behöver inte heller lägga band på mig för att inte visa min "färg". 

Allt jag behöver göra är att förlåta mig själv för att jag är den jag är, eller förlåta de omkring mig som jag upplever inte kan acceptera min "färg". Det är egentligen samma sak. 

Bara jag förlåter som om det aldrig har hänt. För det har det ju egentligen inte, det hände bara i min fantasi.

knakar i min kropp.

Det känns som jag växer och kroppen inte riktigt kan rymma mig. Det gör ont lite här och där, är hårt, stelt och kantigt. Men det känns inte helt obekvämt. Upplevelsen är snarare växtvärk. Som att ömsa skinn.

Bara att tala om skam känns skamligt. Har inte haft någon direkt upplevelse av att jag skulle lida av särskilt mycket skam. Men när jag skrev om min känsla häromdagen blev det tydligt för mig att det är just det som det här handlar om.

Skam. 

Att stå i skamvrån. Att skämmas. Att ha gjort fel. Att inte vara värd(ig). 

Att bli förskjuten. Att inte få vara med. Att vara fel. Att inte passa in. Att bli syndabock. 

Någon frågade hur skam kändes? Jag säger att den känns som att frysa till is i nervbanorna och i blodomloppet. Den känns paralyserande. Den känns i armar och ben och huvud som stelnat vakum. 

När skammen drabbar mig inser jag att jag inte borde leva. Jag borde aldrig ha uppstått som fysisk varelse på den här jorden. Jag borde inte finnas till.

Men jag vet att det är skammen som talar. Inte jag. Inte egentligen. Jag vet att det perspektivet är helt falskt och ett evigt lurendrejeri av egot. Ett sätt att blåsa upp sig som en negativ bubbla. Den finns inte. 

Det som finns är den inre ljusvägledaren. Det är det enda som är sant. Det svåra är att komma ihåg det i den paralyserande, stelfrusna värld av skam som förtär den fysiska kroppen. 

Men ändå ... det gick att komma ihåg den här gången. Det gick att komma igenom. Och nu, efteråt, kanske det är möjligt att komma ihåg vilken tavla som återskapades för att smärtan i skammen skulle bli så total när en viss situation uppstår.  Så att jag kan förlåta och gå vidare. 

C G Jung har sagt ungefär att allt som vi inte gör oss medvetna om styr vårt liv. Kommer inte ihåg exakt hur han uttryckte det, men jag hade lappen ovanför min sänggavel i x antal år. Kan jag förstå varför jag var kvar i en konstig relation så länge som jag var, om jag förstår min skamkänsla?

Det är möjligt. 

att vara människa ...

Livet är enkelt och helt ok, till och med ganska underbart. Så uppstår en rädsla i mig, som inte har med verkligheten att göra, som inte har med nuet att göra, men som påverkar hela mig i flera veckor. Genomsyrar mitt tänkande, mitt kännande, mitt varande. 

Till slut kan jag lokalisera vad det är för tavla det rör sig om; att vara FEL, men den här gången hjälper det inte med en gång att se vad det är för tavla. Det hjälper mig att förstå att jag är ute och cyklar, att det inte är andra som är "dumma", att jag missuppfattar och missförstår och att det gör att världen upplevs som hotfull och farlig. Men det suddar inte ut tavlan. Inte med en gång.

Och allt drogs igång av att någon kände sig hotad av min person. 

Jag som kämpat så med att inte vara en besvärlig unge, under hela skoltiden. Som efter lång tid lärde mig att INTE ställa besvärliga frågot, att INTE kräva mer av undervisningen eller skolan, att INTE ifrågasätta de vuxnas konstiga beslut, som blev tystare och tystare för att inte dra på mig suckar och kommentarer från omvärlden. Som syntes mindre och mindre.  

Plötsligt kastades jag tillbaka in i det gamla. Den gamla känslan av att vara fel. Att inte förstå hur jag borde vara, uppföra mig, tala.  Att inte förstå vad som var min ... plats.

De sista dagarna har jag tänkt att det är inte bara min gamla smärta som varit triggad. Flera av mina vänner går igenom samma eller liknande saker, var och en på sitt sätt.  Och kanske är det ett kluster i väven som tiden fått oss att komma ikontakt med. En gammal, gammal rädsla, inpiskad i kvinnors huvuden och nervsystem som handlar just om att vara FEL.

Kvinnor skulle inte tala i församlingen. Kvinnor skulle inte tala i mäns sällskap, kvinnor hade inte rätt att rösta förrän en bit in på 1900talet, kvinnors känslor ansågs som trams, de brändes på bål för inte så många hundra år sedan, på femhundratalet fattades beslut om att kvinnor ändå skulle räknas som människor på det stora kyrkomötet, kvinnors sexualitet förnekades och förnekas på många platser fortfarande, fördömdes och betraktades som djävulens verk. 

Jag känner en klok, äldre kvinna som på fullt allvar kan säga att det är självklart att man måste manipulera män för att få sin vilja fram. Hur skulle man annars får som man vill?

Det är så konstigt.

Det är en stor smärtkropp som vi, som kollektiv, har att förlåta och rensa ut.  Det är tufft att göra det när man känner sig förgiftad av känslan av att vara FEL. För det är liksom allt som finns i hela systemet. Skam. Skuld. 

Tack alla goda krafter för att jag har dessa verktyg som meditation, andning, sömn, böcker, yoga, naturen så att jag kan ta mig ur det. Få perspektiv. Göra om tavlan, sudda ut den.

Tack tack tack

har egentligen förändrats ... inte har jag mer pengar, inte är någonting tryggat ... men i mig har något skiftat. Oron är borta, kreativiteten flödar. Fattar inte riktigt hur det gick till. Men jag har försökt bli mer medveten om min rädsla för dålig ekonomi och förlåta den. Rädslan alltså. 

Har också börjat utbildning som hjälper mig att fokusera på närvaro. Den har självklart hjälpt. 

Är bara lugn och glad just nu. 

Det känns fint. 

ha klarat av en utmaning, där jag mött massor med matchande tavlor och rensat ut, kommer en ny. Nåja, ny och ny ... väldigt gammal. Trodde jag klarat mig igenom den tavlan och att det var lugnt, men ... när utgifterna blir större än inkomsterna blir jag rädd. Det kan jag inte förneka.

Det sitter så mycket gammal skit i cellerna som dallrar igång av ekonomiska frågor så det är helt sanslöst. Ändå är jag verkligen inte särskilt orolig för det ekonomiska, i så fall hade jag aldrig vågat göra det jag har gjort. 

Men ... när jag har mindre att göra och fakturorna blir fler då känns det skakigt. Visst förstår jag att det handlar om matchande tavlor som antagligen innehåller bilder av otrygghet. Utmaningen ligger i att ta sig från den vetskapen till att sätta sig och sjunka in i Stillheten för att kunna byta perspektiv. Eller snarare; för att låta perspektivet byta sig självt. Så att jag kan hämta energi och inspiration och se vad som kan ske, istället för att förstelna av rädsla och oro inför framtiden.

Så det är vad jag ska göra just nu.

En nästan ledig dag ... efter en insats som blev bra ... det känns gôtt!

Njuter ... 

Hmmm