Stämningen förändrades. Luften andades uppbrott. Det fanns en hets som jag inte känt i Dalen tidigare. Det är underligt, tänkte jag, allt blir annorlunda när omständigheterna förändras. Att Utu var bort ur mitt sinne kändes inte längre sorgligt, jag kunde inte längre förstå hur jag hade kunnat lägga så stor betydelse på en man. Det var inte längre intressant, nu handlade det bara om avresan. Vi var uppdelade på sex grupper som skulle ge sig av åt var sitt håll. Det berodde på att Al-Kihiya ville vara säker på att Dalens medvetande på något sätt skulle överleva och nå ut i världen. Vi skulle spridas som solstrålar ut.

Skakningarna fortsatte och nu tänkte jag inte längre på födslovärkar … nu dök istället tankar om ulkningar upp. Jorden var på väg att spy upp något.

Inte förrän alla var helt klara och Al-Kihiya stod beredd att ta avsked av oss förstod jag att han inte tänkte följa med. Han skulle stanna kvar och gå under med Dalen.
- Det måste bli så, Altheia, sa han. Det är som det ska. Det är min väg.

Jag hade så svårt att acceptera hans beslut. Hela mitt inre reste sig och ville skrika åt honom att han inte hade rätt att fatta ett så viktigt beslut utan att rådfråga mig först! Varför hade han inte berättat? Vad var det som gjorde att jag inte räknades, fick stå utanför? Varför skulle alla jag uppriktigt älskade försvinna?

Jag ville rasa, skrika, slå, men gjorde ingenting. Förlorade den lilla gnutta av engagemang jag haft för att starta en ny resa. Kände mig apatisk.

Ingen hade vetat att Al-Kihiya skulle stanna. Alla hade haft en känsla av att han skulle följa med just deras grupp. Det hade varit ett sätt för honom att ingjuta mod i oss. Inte så att han ljugit eller fört oss bakom ljuset …. Vi hade själva skapat förväntningen i respektive grupp och han hade inte motsatt sig den. Rätt eller fel? Vi kanske undvek en del misstämningar under de månvarv som gått, men å andra sidan gick luften totalt ur de flesta när det blev klart att han skulle stanna. Det var fler än jag som kände sig övergivna. Han sa att han i anden skulle vara med varje grupp ändå. Och att det var en av anledningarna till att han stannade; för att på så sätt kunna följa alla.

Jag var förvirrad, uppgiven, nedslagen.

Från det här ögonblicket är mina minnen ännu mer diffusa och fragmentariska. Men jag vet att Dalens stillhet bröts ner och jag kämpade med att behålla den inre balans jag uppnått. Det var svårt när allt förändrades runt omkring mig. Rädslan tog ofta över. Jag önskar att jag kunde säga att jag uppnått ett sådant mått av upplysning att jag, liksom Al-Kihiya, kunde låta allt ske utan att tappa tilliten. Men det var som om mina gamla ärr gick upp igen. Det hade funnits så mycket smärta och så mycket sorg i mitt liv att allt som nu hände tycktes bekräfta meningslösheten i tillvaron.

Jag kände mig oerhört gammal och orkeslös.

Visst förstod jag att det fanns fler sanningar … Al-Kihiya var ett levande bevis för det. Med ett lugn och en tillförsikt som gav alla i Dalen hopp förberedde han, fördelade arbetsuppgifter, vägledde och berättade.

Hans berättelser var fantastiska. Det var berättelser som ingav hopp. Berättelser alla kunde känna igen sig i. Hans historier inte bara lugnade, de gav oss också möjligheten att förstå på ett djupare plan vad det var som hände. Många av de som var där hade gått igenom svåra saker i sitt liv, förlorat människor man älskat, blivit skadade, mött döden i olika former. Sett sina barn dö eller försvinna, bli sjuka eller utnyttjade. Men i Al-Kihiyas berättelser fann vi en förklaring till det som skett, vad det än var. Hans ord hjälpte oss att se klarare. Att komma djupare in i oss själva så att vi kunde komma förbi smärtan och missräkningen över att livet misshandlat oss. Det och hans ögon, som lyste och genomborrade med rent ljus, var det som fick mig att klara av tiden innan vi bröt upp.

Men jag kunde verkligen känna djupt inom mig att jag levt fler livstider under ett liv än jag klarade av. Än jag orkade med. Det fanns ingen död, sa Al-Kihiya. Men jag längtade efter döden. Efter att få vila.

Efter nästan sex månvarv var alla förberedda att ge sig av. Vi visste fortfarande inte varför eller vad som egentligen skulle hända, men vi hade full tillit till Al-Kihiya.

En morgon vaknade vi av att marken skakade. Skakningarna kom tillbaka då och då under dagen. Jag tänkte på värkarna före en förlossning. Vad var det som skulle hända?
- Det är dags att ge sig av, sa Al-Kihiya. Packa det vi kommit överens om, samla ihop er så samlas vi här innan avfärd.

Han lugnade mig och bad mig att komma in. Det var ovanligt eftersom det nästan allt försigick utomhus i Dalen. Till och med när det regnade var temperaturen behaglig. Regnen var milda och ganska snabbt övergående. Luften frisk och sällan för het.
Så berättade han för mig att han känt att något hänt Yemaja. Han hade några dagar innan känt en smärta i sitt hjärta och sedan en plötslig tomhet, som ett mörker. Jag försökte tala om för honom att jag känt samma sak med Utu, men han tystade mig med en blick och sa: - Utu lever. Även om det är knappt. Yemaja är död. Hon har kommit hem till Ljuset. Jag gick för att vara själv när jag kände denna tomhet efter Yemaja inom mig. Det finns en plats uppe i bergen som jag brukar gå till. Jag bad bara om att få veta. Och Yemaja kom till mig. Hon kom som en ljusgestalt och hon var i fullkomlig frid. Jag har aldrig känt mig så … Han skakade på huvudet och jag förstod att det var svårt för honom att beskriva vad Yemaja genom sin uppenbarelse förmedlat till honom.
Han fortsatte:
- Hon berättade att de rest en tid och kommit in bland städer och byar. Det hade blivit större förändringar i världen än hon hade kunnat föreställa sig och hon hade haft svårt att acceptera det. Men trots svårigheter som mötte dem fortsatte de att tala till människor och sprida kunskap om Ljuset som kunde förlösa dem alla. Det visade sig att de fick skicka männen att tala till större folksamlingar eftersom det var förbjudet för kvinnor. Ibland vann de visst gehör, men det var svårt att nå fram eftersom rädslan var stor, speciellt bland kvinnorna. Under en längre färd genom okända trakter råkade de ut för rövare. Först förstod de inte vad som hände, det var som om möjligheten att råka illa ut inte funnits med dem. Männen slaktade alla i följet. Alla som lämnat Dalen är nu döda.

Utu hade slagit följe med dem under en kort tid och hade bestämt att komma efter för att gå med dem. Han hade bestämt sig för att pröva Ljusets väg på allvar. Att försöka släppa Fatima och hela sig själv. När han nu sökte upp dem fann han alla döda, mördade av banditer. Stora som små, män som kvinnor. När han fann sin syster slocknade det nyvaknade hoppet inom honom och hans gamla skuld växte sig stor och stark igen.

- Vad kan jag göra? Viskade jag.
- Ingenting. Han måste komma till dig av sig själv. Du kan ingenting göra. Dessutom har du ditt liv att ta hand om. Det kommer att ske stora förändringar. Inom en kort framtid kommer Dalen inte att finnas kvar längre. Du är en av dem som ska föra människorna oskadda härifrån.

Jag tittade chockad på honom. Vad pratade han om? Det kändes som om jag just kommit till Dalen och nu skulle jag härifrån. Detta var mitt hem! Mitt verkliga hem! Jag ville inte ut igen, jag ville inte kämpa igen så som jag kämpat förut. Jag ville bara söka Ljuset och leva i fred med mina vänner! Jag orkade inte …

Men han berättade för mig att Dalen som den var nu skulle försvinna. Inom sex månar skulle den vara borta.

En dag slocknade ett ljus inom mig. Jag kände det men visste inte vad det var. Ingenting hade förändrats, ändå var det tydligt. Inte förrän natten kom förstod jag vad det var. Utu hade stängt mig ute. Jag gick till vår mötesplats i drömvärlden men den var tom. Det var inte bara så att han inte var där. Hans ande hade dragit sig tillbaka från vår plats. Det var svart, tomt, ett hål. Jag kallade på honom men han gav mig inget svar. Jag ropade, jag skrek. Varför kom han inte? Han var inte död. Det hade jag vetat. Han stängde mig bara ute. Men jag var ju hans vän? Den som alltid skulle finnas för honom när han behövde det. Varför fick jag inte vara hans vän längre? När jag kände in honom var det bara svart. Han hade effektivt stängt mig ute. Tusen känslor slogs om främsta platsen inom mig. Varför? Dög jag inte? Skrämde jag honom? Ville han lida? Hur kunde han behandla mig så, utan förklaring? Vad trodde han om mig? Var jag en trasa som man bara kunde kasta bort? Vänner behandlar man inte så! Jag som ville honom så väl! Jag hade vant mig vid hans närvaro och jag längtade.

I en slags halvdvala gick jag igenom alla tänkbara orsaker till att han inte ville ha kontakt. Och igen sved mitt hjärta. Jag kunde känna att hjärtat var trött på all smärta. Trött på att gång på gång få en glödande kniv in i det mjuka, varma som jag öppnade för dem jag älskade. Fast jag visste att Utu levde i sin smärta och i sin illusion kunde jag inte acceptera att han lämnade mig. För jag ville ta honom ur hans illusion. Jag ville väcka honom. Jag ville att han skulle se sanningen. Att han var utan skuld. Att det inte finns EN kärlek. Och att ligga samman inte bevisar kärlek. Men framför allt att han var utan skuld. Att det som skett var … oundvikligt. I min värld hade det blivit mitt uppdrag. Att rädda honom från sig själv. Nu visade han att han inte ville bli räddad. Varför ville jag så desperat rädda honom?

Den natten var som ett slags reningsbad. Den tog ifrån mig mina sista illusioner.

Ändå nådde jag inte fram …

På morgonen gick jag för att söka upp Al-Kihiya. Han stod inte att finna någonstans. Ingen visste var han var. Mina tre vänner sa sig inte vara oroliga, men jag kunde inte skaka av mig en känsla av obehag. Nej, sorg var det. En gråtung känsla av att något var fel. En tung matta av våt ylle låg över min tillvaro. Jag visste att något var fel.

Tre dagar senare kom Al-Kihiya vandrande ner ifrån bergen. Han hade sökt stillheten och Ljuset. Det var tydligt att något hade hänt. Han var förändrad, fast det var svårt att sätta fingret på vad som förändrats. Jag hade alltid upplevt honom som ganska gammal, men nu var han tidlös. Smalare, knotigare och ändå spänstigare än förut. Ögonen som redan tidigare lyst av tillit och kärlek var nu nästan outhärdliga att skåda in i. De sa sanningar som jag inte visste om jag ville veta.

Jag mötte honom utanför hans hus när han var på väg att söka upp mig. Helt olikt mig började jag babbla nästan hysteriskt och berättade om Utu och om min oro för honom och för Al-Kihiya själv.

Tidigt nästa morgon gav de sig iväg.

Det var tomt utan alla dessa älskade människor. När Yemaja var borta tänkte jag ännu mer på Utu. Jag sökte honom mer intensivt i drömvärlden än förut. Ibland kom han, ibland inte. Mitt behov av honom var större än hans av mig. Jag ville att han skulle hålla mig, så som han gjort när jag var sjuk. Jag uppfylldes av självömkan. Mina sysslor hjälpte mig. Jag var tvungen att ta itu med lamningen och utfodringen. Se till de andra djuren och ta hand om uthusen. Jag var inte ensam om dessa sysslor. Men jag tog på mig det tyngsta arbetet. Jag var ju stark. Det märkliga var att djuren ofta sökte upp mig när det var dags att föda. Jag såg mig inte som de minstas hjälpare, ändå kom de till mig. Och det gick alltid bra. Ibland fick jag hjälpa till genom att dra ut dem, ibland fick jag sätta fart på värkarbetet med massage eller örter. Det var som om jag visste hur jag skulle göra instinktivt. Och de gav mig en sådan underbar känsla, de små värnlösa djuren. Vid Yemajas frånvaro dröjde det inte länge förrän också människorna kom till mig när de skulle föda. Tidigare hade de vänt sig till henne. Det var ett fantastiskt arbete. Att få se hur en ny människa kom till världen. Att få ta emot dem. Att få älska dem. Ja, de rörde vid mitt hjärta. När jag såg in i deras klara ögon såg jag hur de kom med Ljus. Deras budskap var att påminna oss om att vi alla bar på samma Ljus.

Det gick en tid. Hur lång vet jag inte, tiden i Dalen var utan betydelse. Jag visste att Al –Kihiya saknade Yemaja, han hade magrat och sjunkit ihop en aning. Men ljuset i hans ögon hade snarare ökat. Den milda blicken genomsyrade den han mötte med kärlek. Vi satt ofta ihop på kvällarna. Delade kvällsmaten eller en kanna té. Bytte erfarenheter om dagen. Mycket sällan talade vi om de som gett sig av. Ibland höll vi varandras händer.

De tre kvinnorna som tagit hand om mig när jag anlände till Dalen hade blivit mina bästa vänner. Fast de inte alls påminde Doris och Adamanthea kände jag lika stor närhet till dem. En var född i Dalen och hade inga erfarenheter av livet utanför. En underbar oskuldsfullhet följde henne. Hennes totala frid hjälpte mig många gånger när mina ärr skavde som värst. Hennes skratt var som nektar. Vi ville alla höra henne skratta och tog ibland till tjuvknep för att få henne till det. Hennes namn var Asanja. Den andra kom med en grupp flyktingar från en krigsdrabbad stad långt därifrån. Hon var bara sju när hon kom, men det hon sett som barn hade präglat henne djupt. Precis som jag, när fruktansvärda saker inträffade, blev hon stum. Jag förstod henne precis. Det finns inget mer att säga, varför ska man då tala? Det går helt enkelt inte att förmå sig till att göra det. Hon var tolv när orden började komma tillbaka. Själv sa hon att det var Asanjas skratt  som fick henne att tala. Hon ville så gärna höra det att hon började prata för att kunna skoja med henne. Asanja gav henne livslusten tillbaka. Gandhara var hennes namn. Gandhara sjöng nästan jämt. Hon hade en vacker och ren stämma som förtrollade de som lyssnade på henne. Märkligt med tanke på att hon inte tillåtit sin stämma att höras över huvud taget under så lång tid. Och hela tiden hade hon burit på så underbara ljud inom sig. Nininsina, den tredje kvinnan var lite äldre än de andra. Hon hade en varm och kärleksfull utstrålning. Man ville sjunka in i hennes famn och bara vila där. Men hon var stark som ett dragdjur. Hon tränade varje dag sin kropp för att den skulle bli ännu starkare. De var Dalens tre kraftfullaste Helare.

Och så jag …

 Det var fest kvällen innan de gav sig av.  Stora eldar tändes och vi hade spel och turneringar i olika lekar. Skådespel uppfördes som handlade om deras uppdrag och eldslukare och gycklare dansade runt. Jag stod hela tiden lite vid sidan om. Precis som när Drottningen förberedde inför slaget när vi alla blev slaktade visste jag att detta inte skulle gå bra. Jag hade försökt tala med Yemaja om det. Hon avfärdade mig med att det var min oro och mina gamla erfarenheter som spökade. Jag tvivlade på mig själv. Min kontakt med Gudinnan var inte vad den hade varit. Mitt liv var skakat i sina grundvalar. Jag höll på att byta ut min gamla verklighet mot en ny. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Men detta var den största förändring jag gjort. Om jag lyckades. Kunde jag då lita på min känsla? Till slut blev den så stark att jag sökte upp Al-Kihiya.

- Al-Kihiya, sa jag, jag har ingen bra känsla när det gäller den här resan. Vi borde hindra henne. Jag har tvivlat på mig själv, men jag har fått samma budskap förut och då stämde det. Det var när kvinnobyn gick under. Hon borde inte åka!

Al-Kihiya tittade länge på mig. – Du har rätt, sa han. Jag har samma känsla. Men se dig omkring. Vad ser du? Frihet. Det är det som är själva grunden till att något som detta kan fungera. Frihet och en gemensam idé om att varje människa har rätt att vara sig själv. Det är då vi hittar Ljuset inom oss. Vi kan inte tvinga någon till något. Ingen av dem som ger sig iväg är tvingade. Allt sker av egen fri vilja. Jag har sagt till henne att jag inte tror att det kommer att lyckas. Att världen inte är redo ännu. Men hon känner att hon måste åka för barnens skull. Hon vill bara förkorta lidandet i världen. Det vore fel av mig att hindra henne. Hon känner alla tvivel, men något inom henne säger att hon måste försöka. Vi måste låta dem ge sig av. Det är bara i frihet kärleken kan leva. Utan frihet blir den band eller boja. Vi får ha tillit till att vad som än sker så sker det som ska ske.
- Även om de blir dödade? Kan vi ha det på vårt samvete? Är det rätt? Jag nästan grät när jag spottade ur mig frågorna.
- Kan vi ha på vårt samvete att ta över vuxna människors beslut? Kan vi ha på vårt samvete att ta friheten ifrån fria människor? Altheia, jag har grubblat mycket på detta. Talat med Yemaja om det. Om vi skulle bestämma över henne skulle vi rasera allt som finns här. Detta är ett beslut hon var tvungen att ta. Jag vet inte varför, jag vet bara att det är så. Om de misslyckas … då dör de i frihet.

Jag grät. Jag älskade Yemaja innerligt. Hon var den mor jag aldrig haft, och den syster jag saknat så länge. Borde jag inte tvinga henne att stanna?   Som jag borde ha tvingat Drottningen … jag insåg att det var omöjligt. Lika lite som jag kunde ha hindrat Drottningen, lika lite kunde jag hindra Yemaja. Istället gjorde jag henne sällskap när hon tittade på eldslukarna. Hon såg strålande ut. – Jag vet, sa hon plötsligt, i låg ton till mig. Jag vet vad du tänker. Och kanske har du rätt. Kanske är det ett omöjligt uppdrag. Men jag känner så starkt att jag måste göra det. Och den drivkraften vet jag att jag måste följa. Det är en högre makt som leder mig. Den har alltid lett mig rätt förut. Jag förlitar mig helt på den. Hur det än går. Kom ihåg det, min vackra syster, hur det än går så blir det som det ska. Ingenting är som det ser ut att vara. Minns det. Alltid.

M för att du gjorde mig uppmärksam på oklarheten i "får lov att vara människa". Jag har förtydligat mig och lagt till lite. Mer sådant! :-)

Eftersom barnets växande var den gemensamma förutsättningen, förutom upplevelsen av Ljuset, uppstod inga frågor som hade med hierarki att göra. Samhället var uppbyggt med barnens bästa för ögonen. Barnens bästa handlade också om att de vuxna skulle må bra. Man arbetade tillsammans, man skötte djuren, hämtade vatten, bar ved, sådde och skördade, byggde och bad tillsammans. Bönerna var inte böner om att få, utan böner om att leva i sanning. Var och en gjorde det den var bäst på. Då och då bytte någon uppgifter därför att det var dags att lära sig något nytt. Det var alltid någon annan som tog över, någon som i sin tur behövde nya arbetsuppgifter. Och allt skedde i frihet.

Ibland lade jag mig naken i gräset vid bäcken. Att dansa för Gudinnan hade jag inte gjort sedan Joas dog. Jag kände konstigt nog inte längre något behov av det. Men att få vara naken i naturen var en rättighet som jag inte förvägrade mig. Där hände något med mig. Vattnet porlade, solen värmde och jorden bar upp min kropp … Jag blev Ett. För en stund var jag alldeles hel och såg allt klart. Men i vanliga fall visste jag att jag inte var hel. Inte alls. Ärren var skarpa och skavde. Jag upplevde en kluvenhet mellan mitt seende och mina minnen. Mellan helande och smärta.

Men Yemaja hade beslutat att ge sig av. Det var hennes övertygelse att vi inte längre kunde dölja för världen de insikter Dalen hade givit oss alla. Det var så enkelt. Det handlade om att lyssna på varandra och ge varandra utrymme. Att låta barnen vara centrum och att tillåta Ljuset, värmen och kärleken ta plats i våra liv. Det var så enkelt. Al-Kihiya tänkte inte ge sig av samtidigt. Någon behövdes som stannade kvar och … gjorde det de två gjort tillsammans förut. Om allt gick som det skulle kunde han komma efter. Om allt gick som det skulle kunde hon komma tillbaka. Om allt gick som det skulle behövdes inte Dalen som en tillflyktsort längre. Då skulle alla vara fria överallt.

Jag frågade om jag skulle följa med. Jag var ju krigare. Inom mig kände jag ett enormt motstånd. Ändå erbjöd jag Yemaja mina tjänster. Hon log emot mig och sa att jag inte var tillräckligt frisk ännu för att ge mig ut i världen. – Dessutom är det inte krigare vi behöver, det är ljusväktare. När vi delar med oss av våra erfarenheter kommer man inte att vilja annat än dela vår väg.

Hon såg så trygg ut när hon sa det. Men jag visste att också hon hade en flaga tvivel i sig. Hon gjorde det för barnen. Yemaja stod inte ut med att veta att alla dessa barn gick miste om sin barndom, sitt liv, sig själva. Även om hon tvivlade var hon tvungen att göra något. Med sig hade hon människor som själva valt att följa henne. Allt som allt var det etthundrafemtio män, kvinnor och barn som gav sig av. De flesta hade bott där mycket länge. De gav sig av med fyllda förråd och med gåvor till fattiga och rika. Vi hade gott om honung och kryddor, läkemedel och vackra ting som skapats av våra konstnärer och hantverkare.