Under de många, långa närmast tranceliknande timmarna i den lilla grottan, i nära kontakt med Jorden, sög jag åt mig av Hennes kraft. Min bitterhet hindrade min från att läka min själ, men min kropp blev stark igen. Sakta växte någon form av plan fram. Nåja, plan var kanske för mycket sagt. Snarare dök bilder upp i mitt inre som vägledde mig mot framtiden. Bilder av en vandrare, ständigt på väg. En man, klädd i en ullmantel. Sådana som herdarna bar i alla väder. De till och med använde dem som tält ibland. Jag visste att mannen i mina bilder var jag. Och valpen var med mig. Jag kallade henne Xandra. Det stod helt klart för mig att en ensam kvinna inte skulle klara sig länge bland andra människor. Även om jag kom till trakter där man inte kunde känna till dråpet. Man skulle försöka ta mig tillfånga för att göra mig till en mans ägodel. När det inte gick skulle man döda mig. Att jag skulle kunna möta någon som Laertes igen slog mig över huvud taget inte. Att jag skulle vilja det fanns inte i mitt medvetande. Laertes var ett stort blödande sår i mitt hjärta. Smärtan över att ha förlorat honom bar jag ständigt med mig. Bakom hjärtats stängda portar fortsatte såret att pulsera. Skulle aldrig medvetet utsätta mig för något sådant igen.

Om jag ville leva som en fri människa fick jag föreställa man. För att inte bli avslöjad kunde jag inte stanna länge på något ställe. Bästa förklädnaden verkade vara ullmanteln. Mitt hår var långt och en aning lockigt. Det var vanligt bland många yngre män att ha långt hår, ofta i svans i nacken. Jag kapade det till axlarna med hjälp av min kniv. Medan jag tillryggalade en längre sträcka mellan mig och min våldtäktsman tänkte jag hålla mig undan människor på dagen för att närma mig dem på kvällen. Då kunde jag dessutom ha kapuschongen uppfälld. Lite grådaskig jord i ansiktet och en manhaftig gång, så skulle ingen titta två gånger efter mig. Nu, i början av Solens tid, skulle det inte vara några problem med att hitta något att äta. Det växte mycket som var både smakligt och stärkande. Förresten kände jag fortfarande ingen hunger och skulle klara mig gott på mycket lite att äta. Kanske skulle jag och Xandra kunna jaga ihop?

Tack, Gudinna, för att jag fick valpen! Mitt sällskap, mitt stöd, min tröst. Min vän. Sannerligen, utan henne hade jag varit levande död.

Att få tag på ullmanteln var inte så svårt som jag trott. Det svåra var att hindra Xandra att avslöja oss. Mannen jag tog den ifrån hade lagt den i vindskyddet som fungerade som herdehus. Själv var han långt uppe i bergen med fåren. Xandra fick upp hans vittring efter att ha luktat på manteln och satte iväg uppför sluttningen. Eftersom hon fortfarande var så liten förstod hon inte mina signaler. Det enda jag kunde göra var att så snabbt som möjligt bege mig åt motsatt håll. Jag hoppades att hon skulle ha knutit an till mig så pass att hon gav upp sitt spår för att följa mig. Småspringande, med manteln i handen begav jag mig västerut, i den riktning jag börjat min långa vandring.

Det tog henne ett bra tag att komma ifatt mig. Då var hon så trött att hon somnade så snart jag stoppat in henne i min ränsel. Jag berömde henne och sjöng kärlekssånger för henne medan jag gick. Jag kunde öka takten. Jag insåg också hur viktigt det var för oss att träna vår kontakt. Skulle vi färdas ihop måste vi kunna samarbeta. Som jag och Nacza.

Jag hade kunnat gå tillbaka till vår lilla håla, men såg ingen anledning till att vänta med att börja vandra. Så långt jag kunde se in i framtiden var jag på väg. Ja, kanske var det så mitt liv skulle se ut. För alltid. Ständigt vandrande.

Vi gick hela den dagen, och nästa också. Stannade bara för att äta och dricka. Xandra satt lika ofta i min ränsel som hon sprang bredvid. Eftersom hon gjorde ständiga utflykter från färdriktningen så tillryggalade hon säkert tre gånger så långa sträckor som jag. När hon var på marken. Jag ville bära henne oftare än jag gjorde, men det gick inte! Hon blev tokig. Gläfste och gnydde och snodde runt. Jag trodde väskan skulle gå sönder! Natten tillbringade vi under ett klipputsprång vid en hög kulle. Framför oss bredde låglandet ut sig och bakom oss reste sig bergen. Inte en människa hade vi stött på. Några hus hade skymtat på avstånd, några herdar högt uppe på kullarna. Men ingen som gick vår väg. Det kändes bra. Tredje dagen blev det riktigt varmt. Vi fick stanna vid middagstid vid en bäck som rann ner från bergen. Det var omöjligt att ha manteln på sig. Jag förstod att jag skulle behöva fler manskläder. Vid bäcken passade jag på att skölja upp fårkappan. Det skulle ta dagar för den att torka, men den skulle i alla fall göra det så småningom, så varmt som det var. Varken jag eller Xandra gillade lukten av mannen som ägt den. Efter genomsköljningen gned jag in saften från olika väldoftande blad och lyckades åstadkomma något som luktade dränkt får med blomdoft. Men det var bättre än den där mannens svettlukt. Humöret var ganska bra. Jag kände mig nöjd med mig själv. Mina framtidplaner var inte direkt lovande, men jag hade i alla fall en aning om hur jag skulle ta mig vidare. Jag hade en fantastisk reskamrat. Vi sov ett par timmar under buskarna vid bäcken.

Vi hade alltid varit noga med att hela oss efter allt råkade ut för. Alla starka känslomässiga händelser tog vi hand om. Det spelade inte någon roll om det var våld och död eller älskog och barnafödande. Vi helade oss så att vår kraft inte skulle bli kvar i händelsen, fastna i det som skett. Det var känt att hämndbegär och hat tog kraft och åt upp hjärtat inifrån. Det gjorde tanken oklar och stridsmoralen låg. Det fick Stridsgudinnan att vända sig bort från en.

Strid tog vi bara vid öppet hot. Med jämna mellanrum fick vi påbud från olika ”furstar” som såg det som sin plikt att visa oss kvinnors rätta plats. Deras mål hade varit att splittra oss. Vi skulle bli svagare då. De ville dela oss mellan sig och äga oss.

Äga oss! Hur skulle en man kunna äga en kvinna? Det är lika omöjligt som att äga marken, vattnet eller himlen!

Ändå hade det blivit vanligt att man stängde in mark och kallade det för sitt. De självutnämnda furstarna kallade människor för ”sitt folk”. Och som det såg ut kunde män tillåta sig att bli ägda. De slogs för sin furste och gjorde som han sa. Tänkte inte män själva?

Vi slogs helst inte. Vi hämnades normalt inte. Vi fick hjälp med sådana nedbrytande känslor. Men vid ett öppet, yttre hot slog vi för vår överlevnad. För vår frihet, för vår rätt att leva som kvinnor. Fram till sista slaget hade vi alltid vunnit.

Vad jag kunde förstå hade männen sett till att gå samman för att kunna besegra oss. Vanligtvis bråkade de med varandra. Men nu hade de alltså gjort gemensam sak och lyckats. De hade varit ohyggligt många. Jag kände hur jag ville ge efter för hatet! Låta det fylla mig och göra mig oklar och kall! Då mindes jag min upplevelse i trädet.

- Minns att Livet alltid söker balans, alltid strävar mot Harmoni.

Vad betydde det? Meningen tumlade omkring i mitt huvud innan den slog sig till ro … utan att jag förstod mer för det. Orden hjälpte mig fast jag inte kunde förklara varför. Kanske inte att bli fri från bitterhet, men de hjälpte mig från att bli galen av hat. Jag stängde mitt hjärta för att överleva, men det fanns en som hunnit komma in idet innan jag låste ordentligt. Det var den lilla valpen.
Hon låg vid min sida, och hon låg i min famn. Ibland när jag vaknade, låg hon med tassarna runt min hals och nosen inborrad under mitt öra. Åh. Detta varma, ömhetstörstande liv! Hon räddade mig från att gå under genom att hålla gnistan av kärlek vid liv i allt det förkolnade, svarta, som annars var mitt inre.

Jag åt inte mycket under de här dagarna. Lite torkade rötter jag fått med mig i min ränsel, några av växterna runt källan var som var ätliga, de sprödaste bladen på citrusträdet. Det fanns ingen hunger i min kropp. Det var helt och hållet någon slags överlevnadsinstinkt som fick mig att stoppa något i magen. I början var jag orolig för hur valpen skulle klara sig. Det fanns ingen mat jag kunde erbjuda henne. Bara vatten. Skulle hon kunna söka föda själv?

Men andra natten vaknade jag av att jag var själv. Valpen hade smitit ut och när jag kikade ut i det svaga månskenet såg jag att hon fångat en sork som hon gnagde på. Tredje natten väckte hon mig med sitt speciella lilla gny. Hon erbjöd mig att dela hennes måltid som även den här gången bestod av en sork. Det rörde mig djupt och jag tackade henne och berömde henne och insåg plötsligt att jag inte var ensam längre. Vi var två.

Vad skulle jag göra med denna starka och friska lilla hynda? Hur skulle jag kunna föda henne när hennes egen mor inte kunnat? Försiktigt bar jag ut henne i solskenet och förde henne till den lilla gropen med rent vatten. Även om hon till en början gjorde allt för att komma loss, bet och ormade sig, så glömde hon det när jag försiktigt dippade hennes nos i vattnet. Hon drack girigt och då och då lyfte jag upp henne för att hon skulle hinna ta några andetag. När hon äntligen druckit sig otörstig somnade hon tvärt.

Jag kände mig lika trött som valpen. Underlivet hade börjat värka mer. Eftersom hundarnas håla varit stor beslöt jag mig för att lägga mig där tillsammans med valpen. Jag tänkte att det återigen skulle vara som att vila i Moder Jords famn för att hon skulle kunna läka mig.

Även om den varit stor för hundarna var den inte stor för mig. Men jag klagade inte utan trängde in mig. Valpen vaknade inte trots mitt stök. Jag gled in i ett svart hål av trötthet. När jag vaknade var jag torr i munnen. Den lilla hunden hade trängt upp sig mot min kropp som i ett sökande efter värme och närhet. Vi värmde varandra, jag och valpen. Vi hörde varandras hjärtan slå och lät vår andedräkt mötas. På något sätt påminde hon om min häst. Nacza hade varit som en del av mig. När jag satt på hennes rygg kände jag mig hel. Hon visste alltid vad jag tänkte. En förlängning av mig själv. Saknaden efter henne överväldigade mig. Tårarna började rinna. Jag lät mig släppa taget och det rann och rann. Så kände jag valpens avslappnade andetag under min hand. Plötsligt gnydde hon till och tryckte upp nosen i ansiktet. Med yttersta spetsen av sin tunga slickade hon bort det blöta på mina kinder. Det gjorde mig lugn. Tankarna vandrade.

Jag undrade om de hade lyckats följa mina spår, de som vid det här laget säkert hade funnit den döda kroppen. Självklart skulle man förstå att det var en kvinnas verk, eftersom han var snöpt enligt den gamla traditionen. Det betydde också att det var en fri kvinna som gjort det. Och en fri kvinna var ett hån mot hela den nya kulturen med den manliga Guden. Den kultur som sa att kvinnan var vek och underställd mannen. Men jag var skicklig på att dölja mina spår … å andra sidan hade jag befunnit mig i chock. Kunde jag verkligen lita på mig själv? När jag försökte tänka tillbaka var allt oklart. Jag mindes inte vad jag gjort och inte. Men platsen jag befann mig på kunde jag i alla fall rensa från spår. Jag ålade mig ut från hålan.

Jag tog bort allt som påminde om att en människa befunnit sig där. Hundarnas grav kunde jag inte göra mycket åt, mer än att täcka dem så mycket som möjligt med jord och kvistar. Blodet rann fortfarande mellan mina ben men inte alls så häftigt. Det var på väg att läka. Jag band upp nytt gräs mellan benen. Det kändes svalt och skönt. Smärtan lindrades.

Laertes. Jag hade inte vågat närma mig tanken på honom. Det gjorde så ont. Men nu kunde jag inte hålla honom borta längre. Jag undrade om han sökte efter mig. Jag undrade vad han tänkte. Skulle han förstå varför jag försvunnit? Skulle han förstå att det inte fanns något annat att göra? Skulle han förstå att om jag sökt upp honom hade jag kastat en skugga över honom och hans familj och det hade ändå inte kunnat bli vi, eftersom jag hade dödat en man? Jag hade inte haft något val! En del av mig hoppades att han skulle glömma mig snabbt och hitta sig en ny kvinna. En annan del av mig ville att han skulle leta tills han fann mig. Men själv visste jag att det bästa för oss båda var att jag bara försvann.

Jordens krafter läkte mig, valpen fick mig att vilja leva, men återigen glömde jag att hela min ande. De ritualer och ceremonier jag så väl kände till som ingick i helandet av anden; det var som om jag inte förmådde att utföra dem själv. Eller förträngde jag dem? Var mitt hjärta redan så hårt att jag inte ville läkas utan istället vårda mina inre sår för att hämnas? För där fanns en lust att nära det växande hatet, att ge igen, att döda.

Den här känslan var inget jag var van vid.

Mitt sköte värkte. Jag var svullen och kunde känna stelnat blod krackelera när jag började röra på mig. Grenklykan var bred nog, men gav inte utrymme för några större rörelser. Att sova där hade varit en omedveten balansakt.

Plötsligt mindes jag Ljuset och Rösten. ”Kommer alltid att söka. Söka för att finna. Genom alla tider, i olika skepnader, som man eller som kvinna” . ”Förståelse” . ”Balans” . ”Harmoni”.

Jag slöt ögonen och kände mig så fruktansvärt trött. Vad var det som hände? ”Kommer alltid att söka” Hur skulle jag förstå det? Av trötthet och uppgivenhet började tårarna sippra fram under ögonlocken och alldeles, alldeles stilla grät jag, utan att kunna hejda det. Utan att vilja hejda det. Det var som om alla mina krafter var slut.

Då hörde jag svaga gnyenden under mig. När jag tittade ner låg en livlös hynda under trädet. Hennes spenar var stora och fyllda. Så snabbt det gick med värkande kropp och ett trasigt sköte klättrade jag ner och la mig på knä bredvid henne. Hon var utmärglad och mycket svag. Ena benet hade en gammal skada och jag antog att det gav henne problem när hon skulle jaga. Det var helt klart att det var en vildhund. Grå och raggig, knappast ompysslad av mänskliga händer. Jag försökte få i henne lite av det vatten som var kvar i lägeln, men hon tog inte emot. Med huvudet i mitt knä, medan jag strök henne över ryggen, dog hon. Det gick att gräva en grund grop i den lösa jorden under en buske och där återbördade jag henne till Modern. Någonstans inom mig undrade jag om hyndans öde var samma som mitt. Att dö uthungrad och törstig, skadad, ensam i vildmarken. Fast hunden hade inte dött ensam. Solen går ner bara för att kunna stiga upp. Död och pånyttfödelse. Det slog mig att det någonstans i närheten fanns en kull med valpar som väntade på sin mamma. Jag började undersöka min omgivning. Trädet jag sovit i under natten var det enda riktigt stora i närheten. Det växte lite låga buskar här och var, men till vänster om trädet en bit bort fanns ett område med fylligare växtlighet. Inga stora träd, men några små, som tillsammans med lite gräs och grönare buskar sa mig att det fanns vatten. Bakom den lilla ön av grönska låg ett litet berg, knappt mer än ett stenblock med mindre stenblock strödda på  och runtomkring.  

Vatten behövde jag och stenblocken var ett troligt ställe att ha ett gryt på.

Vattnet var lerigt, men när jag grävde ut leran under rötterna på en av buskarna strömmade det fram rent och friskt. Det räckte både till att släcka törsten och tvätta sig ordentligt. Det var skönt att befria sig från det intorkade blodet och skönt att skölja ansiktet från tårar. Jag upptäckte att träden var citronträd, uppfriskande och renande. Ännu fanns bara knoppar, men det räckte för att lätta lite på min bitterhet över livet. Jag hittade en del ätbara rötter, bland annat kvickrot, som tillsammans med vattnet räckte för att lindra tomhetskänslan i magen. Gräset band jag upp mellan mina ben för att lindra värken och svedan. Sedan började jag undersöka klipporna.

Jag tog god tid på mig. Det kunde vara så att om valparna blev rädda för min lukt eller för okända ljud så skulle de bli tysta och ligga och trycka. Men det dröjde inte alltför länge innan jag hörde små gläfsande gnyenden. De låg i en ganska stor håla alldeles invid det  lilla berget. Ingången var  nästan helt täckt av klippblock, men det var inte svårt att få undan några av de mindre och jag lyckades krypa in. Därinne fanns bara två valpar. En hanne och en hona. Hannen var i dåligt skick. Han reagerade knappt när jag kom, medan honan morrade och visade tänderna. Tuff och rädd samtidigt.

Det fanns inget val. Jag hjälpte hannen att möta sin mamma. Ett hårt slag i huvudet, ett snitt över strupen och han fick dela grop med sin mor.
- Moder, tag dina barn tillbaka! Gör med dem vad Du finner bäst i djup välsignelse!

Jag byggde också upp ett litet stenröse över dem för att det inte skulle locka dit så många vilda djur. Dels för min och valpens skull, men också för att jag ville att de skulle återgå till Jorden utan att slitas i bitar. Den lilla honan tryckte fortfarande inne i grytet, räddare och ilsknare än någonsin. Hon var mer än några månar gammal. De skulle säkert ha ätit kött om hyndan förmått jaga. Nu hade de blivit diade långt över tiden. Jag sände den stackars hyndan en medlidsam tanke. Hon hade kämpat.

Förvirrad och ensam. Åter vände jag mig till källan och försökte tvätta av min kropp för att på något sätt göra den ren. Jag kände mig stum. Stum i anden, stum i kroppen och stum i orden. Förgäves försökte jag få kontakt med Gudinnan, men det var tyst. Eller så hörde jag inte. Bedövad utförde jag med stela rörelser vad jag trodde var bra för mig. Ingenting fick stumheten att släppa.

När solen gått över sin topp och börjat sjunka förstod jag att vakten som låg där snart skulle bli saknad. Fann man dessutom mig, en fri kvinna, en ”lös” kvinna, skulle man förstå vad som hänt. Att jag var ansvarig för hans död. Det betydde min död, lika ofrånkomligt som att dag följer på natt och natt på dag. I deras värld var våldtäkt inget brott.

Jag återvände till våra sovplatser. Fysiskt var jag ren, också mitt sår mellan benen trodde jag att jag fått rent från sand och kroppsvätskor. Jag gnuggade ett blad med läkande egenskaper mellan händerna och fick fram växtsaften. Det strök jag över såren.

Fortfarande utan att kunna tänka klart bröt jag mitt läger. Vi hade alla varit experter på att slå läger och att bryta dem utan att det syntes. Laertes hade tagit med sig sina saker och hans sovplats var lätt att utplåna.

Oseende började jag gå.

Vidden av det som hänt började långsamt, mycket långsamt gå upp för mig. Jag valde att gå västerut. Knappast ett medvetet val, definitivt inte genomtänkt. Packningen kändes tung att ta på sig och inte lättare att bära. Först när natten var ett faktum stannade jag. Det var för mörkt för att tillreda ett läger, men jag hittade ett kraftigt träd vars konturer syntes genom det molntäckta månljuset.

Under min vandring hade en tanke fått fäste i mig. Den hade utkristalliserats efter hand och till slut var det en enda som malde i mig.
- Gudinna, varför har du övergivit mig? Övergivit oss? Varför har du övergivit oss? Mig? Hur har du kunnat överge oss? Åh, Gudinna, varför har du övergivit mig?
Mitt sköte värkte medan jag gick och jag kände att blodet började rinna. Men ingenting fick mig att sluta sätta ena foten framför den andra och upprepa frågan:
- Varför har du övergivit oss?

Jag hade nästan inte ätit något på hela dagen, bara druckit lite. Det kändes som en oerhört svår reningsprocess. I klykan i trädet upplevde jag min bön till Gudinnan mycket exakt och klar, på ett sätt som är svårt att beskriva. Som om det inte fanns något mellan mig och Henne. Bön kanske det inte var … snarare ett tal, en begäran. Nu talade jag högt, utan tanke på att vara försiktig ifall någon människa skulle kunna höra.

- Varför har du övergivit oss? Hur har du kunnat lämna oss? Vi har alltid följt dig, alltid sökt förstå dig och Livet och dess Helighet. Vi har värnat om dig, slagits för dig, tagit, inte alltid lätta, beslut för att följa din vilja. Jag vet att Du finns där, att Du hör mig! Vad är meningen med att gömma sig? Visa dig! Ge mig ett svar! Vad är det som händer? Är det Jordens död som återstår? Du kan vara tyst, låta bli att träda fram, men jag VET att Du finns där. Var du än är ska jag alltid söka dig, aldrig sluta leta. I evig tid är det min uppgift att finna dig igen och ställa dig till svars för det Du utsatt och utsätter oss för! Jag vill ha ett svar; vad är meningen med det här?

Natten blev mörkare och mörkare. Jag visste inte längre om mina ögon var öppna eller stängda. Plötsligt lystes mörkret upp av ett stort ljus. Så stort att det täckte hela mitt synfält. Jag försökte vrida på huvudet för att komma undan men upptäckte att jag inte kunde röra någon del av mig. Vagt skönjde jag landskapets konturer i utkanten av det främmande ljuset.

- Dina ord har blivit hörda. Din väg kommer alltid att vara präglad av sökandet efter Gudinnan. Genom olika tider, i olika skepnader, som kvinna eller som man, vare sig du kommer att vara medveten om det eller inte, kommer du alltid i ditt inre att söka. Alltid att längta efter att möta Gudinnan igen. Det är nu din uppgift att söka för att finna. När du finner ska du förstå. Minns att Livet alltid söker balans, alltid strävar efter harmoni.

Inget mer. Det blev tyst. Det blev svart. Jag vet ingenting mer förrän solens strålar åter letade sig upp över bergen.

Det var märkligt att se hans reaktion och trycket över strupen blev för ett ögonblick nästan outhärdligt. Det svartnade för ögonen innan det plötsligt släppte och han rullade av mig och föll åt sidan. Han föll på min knivarm, men när jag väl var fri från hans tyngd var det inga problem att rycka åt mig armen. Jag högg honom igen. Den här gången i bröstet. Jag var inte ute efter onödigt lidande och jag visste var jag skulle sätta kniven. Hans ögon slocknade och kroppen blev slak. Där låg han med sitt kön vått och rött av mitt blod.

Han hade vanhedrat Gudinnan. Han hade missbrukat Hennes gåva till mannen och han hade inte längre rätt till den. Jag tog ett tag om lemmen och pungen, drog ut den och med ett raskt snitt skar jag av hans organ. Det liksom krympte ännu mer i min hand och jag höll på att tappa det. Med andra handen grävde jag ett hål i den lösa sandjorden, så djupt jag förmådde. Innan jag la ner det i jorden bad jag en bön.
- Ishtar, Tag emot det som är ditt. Låt din gåva återvända till dig, ty den som fått den kunde inte bruka den. Han förmådde inte att se till Din storhet och respektera och vörda den därefter.

Efter att jag lagt igen gropen reste jag mig och vände mig till kroppen. Jag lade honom med ansiktet ner i jorden med vetskap om att myror och andra insekter snart skulle invadera hans sår och kropp och återföra honom i förändrad form till jorden.  

Därefter satte jag mig ner och grät.

Jag hade gjort det som var brukligt hos oss att göra med de män som av outgrundlig anledning inte förmådde hantera glädjen i mötet mellan kvinna och man.

Det var avslutat.

Men det fanns ingen syster som kunde ta hand om mig och jag var allvarligt skadad. Inte bara min kropp hade tillfogats sår. Även min ande var skadad. Att det skett i naket tillstånd, just innan jag avslutat min rening gjorde det värre. Jag hade varit totalt värnlös, totalt öppen. Det var kanske den enda gången jag släppt min vaksamhet sedan massakern, och helt förlitade mig på Gudinnans kärleksfullhet. Bara i de mest heliga stunderna, de stunder som var hemliga för män, och som satte mig i kontakt med Helheten, tillät jag min vaksamhet att sjunka så. Det var en stund av fullständig förtröstan. Och i den stunden skedde detta …

Hade jag varit hemma bland de mina hade jag tagits om hand på det innerligaste sätt. Våldtäkt var inget som skedde ofta. Alla fall jag hört talas om hade avslutats med att man, om man funnit honom, dödat mannen och givit tillbaka Gåvan till Den Stora Modern. Den som drabbats av blev förd till en grotta där en eld ständigt brann, som gjorde rummet hett. Därefter smorde man in den drabbades kropp med oljor som blandats med örter för helande och renande. Det skedde långsamt och kärleksfullt, så att den stängda och skrämda livmodern förmådde öppna sig för världen igen och låta kraften flöda. I minst tre dagar fick kvinnan som mött mannens ohelighet ligga i värmen med återkommande insmörjningar. Hon fick en speciell diet och mycket örtdekokter att dricka. Allt för att få henne hel och i balans igen. När hon kom ut hölls en fest för att fira hennes återkomst till världen och markera glädjen över den återfunna harmonin.

Men jag var ensam.

Det var dags att visa Gudinnan att hon inte var glömd och att jag i mitt hjärta var överväldigad för den gåva jag upplevde att Laertes var. Örter i varmt vatten var morgonmålet denna heliga dag, helt och hållet tillägnad Henne.

Jag klädde av mig naken i en vacker glänta där jorden var mest sand och dansade den dans som handlar om kärlek och åtrå, djupaste vördnad och tacksamhet. Min röst fick liv och mina sånger innehöll allt jag varit med om sedan min by utplånades. Alla känslor tilläts och jag kunde känna reningen som uppstod i kroppen. Det var som att gå igenom en helig eld. Jag skakade och grät, dansade och sjöng. Jag nådde fram till känslan av Helhet, Fullkomlighet.

Hur det nu var möjligt att känna det i den värld vi levde i.

Solen hade hunnit högt på himmelen när det var dags att skölja mig från topp till tå med källvatten. Det tog tid, men till slut hade jag tvättat varje millimeter av min kropp. Nu skulle jag sjunka in i djup Stillhet och låta mitt sinne bli ett med Himmel och Jord. Jag hade satt mig i ställning som en klippa när jag uppfattade en vibration i omgivningen som störde. Det var inte direkt något ljud. Inte heller var det något jag såg.

Det var mer som om mina sinnen hade skärpts av kontaken med Gudinnan. Som om jag kunde uppfatta mer än vad som var normalt. Något eller någon i min närhet var illasinnad. Jag visste det lika tydligt som om jag sett det. Att försjunka i Stillhet nu vore mycket farligt. Sakta vred jag mig runt. Där uppfattade jag en rörelse, alldeles till höger om mig, bakom en buske. Jag reste mig långsamt för att göra mig beredd att springa. Det var försent.

Mannen bakom busken hade förstått min avsikt. Innan jag stod upp hade han hunnit fram och kastat mig till marken. Det blev en kraftig stöt och jag slog i huvudet så det ringde i öronen. Allting snurrade. Jag uppfattade inte det första han sa, bara slutet.
- … för föreställningen, nu antar jag att den är slut?
Han satt på min mage, framåtlutad, med underarmen hårt tryckt mot min strupe. Jag fick inte luft.

Det var en stor och tung man, beväpnad. Jag förstod att han var en av dessa vakter så många byar och städer kände behov av i dessa tider. Det sas att det var till för stadens beskydd. Jag vet inte. Kanske fanns de där för att fånga det fåtal fria kvinnor som fortfarande fanns.

När jag såg in i hans ögon förstod jag vad han tänkte göra innan han släpade in mig i staden. Eller innan han dödade mig.

Det tog honom inte lång tid att fram sitt organ, inte längre tid än det tar att dra en kniv. Med armen kvar över min strupe trängde han in i mig, trots att min kropp inte alls var öppen för att ta emot honom. Jag gick sönder, kände hur huden sprack och blodet vätte ner mitt sköte så att det blev lättare för honom att glida. Hans ögon var öppna hela tiden. Han log kallt och hans ruttna andedräkt dränkte mig med avsky.

Med ena armen fortfarande över min strupe och den andra runt min handled och hela sin tyngd över mig trodde han att jag var försvarslös. Men min vänsterhand var fri. Jag var tränad för strid och uppmärksammade allt som kunde hjälpa mig ur en fiendes klor. Han hade haft vapen både på vänster och höger sida. Jag drog en dolk från hans midjebälte och  i samma ögonblick han fick utlösning stötte jag den i sidan på honom.  

Tiden var galen. Galen. Nu var det bara jag kvar och jag insåg att för min del var verkligen den gamla tiden totalt förbi. En del av mig var död.  Framför mig hade jag resten av mitt liv och jag visste inte hur det skulle levas.

En dag gick vi längre upp på berget. Det var mycket högt och gruset rasade djupt ned när vi satte det i rullning genom vår klättring. Plötsligt slant jag och innan jag visste hur det gick till hade jag gripit tag i Laertes tunika, samtidigt som han grep tag i min hand. Vi båda ramlade,  tumlade nedför berget i en rasande fart, intrasslade i varandra. Vana som vi var vid hästar och att falla från dem, gjorde vi det enda man kan göra i en sådan situation; drog in huvudena. Och till slut fick vi stopp. I varandras armar. Då viskar han i mitt öra: Du är så fri!
Hans andedräkt var varm och ljuvlig, hans röst så öm och hans läppar så mjuka … jag behövde inte tänka, ville inte tänka, ville bara smälta.

Och jag gjorde det jag längtat efter från första stund jag såg honom. Jag lät läpparna glida från hans hals till hans mun. Och hans läppar var mjuka och underbara, hans tunga som nektar och han luktade sand och jord och sol och salt. Mina händer drog upp hans tunika och lossade hans benkläder. Jag kände hans bröstkorg och insåg att jag var naken innan han lätt gled in i mig. Jag drack honom och jag åt honom med hela mitt väsen och jag kunde inte få nog. Han var livet och jag behövde honom. Han fyllde mig på alla sätt.  Solen värmde oss och det kändes som om hela naturen jublade av glädje för vår skull. Eller så var det bara han och jag som jublade, jag vet inte.

Vi stannade kvar några dagar till i byn och avslutade det som behövde göras. Vi pratade och älskade. I mig kändes något jag aldrig känt förut, ett behov av att vara nära en man. Kanske var det inte sant. Kanske handlade det om ett behov av att ha en tillhörighet? Allt hade tagits ifrån mig och inuti kändes en enorm tomhet. Jag kan tänka mig att det jag upplevde som den starkaste känslan av kärlek till en levande människa jag någonsin känt i själva verket var ett behov som skrek efter att tillfredsställas. Det spelar ingen roll. När vi pratat oss samman verkade det självklart att jag skulle följa med honom hem. Något annat verkade otänkbart. Jag hade inte längre någon tillhörighet i världen och han hade ett hem att erbjuda. Hur det skulle fungera hade jag inte en tanke på. När jag nu tänker på det var det som om jag var sjuk av kärlek. Det fanns ingen klartänkthet alls. Men det var ett befriande tillstånd och jag tror att det hjälpte mig att läka. Det hjälpte mig att tro att det fanns en mening med att leva.

Vi började vandra mot hans stad. Vi tog oss långsamt fram, det var som om vi ville dra ut på vår tid tillsammans så mycket som möjligt. Trots att Laertes redan hade varit borta från hemmet och affärerna längre än planerat.  Anade vi hur det skulle gå? Nej, det kan vi inte ha gjort. Men vi njöt av varandra på alla sätt. Slutligen kom vi fram till en liten skog som låg en kvarts solresa från hans by. Där slog vi läger. Vår plan var att han skulle bege sig hem och förvarna sin bror och sin mor om att jag skulle komma. De skulle bli förvånade men han trodde att de skulle bli glada. Speciellt hans mor som länge hoppats att han skulle hitta någon att gifta sig med.

Gifta sig med? Något rörde sig oroligt inom mig. Det lät så främmande. Vad innebar det egentligen? Jag slog bort de tankarna.

När Laertes givit sig av till byn på tidigt på morgonen började jag min rening. Jag ville öppna mig för Gudinnan igen. Jag ville bejaka henne av hela mitt hjärta så att jag skulle bära med mig henne in i det nya, det okända. Jag var djupt tacksam, mer än jag kan säga över att ha mött en sådan man som Laertes. Han hade i sanning givit mig livet tillbaka. Nu kunde jag återigen uppleva dofter från träd och växter. Min hud kände solens värme och skuggans svalka. Mina ögon tog in den blå himmelen, de gröna trädkronorna, daggens glittrande pärlor innan värmen fick dem att dunsta. De såg stjärnornas spel om natten och bergens konturer. Jag tyckte jag blivit helad från allt jag gått igenom efter att ha mött den mannen. Var det sant? Jag vet inte och kommer aldrig att få veta det. Just då var han i alla fall min lust och min längtan och med honom i mitt sinne kände jag mig hel.