jaget bortom vanan, att känna jaget bortom känslan.

Att förstå centrum förbi linjerna av år som gått, år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag.

Men jaget är upplöst i en trygg förvisning om att det bortom bortom finns något som är mer jag än något annat ... och där existerar jag inte alls.

Så skådar jag makrokosmos och ser mikrokosmos.

Så sträcker jag mig in i väven ner i det oändligt lilla för att nå det allra största.

Och så förändras bilden jag trodde var sann, bara för att jag vägrar låta mig förföras av illusionen och håller mina ögon, mina sinnen öppna. Den förändras i oändlighet till oändlighet.

Samtidigt handlar jag bröd och vatten i kärlek.

Det håller illusionen vid liv så jag slipper släppa det jag vet inte finns.

vad vi matar oss och matas med skräp och depressivitet. Krig, katastrofer, mord och allmän elakhet är de stora rubrikerna och visst håller många av oss på att förfasa sig över hur världen ser ut?

Ändå visar statistik att morden har minskat under de sista 20 åren i Sverige. Hur ofta lyfts det fram?

Och hur skulle vi överhuvud taget kunna existera om det inte vore för att de allra flesta människor faktiskt mår såpass bra att de försöker göra sitt bästa för att ta hand om varandra och värna om varandra? Vi hade inte kunnat skapa någonting om inte kärleken mellan människor varit levande och gjort att vi kan, vill, orkar leva. Inte bara överleva med nästippen över vattenytan.

Kanske vore fint att fundera över vad för klimat man skapar genom att bara lyfta fram katastrofer. Vilken känsla som läggs och vilken grund det blir till oss alla här i världen. För visst blir besluten fattade utifrån rädsla väldigt annorlunda mot besluten fattade från tillit och kärlek.

det kommer sig att ingen har tagit upp och mer vetenskapligt studerat det faktum att en förkylning gör oss så totalt humorlösa?

Man talar aldrig om att förkylningen i sig gör oss väldigt små och nere. I förkylningstider är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv (eller kanske är det så att vi kommer i kontakt med den där inre känslan som hör ihop med det lilla barnet som aldrig fick den närhet det behövde?). Oj, vad vi är ledsamma när snoret rinner och halsen värker.

Ofta vet vi dessutom att det "bara" är en förkylning. Ingenting att bry sig om. Vi försöker låtsas att vi är som vanligt, trots tröttheten som hela tiden hotar att ta överhand.

Och vi är fullständigt humorbefriade. Livet suger. Trots att vi ser ganska roliga ut med vår röda näsa, våra halsdukar om halsen och de röda ögonen, håret som hänger åt alla håll och med de vita pappersduttarna i näsan som är pricken över i:et. Trots att vi blir ganska roliga, på ett rörande sätt, när vi tappert försöker kämpa på fast det är så uppenbart att vi mest av allt vill ligga under täcket och sova. Duktigheten i sig är som ett skämt. Vi försöker tappert låtsas att vi vet att vi inte är döende, trots att vi innerst inne egentligen tror det.

I själva förkylningspaketet ingår humorbefrielse. Det borde man tala mer om. Alltför många tror att deras nedstämdhet i samband med förkylning är en sanning som är oemotsägbar.

Kanske kunde man utveckla en förkylningsskrattmetod? Undrar om det skulle göra att den gick över fortare ...

Tills dess, ta en Ipren.

Tack, Marie Bergman, för en härlig helg med frigörande toning för rösten, och för hela systemet. Så vackert det var med alla dessa toner som klingade och vibrerade kropp och själ.

Det är lycka. Att leka med glädjen med hjälp av rösten och kroppen. Och att bli berörd av vibrationerna från tonerna, sina egna och andras.

YES! :-)