som om ännu ett skifte i perspektiven är på väg.

Kanske är jag inte riktigt riktigt där ännu. Men jag kan känna att det inte är långt kvar. Fundrar lite på det psykologiskt mänskliga och det andliga. Har en idé om att många människor som räknar sig som andliga inte vill acceptera sina psykologiska mönster eller se sina känslomässiga sår. Istället försöker man göra om dem till något som ska passa in i det andliga för att på så sätt rättfärdiga dem.

Men det andliga omfamnar allt, även våra tillkortakommanden som människor och vår smärta.

Om jag omfamnar mina egna tillkortakommanden kan jag också se andras "brister" genom en omfamning. Utan att jag behöver ... känna mig överkörd.

Alla har vi en anledning till vårt agerande. Ibland kan det nästan vara omöjligt att se den. Det är bara genom att byta perspektiv som det går att genomskåda. Jag behöver inte leva i ständig smärta för att en älskad gör det. Jag behöver inte sluta älska för att jag väljer att inte leva tillsammans med smärtan.

Och min vrede kan omslutas av det mjuka gudomliga ljuset. Genom omfamningen.

Det är nog lättare än jag tror.

Sann kärlek släpper andra fria.