Tinntinn

7 mars 2010 21:41

Ah, du finns kvar! Härligt! Det var jag som satt uppe en hel natt i september 2008 och sträckläste din amasonberättelse. Sen kraschade datorn och bokmärket till din blogg var borta... Tills nu, när jag av någon outgrundlig slump rensade gamla dokument och hittade en länk jag inte kände igen. Så, här är jag nu, och här är du. Det var inte lika mycket att plöja igenom den här gången :-) men jag är glad att du fortfarande skriver! Amasonberättelsen ser jag fram emot att läsa om en annan natt. Allt gott, T

Alexandra

8 mars 2010 14:53

Av någon anledning kommer inte din kommentar hit, trots att jag har godkänt den ett antal gånger. Det var i alla fall roligt att du dök upp igen! :-))
Undrade så vem du var som blev så intresserad av amasonberättelsen ... Och vad den gav dig för tankar. Men borta var du. Tänkte att om det så bara var en person i hela Sverige som blev inspirerad av den så vore det kul.

Om du någon gång vill skriva utan att jag lägger ut kommentaren så är det bara att skriva det högst upp, "lägg inte ut".

Annars är jag inte här så mycket. Livet har förändrats flera gånger de sista åren. Har varken så mycket tid eller tycker att jag har så mycket att säga. Men har ändå inte helt velat stänga ner. Ifall, ifall ... Ibland trycker det på och då kommer ett helt sjok.

Lev väl! Skriv gärna :-)

Alexandra

8 mars 2010 14:54

Plötsligt förstod jag vad jag gjorde för fel, man skulle ju markera kommentaren innan den godkändes!

Tinntinn

9 mars 2010 21:35

Kul att du minns mig! Vem jag är? Stor fråga... Litet svar: Tänker, söker, finner. Jag fastnade för din berättelse för att jag känner igen mig. Både i att få berättelser till mig och i kvinnoperspektivet, och i själva historien. Den borde bli utgiven. Apropå "mycket att säga": det behövs inte så många ord om de är de rätta :-))