TinnTinn blev jag plötsligt påmind om min berättelse om amasonerna i Cappadocien. En historia som växte fram under flera år, ja, till och med många år. Det var inte min första erfarenhet av vad jag förut kallade tildigarelivminnen, men det var mitt starkaste.

Jag var ofta ute och gick med hundarna. Dagarna var intensiva, fyllda med arbete och barn och allt som hörde till på den tiden. Så mina långa promenader skedde ofta sent på kvällen och ledde ner till havet och bergen. Jag älskade verkligen att gå i mörkret. Och lärde mig att se med fötterna istället för med ögonen. Allting såg annorlunda ut och jag tror att jag kände mig lite friare än vanligt. Månen påverkade mig starkt. Det var otroligt vackert att klättra upp i bergen och se ut över havet och öarna när månens silverljus band samman allting. Det drog i hjärtat på mig då. Kunde sitta och titta hur länge som helst.

Något vibrerade inom mig i de stunderna, men jag kunde inte fånga det eller uttrycka det. Inte förrän jag en kväll såg den svenska uttagningen till Melodifestivalen. Detta är längesedan. Det var ett enklare upplägg då. Lördag kväll. Familjen samlad. Barnen små. Då kliver Py Bäckman fram med två andra tjejer som jag inte minns vilka det var och sjunger en sång som Py skrivit. Fantastiskt fin, fast jag minns den inte. Men det som berörde mig var deras kläder. Det var grova kläder, och ändå så vackra. Det var tunikor och byxor och långa kjolar, och ändå så rejält. Det var bekvämt men fint. Grova skärp, kraftfulla smycken, och i min fantasi kunde jag se kogret med pilar hänga över axeln och pilbågen i handen. Inom mig kändes det som om någon slog med full kraft på en gong, och något inom mig började vibrera. Det var en känsla som jag inte kunde minnas att jag haft förut, inte i det här livet i varje fall. Det var som om jag inte riktigt fick andan till mig, samtidigt som jag kände mig lycklig och fruktansvärt kraftfull.

Hänsynslös.

Så kändes det. Som om jag visste hur det var att gå min väg, med långa steg, i månskenet utan att ta hänsyn till allt och alla. Och i det började vetskapen om hur det kunde ha varit/hade varit växa fram. Då, på den tiden innan kvinnorna var anpassade till att ha som enda uppgift att föda barn och docka an till en man.Som det faktiskt var under en lång tid. Och som det fortfarande är för vissa kvinnor.

Som att sträcka sig genom illusionens tidsslöjor och plötsligt se något klart.