i akvariet fascineras jag av. Jag såg ett experiment på en gammal film som såg ut som den kom från 60talet under en föreläsning för ett tag sedan. Han som föreläste hette Olof Röhlander och var inspirerande och coachig.

Experimentet gick ut på att man släppte ner en gädda i ett akvarium och sedan en massa småfiskar, vilka gäddan genast började äta upp. Så plockade man upp småfiskarna med håv och gäddan blev själv. Den låg och jäste ett tag. Så släppte man ner småfiskarna igen, men den här gången befann dom sig i en glasburk, i akvariet. Gäddan såg fiskarna men inte glaset. Den gjorde försök efter försök att nå dom smarriga små liven, men stötte bara i nosen (heter det nosen på en fisk? Troligen inte) mot glaset. Till slut gav den upp. Den såg verkligen deprimerad ut. Sedan släppte man ut småfiskarna ur glasburden och lät dom simma fritt.

Men då visade det sig att gäddan hade lärt sig sin läxa ordentligt. Den hade förstått att det var meningslöst, och att det inte gick att få tag på maten. Så hur de små än simmade och simmade så rörde gäddan inte en fena. Inte ens när dom simmade upp i ansiktet (säger man ansiktet om fiskar?) rörde den sig. Gäddan hade gett upp. Det var ingen idé.

Jag vet inte om den svalt ihjäl, men när jag läst om den efteråt så är det vissa som säger att den gjorde det. Det fick vi inte se på föreläsningen.

Men själva sensmoralen med detta tog hårt i mig. Hur mycket är det jag inte tar in, helt enkelt för att jag har lärt mig att det inte är någon idé? Hur många människor avvisar jag för att jag inte ens ser dom? Hur många möjligheter missar jag för att inte tror att dom finns? Bara för att jag har ett perspektiv som kommer av att jag tror mig veta något som inte är sant.

Håller jag också på att svälta ihjäl?