stå upp för sig själv ...

Det är inte alltid det lättaste. När man inte når fram, när man inte blir förstådd, när missuppfattningarna haglar, Och när man blir bemött med iskall vrede. Det gör mig knäsvag. Men det gör mig också knäsvag att visa min egen vrede, när jag behöver vara tydlig och sätta gränser. Då är det lätt att ta i för mycket.

Då är det fint att det finns vänner som påminner om att bakom alltihop finns ljuset. Och att det är mitt val om jag vill fastna i dramat och gå in i försvar, ett försvar som av mottagaren alltid uppfattas som en attack.

Så hur jobbigt det än är, så kan jag välja ljuset. Och släppa illusionen om dramat. Släppa och släppa och släppa. Om och om igen.

Det är då miraklet sker. Det mirakel som jag aldrig kan tänka ut, eller skapa genom att försvara.