inspirerades av en kär vän till mig som levt ett traumatiskt liv. Hon har misshandlats både fysiskt, psykiskt och sexuellt under lång tid.

Hon talade bland annat om svårigheten att släppa lockelsen till identifikation med det gamla. För vem är hon då, om hon inte är sitt förflutna?

får ofta, på olika sätt, lära oss att livet är en kamp. Om det inte sägs rent ut så finns det ändå med, i samhället, eller genom föräldrars agerande eller grundvärderingar. Det gör att vi håller oss kvar i illusionen, i dramat. Så länge vi kämpar med eller mot vårt liv, våra minnen, vår smärta, vår rädsla, håller vi oss kvar. Så länge våra föreställningar om världen tas för sanningar stannar vi i mönstren vi byggt upp. Också kärleken kan vara trixig på samma sätt.

Hamnar vi då i en situation där kampen upphör, där de yttre omständigheterna inte längre kräver av oss att vi slåss eller kämpar, där vi plötsligt kan gå med flödet i lugn och ro, då är det lätt att det blir en slags kollaps. Som när motvinden plötsligt stillnar. Det är lätt att tappa balansen. Det är också då allt det gamla kan komma upp till ytan och bli tydligt. När det yttre inte längre representerar den inre smärtan och du bara har dig själv att gå till, då blir det gamla tydligt. Rädslor från barndomen, kampen för överlevnad, kampen för att skaffa en anknytningsperson som kan ta hand om dig, längtan efter närhet, förvirring, rädsla för övergivenhet. Utmaningen i det läget är att se att det handlar om det inre, det gamla, föreställningar som inte längre fyller någon funktion. Eller rädslor från en vuxentid som varit traumatisk. Många känslor kommer upp som är smärtsamma. Risken är då att man väljer att byta miljö, omgivning, kontaktnät, fast inte som förut för att man har en inre längtan efter att få lugn, utan för att få tillbaka en situation som egot/mönstren känner igen. En situation där det yttre är komplicerat.

Men i det läget, när det uppstår ett yttre, sant lugn, finns också möjligheten att släppa identifikationen med det gamla. Möjligheten att se att trots att jag varit med om detta så ÄR jag inte mitt förflutna. Det finns en möjlighet att frigöra sig från lockelsen att gå in och identifiera sig med smärtan. För att istället se att allt det där var i illusonen, och mitt sanna jag ligger utanför den, i Ljuset.

Det kluriga ligger i att inte stänga av smärtan och "förstå" ljuset på ett intellektuellt plan. Utan att våga se hur illa det var och förlåta det som om det aldrig har hänt. Helt enkelt låta ljuset genomsyra skräcken, rädslan och smärtan och på så sätt lösa upp det.

Inte helt lätt, men inte omöjligt.

Och det kommer att bli allt lättare att välja den vägen ju fler vi är.