världen se ut om vi konsekvent utgick från perspektivet att "det finns tillräckligt för alla", i motsats till vad vi nu gör; "vi har inte så att det räcker till alla"?

Hur mycket formar vi vår värld genom att utgå från ett begränsande persektiv?

att samhället utgår från från en slags onådighet, en slags dömande inställning som ligger invävt i vårt sätt att vara. Vi ugår från att livet är ett problem att lösa och att de runtomkring oss är problemen. Eller har problem som de borde lösa. :-) Någon gång är det vi själva som äger problemen, trots att det egentligen alltid är från oss själva vi utgår när vi bedömmer något.

Fast jag tror att vi egentligen badar i en allt genomströmmande nåd som omfamnar, omsluter och förlåter oss för allt. En mjukhet som vi nästan inte ser eftersom det fungerar enligt samma princip som ett hål; det finns inget där, om det funnes något så vore det inget hål. Vi är vana att uppfatta hårdheten så mycket att mjukheten nonchaleras.

Jag vill möta min omvärld, inte bara med ett leende, utan med den mjukheten, med den innerlighet som det sanna jaget består av. Utan rädsla som skapar alla dessa konstiga draman.

En Kurs i Mirakler säger gång på gång att försvar är attack. Det är så, det tränger djupare och djupare in i mig som den sanning det är. Rädslan är inget bra utgångsläge.