lurigt hur rädslan slår upp som en stängd vindbrygga och hindrar värmen och solen från att tränga in i våra hjärtan.

Läste en gång för länge sedan en saga om hur en kung sökte efter den säkraste borgen genom att anfalla, och han tillskansade sig borg efter borg. Till slut kom han till en vars vindbrygga var nedfälld, gardinerna fladdrade från tornen och kaffedoften spred sig över nejden.

Försiktigt närmade han sig och borgens ägare kom då ut och bjöd in honom på kaffe. Han bjöd hela armen på kaffe med dopp, fast det kanske bara var kungen som fick komma in i köket. Annars blev det väl lite trångt.

I vilket fall som helst; sensmoralen var att vänlighet och öppenhet vinner över stängda portar och avvisande.

Kanske en saga att ta till sig när nu valet gick som det gick?