just nu känns det mesta roligt och stimulerande ... Nytt jobb igen, kurser som ska planeras, möjligheter som ska undersökas, ny energi som strömmar igenom allt.

Men för bara några dagar sedan satt jag fast i rädslan över vad jag gjort (alltså, jag har ju inte gjort något annat än gått in i en ny relation med hull och hår), vad jag gått in i, hur jag skulle kunna hantera allt nytt, om det verkligen var sant att det var bra.

Jag har en bild, av att bredvid mig, en bit upp till höger, har jag en tamp, en repstump, som jag kan hålla mig i när känslorna löper amok med mig. Det är en tamp av ljus. Jag når den precis om jag sträcker upp min högra hand. Den klamrar jag mig fast i när det känns som mest förvirrat och skrämmande. Där hänger jag och dinglar tills stormen blåst förbi och allt är klart igen. Tänk vilken tur jag har. Tampen är min räddande ängel.

Kan inte annat än fascineras över förmågan vi människor har att se på verkligheten på så många olika sätt. Och varje perspektiv känns sant när jag är där. Det är verkligen så att tanken är ett verktyg som kan hjälpa mig att minnas att det inte är sant när det känns för jävligt.

Och rätt vad det är så står jag där igen, i havet av kärlek. Känner mig trygg och älskad av både mig själv, min älskade och Universum.