semester, jobb, ny relation ... allt tar sin tid. Vart tar tiden till att skriva vägen?

Har just haft ett möte med min allergi mot hotfulla, dominerande män. Inte för att min nya vän är sådan, utan för att han genom att reagera på sitt sätt väckte en rädsla hos mig som jag inte behövt möta på länge.

Puh!

Det är tur att vi har talat med varandra så mycket om så mycket innan sådant här händer. Det gör att jag kan komma ihåg att han vill mig väl, och om jag inte tror det, så beror det på mina egna inre spöken. Hela tiden tillbaka till att allt är som det ska vara och att jag vet att jag är djupt älskad.

På samma sätt utmanas han i sina gamla tavlor av mig, och får påminna sig om att också jag vill honom väl och aldrig skulle skada honom.

Ibland kan jag tänka att det är inte förrän prinsen och prinsessan i sagorna har fått varandra som det verkliga äventyret börjar. Det är då det ska fungera, allt det där som fram tills dess bara varit en dröm och en längtan. Jag är glad att jag mött en man som vågar stå kvar i kärlek när det stormar.