Kärleken är fristående. Kärleken är ett hav vi kan välja att gå ut i. Kärleken är vattnet som gör att vi överlever. Vi kan dricka det, bada i det, vada i det eller bara fukta ansiktet.

Kärleken är ett hav av rent och klart ljus som vi kan välja att gå ut ur. Vi kan välja torkan och mörkret och ensamheten. Ensamheten som inte alls har att göra med om vi är två eller flera. Ensamheten som bara har att göra med om vi vill välja att dyka ner i havet av kärlek. Ett val vi bara kan göra själva, oberoende av andra.

På min väg i livet har jag stött på rännilar, pölar och källor av kärleksljus. Men när jag badat i dem, doppat mig i dem och druckit ur dem har jag alltid till slut nått stranden. Torkan och ensamheten. För jag har trott att någon annan skulle erbjuda mig kärlekens nektar. Om jag bara gav av min källa.

Nu tänker jag att jag vadar ut i kärlekens hav. Som ligger utanför mig och inuti mig. I min hand håller jag handen på en man som gör samma val. Tillsammans går vi längre och längre ut i havet av ljus, för att jag väljer det, för att han väljer det.

Ibland tappar jag fokus. Ibland kommer livets drama och nafsar mig i hälarna och jag blir distraherad. Det blir mycket mörkt då.

Jag måste le. Om det blir mörkt vet jag att jag gått vilse. Det ska gudarna veta att det kan kännas svårt att släppa dramat; kroppen kan skrika, sinnet är förmörkat, gråten trycker på och livet känns tungt. Vad är det som gör det så lockande att stanna kvar i det?

När jag vet att om det blir mörkt så har jag gått vilse. Och det enda jag behöver göra är att öppna ögonen och ta mig ur min dröm om att allt är fel för att se mig omkring och se att där är ju havet av ljus. I mig och runt mig.