förkylningen hjälpte mig att integrera allt som hände under hösten. Alla känslor och alla utrensningar som kom efter varandra ... fick utrymme att landa i lugn och ro under julen, under Kristusenergins födelse.

Och något nytt blev till. 

Vad kan jag inte sätta ord på ännu. Kanske helt enkelt bara ett helare jag. Eller ett helare varande. Själva jaget känns mer ointressant än det har gjort tidigare. Jag hör saker sägas som tidigare störde mig, retade mig, tog tag i mig på något sätt, och nu bekommer det mig inte. Samtidigt märker jag att det är lättare än någonsin att säga som jag tycker. Utan prestige eller rädsla. Som en vän uttrycker något liknande; varandet känns mer vertikalt än horisontellt. 

Och samtidigt känns det som om känslolivet frodas som en djungel med alla sorters växtlighet. Men jag Är inte den djungeln, lika lite som jag Är mina tankar och idéer, eller min fysiska uppenbarelse. Jag Är inte alls, eller kanske mycket mer än så. Precis som alla andra.