det kan bli skillnad. En sådan djupdykning i känslosvallet skulle för några år sedan ha slagit ut mig i dagar. Inuti. Utanpå skulle ingen som inte kände mig väl kunnat se någonting.

Och nu är smärtan över på någon timma. "Tavlan" är inte borta, inte färdigbearbetad. Men den är bara en tavla från förr och jag kan hantera den som en sådan. Det är i alla fall min avsikt. 

Känns trots allt som att jag lättat på något. Det är något skit jag har inom mig och att komma i kontakt med det är inte roligt, men det är som att komma i kontakt med en förstoppning ... det kanske gör ont, men det måste ut. Som med förstoppning är det bästa att försöka slappna av så mycket som möjligt. Då blir det bäst.

Älvan sade:

De ömtåliga och tunnhudade
har en särskild uppgift inom stammen:

Att känna vindar och faror
i främmande trakter,

att fånga de hemliga tecknen,
de förgiftade pilarna,

fånga dem på sin nakna hud,
sina spända sinnen.

Så bygger de svaga och föraktade
en blödande mur kring de starka,

bevarar med såren och synerna
de oberördas liv.

okänd

vidare. Visst blir det lättare när gamla tankar och idéer rensas ut, visst blir livet friare ju mer man kan släppa.

Så kan det ändå slå ner som en bomb i nervsystemet när något inte ser ut som jag har tänkt. 

Vill verkligen lösa det. 

verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen

Kan bara överlämna det. Finns inget att tänka ut, inget sätt att "göra" som ska ordna det, inget mål som ska sättas upp. Det är en utmaning som nästan får mig att må fysiskt illa; att släppa och överlämna. Jag är full av lösningar, möjligheter, idéer. 

Men eftersom det inte är mig det handlar om, annat än i mental bemärkelse, så får jag bara släppa. Och släppa. Och släppa. 

Överlämna till ljuset.